Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derade halvvägs och rördes ihop till en obegriplig
rot-välska.
Konstapelns ton blev emellertid mer och mer
befallande, och jag blev tvungen att höra på. Nicky hävde
på ankaret så att jag trodde något av hans blodkärl
skulle springa. När konstapeln hade givit luft åt sina
hotelser och varningar, frågade jag honom vem han
var. Den tid han förspillde på att säga mig det satte
Nicky i stånd att bli färdig med ankaret. Jag gjorde
en hastig beräkning. Framför fotterna på konstapeln
stod en stege, som nådde från kajen ner till vattnet,
och bredvid stegen låg en julle förtöjd. Årorna lågo
i båten, men den var fastlåst med hänglås. Det
låset var mitt hopp. Jag kände vinden stryka över min
kind, jag såg flodvattnet sliga, jag såg på de sejsingar,
som ännu höllo seglet fast, jag lät blicken glida uppåt
fallen till blocken — jag visste att allt var klart och
uppgav ail förställning.
»Pass på!» skrek jag till Nicky och sprang till
be-slagssejsingarna, kastade dem loss och tackade min
lyckliga stjärna för att Whisky-Bob hade bundit dem
med ordentliga knutar och inte med »käringknut».
Konstapeln hadc emellertid kilat ut för stegen och
famlade med en nyckel på låset. Ankaret var
ombord och den sista sejsingen lossad i samma ögonblick
som konstapeln fick jullen klar och rusade till årorna.
»Pikfall!» kommenderade jag, medan jag samtidigt
tog itu med klofallet. Upp kom seglet och det i en
handvändning. Jag gjorde fast och sprang akterut till
rodret.
»Hal ut!» ropade jag till Nicky. Konstapeln var
nära vår akter. En vindpust fyllde i detsamma vårt
9—25379. Vagabondliv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
