Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 7. Som är ett fågelperspektiv av stån efter drabbningens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.399
givelse, medan prosten predikade, som man ofta får, medan
prostar eller andra predika. Hans föräldrar lågo i en enkel
oeh undangömd grav på kyrkogården, och Kjön hade icke
varit dit på många herrans år. Vad skulle han också dit?
Han hade ingenting att ge!
Men nu var han en stor och berömd man, och nu hade
föräldrarnas minne dykt upp ur skuggorna, och han ville
gärna visa dem en uppmärksamhet, som tack för livets
gåva och som stolt bevis på att detta liv fått frukt och
värde.
Herr Fistennobel å sin sida ville än en gång ta avsked
av sin käre herre och chef.
Sålunda gingo nu båda ut till gravarna, med hopbitna,
allvarliga ansikten, som vore de petrificerade av hat, medan
i verkligheten stora, himmelska tårar dallrade i deras hjärtan
som daggdropp i blomkalkar.
— Snork! sade Kjön vid Sarinens grav. Stanna här!
Jag kommer i tid och stund, då inre stämman kallar ur
dolda djupet!
Så gick han vidare till sin fars och mors grav.
Då han kom fram, tog han ur plånboken ett visitkort, på
vilket stod tryckt:
N. P. KJÖN
fil. kand., journalist, föreläsare, författare.
Å sin sida framdrog herr Fistennobel ur bonjourens
bakficka en bukett av några ynkligt brutna blommor, som han
dolt för Kjöns raljerande blickar.
Så lade Kjön visitkortet och herr Fistennobel buketten,
var och en på sin grav; därefter togo båda av sig de höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
