Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 5. Är ett ur många synpunkter tragiskt kapitel, som visar, att all jordisk vänskap är i grunden en villfarelse, och vari Mikael Habstadius lider sitt sista avgörande nederlag mot samhället och därmed tvingas gå utom detsamma att söka sin räddning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.377
—- En räkning?
— Ja, som ni bad mig om.
— Jag? Nej, min bästa fröken, det måtte vara ett
misstag!
—- Nej, herr Oldberg, det är inget misstag! svarade Julia
Eckstein och blev röd av blygsel. Ni bad mig, att jag skulle
ge er en räkning på de varor, herr Crusius tagit hos min
far.
Då mindes herr Oldberg.
—- Jo! Visst! utropade han. Ack, förlåt mig, min fröken!
En tidningsman har så mycket att tänka på, i synnerhet i
valtider!
—- Här är räkningen! sade Julia Eckstein.
—- Tusen tack, min fröken!
— Herr Oldberg är väl inte ond på mig, för att jag kom?
frågade hon blygt.
—• Ond? Men, min fröken! Om inte mitt arbete kallade
mig, skulle jag inte högre önska än att få prata i timtal
med er!!!
—- Då skall jag inte störa, sade hon, men kanske vi kan
prata någon annan gång.
— Det skulle vara mig ett synnerligt nöje!
— Adjö då, herr Oldberg! Men det är ingen brådska med
likviden!
— Den saken lovar jag er att sköta! Adjö, adjö! Och
tack för den angenäma visiten!
Herr Oldberg följde Julia Eckstein till dörren, och sen
kom han ut i yttre rummet, gnuggande sina händer.
—• Det är kvinna, det! sade han. Gud, såna ögon! Och
såna tänder!
Och då brusto alla i skratt.
—- Jaså, du är redan eld och lågor! sade Crusius.
Och D. V. Ertz sade:
.—- Ja ja, du Oldberg! Om det nu skulle gå så, att Häb-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
