Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den gamla vresiga och despotiska uppasserskan
förmådde sig ändtligen att långsamt lemna rummet; de
båda damerna blefvo ensamma, och fröken Ättehög
hviskade med deltagande:
"Hvad har händt, min lilla Eleonore? Du ser ju
riktigt upprörd ut?"
"Ack, tant Beate, fråga mig icke ... jag vill icke
säga det," började Eleonore med näsduken för ögonen,
men berättade omedelbarligen i nästa sekund, med små
tillägg och reflexioner, den upprörande scenen i
trappan, som skakat och bekymrat henne så fasligt, endast
och allenast för Evas skull och af fruktan för hennes
goda rykte.
Den gamla fröken beskärmade sig, förvånades,
tröstade och ursäktade, allt under det hennes ögon
lyste af nyfikenhet och nöje vid åhörandet af en
historia, som, efter den rörde hennes egna vänner och
bekanta, var ännu mycket mera treflig och intressant,
än de dagliga polisrapporterna i "bladet", hvilka voro
hennes enda egentliga lektyr.
Kottletterna hade blifvit brända, fotogenen var
slut, och oset af veken fullbordade förpestningen af
det lilla kokheta rummet, hvari de båda samtalande
damerna voro nära att qväfvas.
Eleonore hade emellertid fått lätta sitt hjerta och
lemnade nu ändtligen denna "ättehög" af trasor, der
dörren knappt var tillsluten efter henne, innan den
gamla Lisa, hvilken dessutom redan lyssnat utanför,
fick del af hela händelsen, som, alltjemt tillökt och
förbättrad, slutligen växte ut till en fullkomlig
skandal, ty den enda kyssen, som jungfru Josefina i början
tyckt sig kunna tillägga, hade nu förvandlats till ett
obestämdt antal, bevittnade icke af en person, utan
af hela skomakarfamiljen.
Kapten Vilfrid, den olyckliga orsaken till allt
detta prat, hade emellertid rest sin väg utan en aning
om att, snart sagdt den första och enda gång, då han
ett ögonblick låtit sina ständigt kufvade känslor
hänföra sig och sitt stackars ensliga och kärlekslösa hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
