Så följande morgon bar det i väg ut med doktorn och en kommunalman, och sedan jag nu definitivt avkopplat prästerna, kände jag en stark lättnad. Och nu kom avundsjukan i all sin glans. Men även något nytt, som gav ännu en fasett av Lort-Sverige.
- Hurudana är förhållandena här i denna trakt? började jag förhöret med de båda herrarna.
- Befolkningen här, sade den jovialiske doktorn, står sig gott och bygger hemskt. Sen man byggt tillräckligt hemskt, begär man anslag, och bara en börjat, fortsätter by efter by, socken efter socken.
- Varifrån får man byggnadsritningarna?
- Det är hemmaritare, sockenritare, Gud hjälpe oss! Små sockenbyggmästare! Och det blir därefter. Men bättre än förr blir det i alla fall. Och det är den välsignade avundsjukan, som hjälper oss. Så låt oss lova och prisa och säga: tack, gode Gud, för avundsjukan.
- Kan doktorn ge exempel på den?
Bild 11. Ekonomibyggnader. Småland.
- Så många som behagas och mera till. Det går till på följande enkla sätt. När jag kommer ut i bygderna, låter det så här överallt: Jag ska säja doktorn det, att det ä då inte rättvist, att Andersson i Gråarp ska få bidrag före mej, för jag har mycke fler ungar än han, och min gumma dog i lungsot. - Eller sa här: Kan inte han, doktorn, skriva åt mej, så att jag får före Jonas i Myrtorpet, för si, jag har inte sånt medhåll i hälsovårdsnämnden som han. - Jag ska säja: det är den där avundsjukan, som kommer att rädda Sverige! Vi har inte förstått att sätta värde på den förr, men nu har vi kommit underfund om, vilket ovärderligt nationellt kapital den är. Åtminstone har vi provinsialläkare och hälsovårdsnämnderna gjort det. Vi ska plocka fram litet illustrationsmaterial.
Det kom.
Genom en sandig tallmo dunsade vi ner på en liten skogsglänta. Där bodde en arrendator.
Vi stannade på en sandplan, där det låg några spridda hus. Titta på bild 11: ladugård, som han just lämnat för en ny.
- Vad lever mannen på? frågade jag.
- Han har i folkpension och barnunderstöd en 1.500 - 1.600 kronor utom vad han får ur stället.
Vi gingo in. Nere var det kök, två rum och en låst dörr.
- Kan den inte öppnas? frågade jag.
- Jo, vars! svarade mannen, en mager typ, med vattenblå ögon, gulaktig hy och sandgrå hängmustasch. Han öppnade. Tablå! Det var »finrummet»! Med ekmöbel, schagg, nysilverbricka etc. Och halvneddragna gardiner.
På övre botten funnos ett kök, ett större rum och en skrubb. Däruppe voro de tolv barnen inhysta, sju i det större rummet, två i köket, tre i skrubben.
Men finrummet nere, som var störst, stod låst. Mitt inne i skogen. Det var den hemliga skatten. Det var motsvarigheten till stamtavlan i trappuppgången på de grevliga och baronliga slotten. Det var familjens själ. Det var barnens arv. En gång skulle de kunna gå ut i världen och väcka avundsjuka genom att kunna säga:
- Hemma hade vi sal!
Så som samhället alltjämt är konstruerat, all världens s. k. demokrati till trots, förstår man dem.
Nå, hur levde och bodde nu dessa människor? När vi kommo, hade frukosten tydligen just avätits i köket. Det var naket. Huvudmöbeln var ett stort träbord med vaxduk vid det ena av de två fönstren, mitt emot spisen. Mitt på bordet ett stort plåtfat med litet mjölk kvar, en stor halvuppskuren rågbulle, brödsmulor och äggskal, på något sätt föreföll det som att titta in i en rävkula.
Runt bordet hängde, stodo, sutto ungar. Tre voro klädda i klarröda trikåtröjor, de övriga i gröna eller blå bussaronger, den minsta hade modern, en liten grovbyggd kvinna med håret nerfallet kring huvudet, vid bröstet.
- Hur gammal är den äldsta? frågade jag,
- Sexton år.
- Och den yngsta?
- Tre månader.
- Först fem stycken, som vanligt. Sen kom trillingar. Det är dom där, i röda tröjorna. Och så fyra på det.
Och gott leende pekade den stolte fadern på en i högen:
- Den där, det är statsministern.
- Statsministern?!
- Per Albin, ja! För jag ville komma ihåg, när han blev statsminister, och det kan man ju inte minnas. Men hur gammal pojken är, minns man ju, och han blev född, just då Per Albin blev statsminister. Och den där, han föddes, då jag började odla leguminoser, så då vet jag, hur länge jag hållit på med det.
- Så i själva verket är det rasande praktiskt med så mycket barn?
- Ja, inte är det nå fel med det, för glädje har man ju av dom.
Vi togo farväl och fortsatte.
- Det var ju relativt snyggt! sade jag till doktorn.
- Ja, för all del! svarade han. Nu har jag varit här i tjugutre år som provinsialläkare i detta stora distrikt, jag skulle kunna säga som provinsialåkare, för det är att åka jämt, natt och dag. Men så känner jag också folket och vet, hur det lever i djupaste vardagslag. Och jag får säga, att bostadsförhållandena förbättras stadigt. Och det beror, som jag säger, huvudsakligen på avundsjukan. Se nu bara på uppvärmningen av husen till exempel. Förr i världen var det öppna spisar, kakelugnar och järnspisar. Nu? Ja! Nu har man börjat med värmepannor, och nu går det fram som en epidemi. Och här finns ju gott om skog och avfallsvirke, och så blir det inte så dyrt.
- Ja, samma historia. Här finns på orten tio rätt så stora möbelfabriker, och ungdomarna, som sätter bo, kan numera köpa ordentligt från början, och det gör dom.
- Renligheten, då?
- Badmöjligheterna är ju små, men det börjar odlas bastu, om jag så får säga, och börjar en, så ska alla ha. Det är den välsignade avundsjukan igen.
- Ohyran, då?
- Ja, det är ett kapitel för sig. Om man skall börja från början och gå igenom ordentligt, så kan man ju börja med den lilla loppan. Den är ganska sällsynt numera. Ser man ett exemplar, så blir man, om inte glad, så åtminstone överraskad. Det är precis, som det hade gått en farsot över de små kräken, dom är slut. En loppcirkusdirektör skulle inte kunna få ens sitt årsbehov av sina små, hur säger man, små aktörer.
- Och vägglössen?
- Ja, värre är det med vägglössen. Det finns ju på ett och annat ställe, men dock inte så mycket. Jag kan förresten berätta en lustig historia från en cyanvätedesinfektion, som jag gjorde för några år sedan. Jag kom till en torpstuga, där dom inte hade bott på ett par år, och jag sa till dom: »Var har ni lössen?» »Ja, lyft på tapeten, så får han väl se.» Jag lyfte på tapeten, men jag såg inga löss. »Ja, men tapeten är ju grå, se efter, vad som är på väggen där.» Då var det löss alltihop! »Ja, men», sa jag, »hur kan dom leva, dessa löss?» »Jo, det är ingen konst», sa dom på småländska, »di äter hinann.» Det betyder på svenska, dom äter varandra. Men dom är borta nu, i stor utsträckning i alla fall. Det sägs ju, att cyanväterökning är dyr, men är det mycket löss, så måste man kosta på sig det. I alla fall.
- Men det går framåt.
- Det gör det.
- Är det inte någon alldeles specifik iakttagelse doktorn gjort under alla dessa år i samband med bostäderna?
Nu kom det nya.
- Jo, det är det. Vi har en mycket allvarlig svårighet inte bara här utan på hela svenska landsbygden, och det är svårigheten att få plats på vårdanstalterna för våra sinnessjuka. Och den saken måste ses i samband med bostadsfrågan. Det är nämligen så ställt, att är hemmet riktigt snuskigt och uselt, då är det en regel så gott som utan undantag, att det också är dåligt beställt med deras själsförmögenheter, som bo i dessa usla bostäder.
Här fick Lort-Sverige med ens ett hissnande och hemskt djupperspektiv.
- Och där måste en sanering till stånd! Det är inte bostäderna, som är den primära frågan. Det är människorna i bostäderna. De två faktorerna kan aldrig skiljas åt. Och den mänskliga faktorn är den avgörande.
- Då menar doktorn, att avundsjukan är ett hälsotecken? De sinnesslöa nå inte ens så högt.
- Precis!
- Och det finns gott om själsligt undermåliga på Sveriges landsbygd?
Han slog ifrån sig med handen, och nu var han djupt allvarlig.
- Massor, massor, massor! Det är det, som är det allvarliga.
- Tillhörde folket nyss den kategorin?
- Nej, Gud ske lov. Och inte den vi nu kommer till heller! Studera honom! Jag ska dra in dom i samtalet Pass på nu!
En småländsk rödlätt jätte mötte, då vi kört upp bilen på en kortsnaggad gräsgårdsplan, därifrån man hade en vid utsikt över en odlad myr. Han hade fått förbättringsbidrag och förvandlat en kåk om kök, ett stort och ett litet rum till en »villa» om två ordentliga rum, kök och rymlig tambur nere samt skafferi, som tillbyggts köket, och två stora rum och hall uppe. Ordentligt möblerat, snyggt och fint, med vatten, slask och värme. Nya tiden. Men ladugård, stall och övriga ekonomibyggnader voro ännu dåliga. Det vill säga, i själva verket hade han börjat i fel ända, och där fick avundsjukans väsen också en belysning.
Han tog mig tydligen för en person med makt, så han vände sig till mig med orden:
- Ja, nu, när det här gillas, så tycker jag, jag kunde få av staten till lagårn!
- Hå, hå! Hå, hå! Moberg har ju redan fått, skrattade då doktorn. Det får väl töva lite nu. Tänk på dom här bredvid. Dom har tolv barn. Hur många har Moberg? Tie?
- Åh nej, elva är det allt! Och är det bara det, så nog tör jag kunna ordna, så dom blir efter. För nog tycker jag, att jag ska komma före dom.
Doktorn blinkade åt mig. Och tillade, vänd mot mannen:
- Men dom har det dåligt.
- Jaa! Si, det bero möe på, hur folke ä på törpa (torpen) å, ska ja säje. Och mest på kvinnan.
- Det där var ju en bra gård! sa jag till doktorn, när vi voro på hemväg. Och nu fick jag verkligen avundsjukan klart illustrerad. Och nog var den gubben klok. Men en sak. Det är så naket kring husen. Inga blommor, ingenting, bara kala backen.
Då sade kommunalmannen:
- Det beror på, att husmodern inte har tid, inte heller männen. Och extra arbetskraft är för dyr. Fruktträd däremot. Det ger pengar. Därför finns det gott om frukthagar i Småland men smått med blommor.
- Är det svårt att få arbetskraft till jordbruket här i Småland?
- Både till jordbruket och till hushållen. Läget börjar bli förtvivlat. Och även det berör bostadsfrågan.
Därmed var jag från avundsjukans enklare monument: Ekeveken över på
dess högre och allvarsammare former.
