Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Negrernes hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han; deras hufvudskålar äro mjuka, de skola gå sönder
som glas.
Allt var färdigt; Loango kastade en stolt blick på den
hämndgiriga skaran. Derefter svängde han sina kedjor högt
öfver hufvudet och ropade med dundrande stämma: — Nu
är det tid, följen mig! Och såsom en ström vältade sig den
svarta skaran ut ur fängelset ned i det understa rummet,
der hela besättningen var församlad.
Ett ögonblick stodo kapten och matroser liksom
förstenade, då de sågo de från sina fjettrar befriade slafvarne.
De trodde sig se en skara blodtörstiga djeflar, och en aning
om den förestående striden på lif och död uppfyllde dem
med förfäran. Kaptenen var den förste, som bortskakade
den förlamande förskräckelsen, och hans ljudeliga stämma
väckte äfven matroserne ur deras bestörtning.
— Gifven eld! — ropade han, under det han sjelf
affyrade sin musköt på den framträngande hopen. Några
sårades qvidande var det enda som afbröt den förfärliga
tystnad, som följde på de hvitas första salfva. De svarta veko
förskräckta några steg tillbaka och lemnade matroserne tid
att draga sina korta svärd, sina breda knifvar. Men
bestörtningen varade blott några sekunder; Loango hade icke
blifvit sårad och hans röst väckte hans kamraters till
halften slocknade raseri.
— Tänken på vårt hem! — ropade han; — på våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
