Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Lucifers porträtt af Hjalmar Branting m.fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talrika representanter för andra länders
modärna arbetarrörelse, var bland dem
som lyckönskade äfven
F. Domela-Nieuwenhuis från Haag i Holland. En
Kristustyp med hvitnade lockar och ett drag af
svårmod öfver ansiktsuttrycket, men en
Kristus, som nyligen fri från årslångt
fängelse för majestätsbrott, i tändande ord
manade till revolutionär kamp, »så
länge ännu en människa lefver i elände,
så länge ännu någon lider orätt eller irrar
kring i okunnighetens mörker». Men den
som likt Nieuwenhuis varit prest och left
sig in i tron på ett absolut godt och ett
absolut ondt, honom tyckes det föga hjälpa
om han skiftar föremål för sin religiösa
tro och sitt fanatiska hat; det skall dock
alltid blifva honom ytterst svårt att stiga
fullt ned på verklighetens mark, där
idealet får vara ideal, men det praktiska
arbetet måste gälla de hvar för sig relativa,
i jämförelse med det hela obetydliga
segrar, som en samhällsklass i frammarsch
dag efter dag kan vinna mot en vanligen
blott långsamt vikande fiende. Själfva
ärligheten i hans fordran på det absoluta
blir här en begränsning för hans
omdömeskraft.
I denna olikhet mellan socialismen,
fattad som religiös troslära, och socialismen,
fattad som mål och ledstjärna för
arbetareklassens praktiskt-törnuftiga politik, ligger
helt säkert den djupaste grunden till den
schism, som sedan inträdt mellan
Nieuwenhuis och tyskarne. Den holländske ledaren
har tagit de tvifvelaktigaste tyske
»oafhängige» under sina vingars skugga, därför att
de synts honom mot en Bebel eller
Liebknecht uppehålla de revolutionära
traditionerna; tyskarne svarade genom Liebknechts
mun på kongressen i Bruxelles 1891, att
Nieuwenhuis’ förslag att besvara hvarje
krigsförklaring med uppfordran till allmän
militärstrejk var »en eländig fras». Det fins
icke skuggan af ett tvifvel om att de ha
rätt i sak. Skulle olyckan ske, att
Frankrike och Tyskland kastade sina härar mot
hvarandra, blefve i den nationella
hvirfvelstormen hvarje socialdemokratisk
värnepliktig skjuten som landsförrädare, hvilken skulle
vägra att låta föra sig till gränsens försvar;
ett parti, som vill något annat än blott
skräfla, utfäster sig icke på förhand till
inbördeskrig under kanske tänkbarast
ogynsamma förhållanden. Men ändå är efter min tro
Nieuwenhuis visst ingen vanlig skräfvelhans,
som tar munnen full endast för att söka
öfvertrumta i radikalism, utan en tanke på
»att gå från ord till handling» annat än
som applådställe. Man må skildra honom
som en i botten svag person, ledd af ett
par energiske anarkister, man må skrifva
hans nedsättande omdöme om
parlamentarismen på hans egen missräkning öfver att
han icke alls med sina vackra tal lyckades
rubba holländska andra kammaren ur
fläcken, som han naivt skulle ha trott före sin
riksdagstid — detta ger dock ingen
uttömmande förklaring af den svärmiske
fribytaren på vårt partis venstra flygel, som sedan
ett årtionde är ledare af den revolutionära
rörelsen i Holland. Han gaf nog själf en bättre
antydan om sig, när han i Bruxelles stälde
upp som socialistiskt mönster en liten
kväkarsekt, som själfve Napoleon icke kunnat
pressa att bära vapen. Han glömde
tillägga, att dessa aktningsvärda religiösa
fantaster med all sin krigsvägran ingalunda
voro de, som lyfte världens herre ur sadeln.
Djupast är det skilnaden mellan sektpolitik
och folkpolitik som tager sig uttryck i den
Nieuwenhuis’ska brytningen.
Är Holland för ögonblicket de
socialdemokraters hopp, hvilka först och sist
drömma om en eländets resning med
vapen i hand, så har Belgiens socialism så
mycket lägre kurs i desse sammes ögon,
fastän kanske där vi inom kort få bli vittne
till en verklig folkresning med barrikader
och allt annat som då hör till. Men denna
kommer i så fall att gälla främst ett nära
liggande mål, eröfringen af den allmänna rösträtten,
och göras af socialister och radikaler i
broderlig förening. Den belgiska socialismen
har ett genuint praktiskt drag, så praktiskt
att den icke skytt att väsentligen bygga
på kooperativa företag, mot hvilka t. ex.
tyskarne ställa sig mycket kyligt. Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
