Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bjödo oss godnatt och försvunno inom husets dörr, har
helt och hållet försvunnit ur mitt minne. Jag var
så förvirrad, så tjusad af hennes närvaro, att jag liksom
först då vaknade upp till medvetande och besinning,
när hon var borta.
Jag vet icke om Harold hade märkt min yrsel,
men han såg på sin klocka och syntes orolig öfver
mitt dröjsmål. Jag skyndade derför att taga afsked,
och glad att han icke tvärt afslagit min anhållan att
få återkomma, ämnade jag aflägsna mig.
Då jag reste mig upp från bänken der jag suttit,
var smärtan i mitt ben nästan outhärdlig, och jag fann
att den långa promenaden hade låtit det svullna till
en oerhörd grad. Jag ansträngde mig emellertid till
det yttersta, för att hinna ut från den lilla trädgården,
och sedan tillbringa natten i skogen; men efter några
steg, som jag släpat mig fram, var det omöjligt att
komma vidare; jag måste stödja mig vid ett träd, för
att icke falla till marken, och jag var nära att skrika
af smärta.
Harold skyndade fram till mig, med någonting i
sin blick, som påminde mig om hans ögon den der
natten, då jag såg honom gräfva i brunnen, och förtviflad
öfver att genom min oförmåga att lemna stället
uppväcka hans vrede, bönföll jag att han måtte hjelpa
mig ett stycke på hemvägen.
Emellertid försvann det missnöjda draget i hans
ansigte genast, då han öfvertygat sig om mitt tillstånd;
och, sedan han rätt faderligt och mildt klandrat min
oförsigtighet att anstränga det sjuka benet, tog han
mig under armen och sade, under det att han med
oro såg sig omkring: "Ni kan icke stanna härute, försök
att gå in, jag har en liten kammare der ni kan
ligga öfver natten, den är icke beqväm, men ni får
åtnöja er dermed." Och stödjande mig så godt han
kunde, förde han mig med synbar ifver och brådska
in i huset.
Det var mörkt och smärtan gjorde mig föga
iakttagsam; jag kände som i en dröm, att han lade mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
