Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den gamla pulpeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEN GAMLA PULPETEN.
Konduktören öppnade kupédörrarna, och den bro-
kiga strömmen af resande vältade sig som en bred oeh
brusande våg uppför trappan.
Midt i denna våg befann sig en ung flicka, myc-
ket tarfligt, men omsorgsfullt klädd. De mörka fär-
gerna, den enkla drägten och det bleka marmorlika
ansigtet gaf henne utseende af en nunna, det Til] säga
icke sådan som de i allmänhet feta och gladlynta nun-
norna verkligen sz ut, utan sådan fantasien och roma-
nerna skapa dem.
Den unga damen, som villrådig stannat qvar,
sedan den öfriga strömmen af resande redan kommit
in i väntsalen, är Bosa Mattissons, eller fru Räfklos,
pensionskammt och vän Hermina Winther.
f
Då den gamle gubbens död gjorde den ena af hans
skyddslingar rik, hade den med knapp nöd räddat den
andra ifrån bekymmer och brist, om hennes kunskaper
icke hade förkaffat henne en temligen fördelaktig plats
som lärarinna i en landsort.
Hermina var nu tjuguett år och borde såle-
des vara "i blomman af sin ålder", som poeterna ut-
trycka sig, men det drag af vekhet och melankoli,
hvilket redan legat öfver den sjuttonåriga pensionä-
rens panna, var nu stegradt till ett uttryck af verk-
ligt svärmeri.
I den perlemorlika hvitheten af hennes kind, den
lifliga, nästan feberaktiga glansen i hennes ögon och de
darrande, eller hår d t hoptryckta läpparnas blekhet kunde
man se, att ungdomens ystra, kraftiga lif Icke fanns
i hennes ådror. Hon var vacker, men af en ängslig
och rörande skönhet, oeh af doktor Hildings stirrande
blickar, h vilka, utan att han visste derom, beslöjades
af tårar vid hennes åsyn, skulle man kunnat tro, att
det endast var vålnaden af hans forna elev, som han
nu så envist och med smärtsam öfverraskning betraktade.
Det är emellertid icke endast doktorns blickar,
som oafvändt hvila på detta bleka ansigte; genom
fönstret i väntsalen lysa tvenne ögon, hvilkas skefva
Claude Gerard. VI. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
