Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utförde sitt livs stora handling. Han mätte
redaktör Justesen med ett långt ögonkast:
— Ni—dings—då—da—re!! sade han
eftertryckligt.
Spottade och gick.
Redaktör Justesen blinkade när dörren föll
igen och tuggade en smula generad på cigarren.
Men han sade ingenting, och Lagergren-Björkquist
sade icke heller ett ord på en lång stund.
Det var en stolt och lycklig man, som slängde
igen dörren bakom sig och med manliga steg gick
nedåt gatan.
— Där fick de, så de teg!
— Nidingsdådare, var fick jag detta
gudabenådade ord ifrån? Fullrustat som krigsgudinnan
föddes det i ett ögonblick och sprang fram,
dräpande, förintande. De voro inte många sillar värda,
när de stodo där och stirrade efter honom. Jo
titta ni! Nidingsdådare! Kunde man tänka sig
något lämpligare att utslunga som sortireplik! De
trodde förstås att de hade tystat munnen på den
gamle brodern Oliver, men där fick de se! Rädd
var han inte, han sade sitt ord, det måtte bära
eller brista! Men sanningen skulle de ha i sig,
och nu fick de sitta där och torka det på sig, det
var rätt åt dem. Trodde de inte att han var den
som sjöng ut sitt hjärtas mening? Då kände de
inte den gamle kumpanen Oliver Ölén! Länge
kunde han tåla skojet, men när det var moget då
sade han i alla fall sitt ord.
Ja, han hade gjort en verklig handling och
han kunde vara stolt. Leende och lycklig gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
