Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu klarnade de: det var Mylitta, han såg, skön
och olycksbringande som en demon, hon öppnade sina
armar och log emot honom med samma egendomliga,
på en gång kalla och passionerade löje, som fordom
hänfört honom, och hans kropp, hans sinnen,
beherrskade af detta förföriska löje, brunno och längtade
till hennes möte, under det hans ande flydde rysande
och föraktfull ... Den sköna drömbilden vände sig
bort med hån och hviskade triumferande hans namn;
detta namn upprepades ännu en gång och Alf spratt
till vid ljudet deraf och vaknade, ty nu var det icke
längre Mylitta, det var Roxane, som ropade honom;
det var hennes röst, som uttalade hans namn med
denna egendomliga brytning, som det franska uttalet
gaf det; denna röst var emellertid full af bönfallande
ångest och sorg, den skar i hans hjerta, och intrycket
deraf väckte honom med ens ur hans dvala.
Han ville rusa upp, men låg i stället qvar
liksom förlamad, ty nu, ehuru han var fullt vaken, hörde
han ännu en gång sitt namn nämnas, helt tydligt,
tätt invid sitt öra liksom Roxane varit alldeles bredvid
honom. Samma rörande uttryck af lidande låg äfven
nu deri, och öfvervinnande sin bestörtning, reste han
sig häftigt upp, famlade omkring i mörkret och ropade
med ifver och oro: "Roxane! Roxane!"
Ingen svarade, allt var tyst; ljudet af hans egen
stämma lät hemskt och underligt i det tomma rummet;
hans utsträckta händer vidrörde blott den kalla väggen.
Han tände ljus och gick upprörd och besynnerlig
till sinnes genom hela våningen, men ingenting
bekräftade hans i sjelfva verket orimliga förmodan, att
någon varit inne i kabinettet hos honom; dörrarne
stodo öppna, som han hade lemnat dem, men endast den
mest barnsliga fantasi skulle kunna antaga, att han
i verkligheten hört den röst, hvars genljud endast
drömmen framkallat i hans själ.
Nästan hvar och en har kanhända någon gång
erfarit ett dylikt lifligt intryck, verkadt af dessa
hemska och okända makter, denna hemlighetsfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
