Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hopp och kärlek, i den rosenfärgade halfdagern ifrån
qvällhimlen.
"Ni, Sara, ni! Huru har min ring kommit till
er?" hviskade Malkolm, helt och hållet förvirrad och
stödjande sig emot Alf för att icke falla.
"Den har suttit på mitt finger allt sedan den natt
ni sjelf ditsatte den."
"Jag! jag? Vill ni bedraga mig, eller är ni
bedragen sjelf?" sade Malkolm med en smärtsam ovilja.
"Hör mig Malkolm," inföll Alf, hastigt besegrande
sin egen rörelse vid Saras återseende. "Jag hoppades
nästan att du i detta ögonblick icke skulle behöfva
någon annan förklaring, än de ord du nyss hört; att
uttrycket i de ögon, som nu mött dina, skulle verka
likt en blixt i ditt hjerta och ditt minne... Jag ser
emellertid att så icke är och det tillhör då mig att
förklara allt.
"Jag lofvade dig högtidligt — ett nog
obetänksamt löfte i sanning — att innan vi lemnade Kronach
ertappa den hvita pierro’n.
"Nåväl, händelsen gynnade mig, jag har verkligen
funnit honom, och jag kan ändtligen meddela dig
förklaringen öfver en hemlighet, som så länge gäckat
oss båda.
"Sätt dig ned, min vän, ty min historia är
temligen lång, du skall under min berättelse i Saras Ögon
läsa bekräftelsen deraf, och af en lycka, hvarom du
icke hade något hopp, och som du knappast förtjenar."
Malkolm, som tycktes befinna sig i ett slags dröm,
der han helt och hållet suspenderade sitt omdöme tills
vidare, sjönk tyst och passivt ned på bänken vid Saras
sida, och Alf fortfor:
"Du känner mina fruktlösa försök att fånga den
stackars Meyerkopf, som jag helt naturligt misstänkte
för några hemliga afsigter emot ditt lif eller ditt
förstånd, men du vet icke, att jag slutligen verkligen
lyckades, nemligen samma morgon som den olycklige
lille mannen, uppskrämd af vår förföljelse, med sitt
samvete förmodligen betungadt af några tvetydiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
