Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 14. Om fröken Anna Stadenberg och ett källarrum samt vad som där hände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
drog ett djupt bloss ur sin cigarrett, blåste ut röken genom
näsa och mun och sade:
— Jag förstår dig, min gosse! Du har haft färgat hår.
— Nåå? Skulle det beröra dig illa?
— Jo, det vill jag lova! svarade fröken Stadenberg med
ett hånskratt.
Mikael Habstadius slog sig ner i en av de bekväma
vil-stolarna, satte vänstra tummen i ärmhålet, pekade med
höger pekfinger på fröken Stadenberg och svarade
ävenledes med ett litet hånleende, och nickade:
— Hur ha vi egentligen med lilla nådens tänder? Jag
tycker mig ha märkt, att det lutar åt kunstige tänder, som
dansken säger. Så att gäller det konstgjorda behag, så...
jo jo! Inga höga hästar, min flicka, inga höga hästar! Jag
tycker, vi kan vara lika goda kålsupare tillhopa. Eller vad
säger du själv?
Fröken Stadenberg hade nu också satt vänstra tummen i
armhålan.
— Hör du, Micke! sade hon. Tror du, att vi äro gifta?
— Jag är rädd för att du skulle fan så gärna vilja,
att så var! Ha-ha-ha! gapskrattade Mikael Habstadius och
reste sig och sökte fånga fröken Stadenberg, men det
lyckades inte.
— Pjollra inte, Anna! sade han. Gift kan man vara med
en skurkäring, om det kniper, men kompanjon kan man
bara vara med en kvinna som du. Och det vet du lika bra
som jag.
Men fröken Stadenberg hade satt sig i en annan
vil-stol, och den hand, som höll cigarretten, darrade.
— Du har avslöjat dig! sade hon.
— Har jag?
— Det har du. Eller, om du föredrar på det viset, så har
ditt hår avslöjat dig!
— Det var tusan! sade Mikael Habstadius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
