- Project Runeberg -  Lort-Sverige /
§ 4. Framtidslandet

Author: Ludvig Nordström - Tema: Politics
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

KAP. XII. Det nyaste Sverige.

§4. Framtidslandet.

Det fogade sig så, att jag uppe i Luleå lyckades få två män, som kände livet i detta nordligaste Sverige, att sätta sig vid mikrofonen och berätta, den ene om erfarenheter från färder i fjällen och om kontakt med folkets liv där, den andre om nästan en mansålders arbete bland detta folk.

Och vi skola nu höra dessa viktiga dokument. Först alltså berättelsen om fjällfolkets liv. Men innan vi lyssna till den, ett par ord.

Bild 51. Våröversvämning. Norrbotten.

Hedin och jag fortsatte från den präktige men pessimistiske gubben med fisknäten upp till Luleå, och vi passerade en bygd av väldiga byar, översvämmade områden, där man rodde i ekor och vittjade utsatta nät, där landskapet verkade sibirisk tundra och där regnet skvalade ner över oss. Men det var stort, det var väldigt, det var dimensioner, som lämnade allt annat i Sverige bakom sig, och kanske förklarar det mycket av det, vi nu få höra.

Bild 52. »Träsk». Norrbotten.

Jag frågade alltså min förste interlokutör, ingenjör och affärsman och sydsvensk, vi sitta på radiostationen i Luleå, en kall, blåsig majsöndags eftermiddag:

Du, som farit på skidor och sportat och rest omkring så mycket i dessa trakter, frågade jag till en början, du har väl en hel del minnen från landet och folket här?

- Nå, det sitter nog kvar en del, som man har fått se under årens lopp, och jag kan väl tala om lite för dig. Jag minns, en gång var en god vän och jag ute på en långtur på skidor, vi hade skidat hela natten och kom på morgonen till en isolerad finnbygd. Vi var ganska trötta, och vi ville ha litet nya krafter på morgonen, så vi gick till en av de bästa gårdarna och knackade hövligt. Ingen svarade. Vi klev in - dörren var öppen - och satte oss, som seden är häruppe i översta Lappmarken, tyst och stilla vid dörren. Ja, det var ju ingen, som observerade oss, fastän dom nog märkte, att vi kom in, utan först om en tio-femton minuter, då rörde det sig i de bäddar, som var placerade runt stugans golv, och rätt som det var, kastades en stor fårskinnsfäll undan, och en kvinna steg upp, klädd i en ganska unik nattkostym, tyckte jag, åtminstone på den tiden. Hon var nämligen klädd i en stickad yllekjortel, röd var den så det skrek i ögonen på mig, och för övrigt hade hon ingenting på sig. Fötterna var bara, och överkroppen var bar. Ja, vi hälsade förstås, »päive päive», goddag goddag, då märkte hon oss och hälsade tillbaka, och så framförde vi våra önskemål att få köpa litet kaffe. Och det gick ju så småningom riktigt bra.

Bild 53. Lule älv vid Luleå.

- Nå, men säg mig, ligger dom alltså nästan nakna i dessa fårskinnsfällar?

- Ja, i de flesta fall, kan man säga. Dom ligger i sina underkläder, det vill säga karlarna ligger i sina underkläder och kvinnorna har en del av sina underkläder på sig under fårskinnsfällarna.

- Det vill säga: karlarna i kalsongerna och fruntimmerna i underkjolarna.

- Ja, just det!

- Och det är alltsamman?

- Ja, och det är säkert varmt och gott.

- Nå, men det hände väl något mer också?

- Ja, vi kom vidare och hade åkt över en mycket lång sjö, en fem-sex mil. I ändan på sjön var det en ensam byggning eller kåk, och som vi hade stort behov av att valla våra skidor, så gjorde vi rast, och samtidigt ville vi passa på att få litet förfriskningar, så vi gick in och hälsade. Där klev vi direkt från trappsteget in i storstugan. Hela huset var ett enda rum med öppen spis, och vi fick vårt kaffe. Så gjorde vi upp en eld utanlör för att valla skidorna. Men så var det några småbarn där, en på två år, det var en flicka, och en pojke på fyra år, och dom var klädda i skor och strumpor på fötterna, pjäxor alltså, och lillungen var ganska livlig av sig. Hon sprang ut och in, men det var halt på trappsteget, så rätt som det var, åkte hon omkull på trappsteget och rakt ut i snön, men då visade det sig, att hon hade inga byxor på sig.

- Nakna lilla stjärten?

- Ja, stjärten var alldeles naken, och den liknade precis stjärten på aporna på Skansen, alldeles illröd.

- Kors i alla dar! Du berättade någonting också om svårigheterna för skollärarinnorna däruppe.

- Ja, det är nog många gånger, däruppe i Lappmarken, som kvinnan får göra ett hårt arbete, många gånger värre, än karlarna någonsin gör. Det är en episod, jag särskilt tänker på. Det var två småskollärarinnor, som länge önskat att en gång få bestiga ett av våra högsta fjäll, det hade hägrat för dem i många år, och så vid en påsk hade de tagit tillfället i akt och beslutat göra den där färden. Det gick emellertid inte lyckligt, åtminstone inte för den ena. Under bestigningen visade det sig nämligen att hennes krafter inte räckte till, hon orkade inte med, och det berodde på, att hon hade något fel på lungorna. Så halvvägs var hon slut. Min kamrat och jag hjälpte henne ned tillbaka till stugan, och hon fick vila sig där. Jag misstänker, att det var den vanliga sjukdomen häruppe, lungsot, som var med i spelet, för hon hostade blod på näsduken.

- Ajajaj.

Men det gjorde, att vi blev litet mera intima med henne, så under det dygn hon låg och vilade sig för att få krafter att åka tillbaka hem, berättade hon om sitt liv. Just den dag, hon och systern startade för att bestiga berget, hade hon gått upp klockan fyra på morgonen, för det var ju en hel del saker, som måste ordnas hemma. Systern var litet starkare och grövre, hon hade på morgonen sågat och huggit en massa ved och åkt ungefär sex mil skidor för att sedan bestiga berget. Det är ju ett kraftprov, kan man säga...

- Ja, säkert!

- ...som många karlar aldrig skulle kunna göra efter.

- Nå, men om vi nu skulle gå från detta till andra saker. Om du tänker på bebyggelsen häruppe?

- Ja, bebyggelsen har ju, kan man säga, under de senare åren blivit bättre, än vad den var förr. Ser man både på privata och på mer offentliga byggnader, om jag så får säga, till exempel på gästgivargårdar, hotell och sådant, har det de sista åren medfört en betydlig förbättring. En gammal gästgivargård, som man förr i världen faktiskt var rädd för att ta in på och där man kanske också fick både det ena och det andra med sig när man for på morgonen, är numera helt och hållet ombyggd och jag tror, att den byggnadsstil, som lanserades i samband med Stockholms-utställningen, funkis alltså, har dragit in oerhört mycket nya idéer i de bostäder, som numera byggs häruppe. Det är, kan man säga, en modererad funkisstil, där gamla skrubbar och trappor och allting är borta. Nu bygger man med rena golvytor och rena väggytor och ordentliga uppgångar så att det blir både prydligt och praktiskt.

- Du menar alltså, att dom inte är efterblivna häruppe utan följer takten lika väl som söderut.

- Det kan man säga. Det är nog mycket radion, och det är tidningar och sådant, som har påverkat folket, så att, om dom ska skaffa sig någut nytt, speciellt det som ska vara av mera bestående värde, så vill dom ha det, som är sista skriket.

- Det vill säga, att dessa människor, som bor häruppe och som nere i Sverige betraktas som efterblivna, inte är det. Nå! Om du då gör en jämförelse mellan dessa norrlänningar här och sydsvenskarna, hur utfaller den jämförelsen?

- Ja, det är ju en lite svår fråga, men jag har lärt känna norrlänningen som en människa, som handlar mycket snabbt och är mycket klar i sitt intellekt. Om man skulle ta en skåning och en norrlänning och ge dem en fråga eller ge dem ett beslut att fatta mycket snabbt för eller mot en sak, kan man vara fullt övertygad om, att av norrlänningen får man ja eller nej ganska fort, då däremot kanske skåningen dröjer halva dagen och hela dagen, innan han har klämt fram sin åsikt.

- Då är det antagligen inte någon fara för utvecklingen häruppe?

- Nej, det tror jag inte. Tvärtom.

Och sedan södra Sverige hört följande inlägg, torde det få något ytterligare att tänka över. Jag hade nu på andra sidan mikrofonen en över 60 års man, grånad, mager, spänstig, liknande en engelsk kolonialgeneral, härdad i strapatser under vildmarkens tropiska hetta och polarköld, en man, för vilken hela det nordligasle Sverige låg som en öppen bok, en vägrödjare, en banbrytare, en eldsjäl, en man, som utfört ett jättearbete i dessa bygder och där sent skall glömmas, och dessutom icke en man från denna nordliga landsdel utan från sydligare Sverige.

Jag frågade honom:

- Säg, du som har varit så länge häruppe, kan du berätta litet för mig om, hur folk hade det här förr i världen.

- Ja, jag minns ju från mina tjänsteresor, att man ibland kunde råka ut för och få en inblick i, hur smått de i alla fall hade det. Jag minns från Arvidsjaur. Förra länsmejerskan hade kommit med tillfälligtvis, men det var tingat husrum i byarna bara för mig. När vi då kom båda tillsammans, hände det, att vi hade svårt att få husrum i byarna, när vi kom två stycken. Ibland fick jag lämna den lilla kammaren, som var iordninggjord för mig, åt henne, men då var husbondfolket vänligt nog att låta mig bo i köket, där de avstod en säng åt mig i en hörna. Själva lade de sig i fällar på golvet med gott om kläder på sig. Och när de släckt den öppna spisen och stängt spjället, blev det så kallt på natten, att jag måste ta på mig vargskinnspälsen, så pass dragigt var det.

- Det drog mellan stockarna, då?

- Det var så glest byggt, att det var frisk luft åtminstone.

- Men det var ju i alla fall ett ganska välmående hus?

- Ja, det tycktes vara ett förmöget hus, dom hade både silver och annat, så dom verkade rätt burgna.

- Då kan man tänka sig, hur de andra skulle ha det, då. Nå, men säg mig: detta berodde nu på trångboddheten?

- Ja, standarden var inte annorlunda på den tiden.

- Men säg mig då: barnen i sådana hus, hur hade dom det, till exempel med skolgången?

- Ja, det fanns till exempel fattiga hem, där dom inte hade kläder åt alla sina barn utan där en del, några stycken, var i skolan, medan dom andra fick hålla sig hemma på vintern, för att dom inte hade skor och ytterkläder åt allihop på en gång, och så fick dom sitta inne, medan dom andra var i skolan. Sådant förekom.

- Men kosten då?

- Den var enkel, för kvinnorna måste göra undan matlagning så fort som möjligt för andra, viktigare arbetens skull.

- Det där exemplet du berättade mig om äggkokningen? Hur var det?

- Ja, man råkade ju ut för litet av varje i matväg förr i världen, då dom ville göra sitt bästa, men då det hade varit bättre, om man fått ta deras vardagsmat som den var. Jo, det var samma resa med länsmejerskan. Vi kom till ett förresten mycket trevligt hem, där husmor var angelägen, att vi skulle få något varmt i oss med detsamma. Ja, hon hade pannan med mjölk på för att koka åt husfolket, som snart skulle komma in och få mat, och för att få äggen kokade så fort som möjligt, lade hon dom i mjölkpannan. Äggen var litet brokiga, när hon lade ner dom, men när vi fick dom, så var dom rena och fina, men mjölken blev kanske så mycket kraftigare i stället.

- En egendomlig sak I nordligaste Sverige är ju arbetsfördelningen mellan könen.

- Tidigare har det varit så, att kvinnan absolut ensam skötte husdjuren, medan mannen hade utearbetet, och det gick inte an för männen, det var skandal, om de skulle sysselsätta sig med innearbetet, men å andra sidan ansåg kvinnorna det vara en chikan, om mannen skulle hjälpa dem. Och i finnbygden har jag hört talas om tidigare, att de kallade gubbarna, om det nu var en och annan skröplig gubbe, som hjälpte till i ladugården, för »navetagossi», kogubbe. Det var ett rent skällsord.

- Och den där gumman, som kastade ut gubben, hur var det?

- Det var i södra delen av länet, vi var på lantmannakurs, och då besökte vi ladugårdar och for omkring och hälsade på, och så kom vi till en gard, där barnen sa, att dom var ensamma inne men att föräldrarna var i ladugården. Vi gick dit, och redan på avstånd hörde vi, att det var litet livligt i ladugården, och som vi skulle gå in, öppnades dörren, och gubben kom ut med väldig fart, och bräder, yxa och såg kom efter bonom, och han makade sig undan kvickt värre. Så fick vi se en stor, ståtlig gumma i dörren, som sa några beska ord åt gubben, för att han inte skötte sig, som han skulle därinne. Så hälsade vi, det blev lite lugnare och vi blev välkomnade.

- Och då frågade ni förstås, vad det var för fel, eftersom det lät så hetsigt därinne?

- Ja visst! Och då hade dom inte kommit överens om, hur det skulle repareras i ladugården. Dom ville ha det var på sitt sätt. Men gumman bestämde.

- Nå, men det har ju blivit ändring i denna arbetsfördelning! När kom den till stånd? Var det genom någon enskild persons ingripande?

- Det var landshövding Bergströms förtjänst. Hans plöjararbete har betytt oerhört mycket för jordbruket här oppe, kanske i första rummet, att han höjde jordbrukets sociala ställning i så hög grad. Han ansåg, att alla andra yrkesutövare, alla andra människor inom länet, även honoratiores, skulle vara intresserade för jordbruket, annars gillade han dom inte, helt enkelt.

- Det var verkligen varmhjärtat.

- Det var just, vad det var, han var en varmhjärtad man.

- Följden blev naturligtvis, att gubbarna började komma underfund med att det var lika fint att arbeta i jordbruk och ladugård som i skogen och stallet. Eller hur?

- Det blev en helt annan inställning till jordbruket överhuvud taget. Jordbruket blev huvudsaken, och skogsförtjänsterna blev vad de skulle vara: biförtjänster.

- Men om man tänker på jordbruket häruppe, som det blivit, och tänker särskilt på kvinnorna, för det är väl här som på andra håll, att dom betyder det avgörande, kan du ge några exempel på deras insats? Du nämnde någonting om ett hem, som såg ruffigt ut på utsidan men var bra inuti.

- Det var egentligen inte ett jordbrukarhem.

- Nej, det var sant, men i alla fall.

- Men det vittnar om en kvinnas betydelse för hemmet. Det var en tillfällig såg på skogen ovanför Långträsk, där sågverket hade stannat och förts bort, men sågkojorna var kvar. Det var enkla, tunna bräder med sågspånsfyllning, och vi skulle titta på dessa stugor. Där bodde två stycken familjer, som hade fått understöd av det allmänna, och det var fråga om, huruvida det skulle kunna göras någonting med egnahemsmedel eller dylikt för att skaffa dem någonting. När man tittade på dessa usla stugor, möttes man av en ordning och trevnad i dem, som helt enkelt var beundransvärd. Man förstår inte, att dessa kvinnor som hade män, vilka inte ens kunde sköta om försörjning av familjen, kunnat reda upp saken på sådant sätt. Det var till den grad prydligt och fint därinne! Små mattstumpar på golvet och en liten duk på bordet och någon liten prydnad här och där, trots att det var så enkelt, att man inte kunde tänka sig enklare.

- Om du tänker dig tillbaka gammalt i världen, hur sköttes egentligen bostäderna?

- I allmänhet sköttes bostäderna väl, men det fanns naturligtvis en och annan slarver, som inte brydde sig om att sköta om sitt, och då kunde det bli en kudde i fönstret, när det gått sönder, men det förekommer väl överallt i vårt land, kan jag tänka, på samma sätt.

- Nå, barnen, hur låg dom, då?

- Det har man sett exempel på i fattigare hem, att dom fick ligga på träbritsar, på halm, med ett det enklaste täcke eller dylikt på sig.

Kan du ge ett exempel på någon bra familj - var det inte en någonstans i Pitetrakten?

- Jaså, kolonisatören Ny-Gustaf. Det är en, som har gjort en vällovlig gärning i detta län, det måste man säga. Han började med två tomma händer, han hade varit arbetare eller dräng, som det hette på den tiden, hos Storforsbolagets inspektor i Ny-Pite och köpte sen ett förfallet hemman och ett par kor, och så arbetade han upp det, så att han inte bara hade ett tiotal kor själv utan dessutom kunde avstå åt sina barn också.

- Hur många hade han?

- Han hade femton barn, och han reder sig gott ändå.

- Det är fina saker.

Det är sällsynt. Det kan vara som ett föredöme för många, som klagar i dessa tider över jordbruket. Han har dels låtit ungdomarna flytta ut på fäbodarna, som förvandlnts till hemman, dels har han försökt skaffa dom egnahemsmedel. Han koloniserar på sitt sätt Lill-Pite by genom sina barn.

- Duktig karl. Och i Arvidsjaur var det ju ett fall i samma stil?

- Där har vi Danielsson i Storheden. Han har också skött sig förträffligt. Utan vägar, som han varit, ända till för åtta-tio år sen har han odlat uppe i ödemarken en gård på kanske tio-femton häktar. Den har han nu lämnat - gubben är gammal - åt sina barn, det är fyra stycken, som delat detta hemman. Nu växer där upp en liten by, tack vare hans kolonisationsarbete. Så har han också fått guldmedalj av sällskapet för sitt välförhållande.

- Om du nu sammanfattar dina synpunkter på förr i världen och nu, vad anser du då vara det avgörande i denna gärning häruppe?

- Ja, det avgörande är naturligtvis den personliga dugligheten, det är det viktigaste. Jordbruket är ett sådant yrke, att det kräver duglighet mer än de flesta andra yrken, det är inte så, att en odugling passar till jordbrukare, som det var förr i världen.

- Du anser alltså, att personligheten i första hand är det avgörande?

- Ja, och särskilt kvinnans. Kvinnan betyder mer i det fallet än mannen.

- Men undervisningen, då?

- Ja, skulle man ta frågorna i ordning, skulle man kanske säga, att det behövs litet rörelsekapital för dem, som börjar med två tomma händer. Dom har svårt att komma fort fram. Familjen växer fortare än tegarna, i saknad av rörelsekapital.

Men skall det bli ytterligare utveckling i denna moderna tid, där jordbrukarna själva tagit hand om avsättningen och gör affärerna själva, sköter inköp och sådant, då är det påtagligt, att det krävs betydligt mer kunnighet hos jordbrukarna, så att dom kan tillämpa de vetenskapliga resultaten på jordbrukets område. Ordentlig utbildning i jordbruket, jordbruksskolor för Norrland, det är vad som krävs.

- Och nyodling?

- Och nyodling, ja, det tror jag, det, detta land måste koloniseras. Vi behöver mer folk, som ska utnyttja de stora väldiga naturliga möjligheterna, vi har häruppe. Vi kan aldrig tillvarata dem utan mera folk.

- Du menar, att, med dessa krav tillgodosedda, kan det bli ett bra jordbruksland häruppe?

- Det är framtidslandet.


Project Runeberg, Mon Dec 17 20:03:03 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lortsvrg/kap12p4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free