Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Lucifers porträtt af Hjalmar Branting m.fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eröfra den politiska makten som häfstång
till arbetareklassens fullständiga frigörelse.
Låt oss höra ett par ord ur ett tal,
som Andrea Costa nyligen höll i italienska
kammaren:
— — — Jag betraktar vår »höger» och
»venster» och »yttersta venster» såsom förbrukade
historiska former, på hvilkas återupplevande vi alla, om
vi vilja vara uppriktiga, tro ganska litet. Den
sociala frågan tränger på allt mera och förändrar
gångna tiders partigruppering.
Endast två stora tendenser, två stora krafter
kunna förnuftmässigt och logiskt kämpa i våra
dagar: det konservativa partiet och socialdemokratin,
bourgeoisi och arbetareklass; den förra för att
upprätthålla sitt ekonomiska och politiska herravälde
öfver samhället, den senare för att med den
politiska makten eröfra sin sociala frigörelse.
Kampen står då icke mellan höger och
venster. Den är logiskt, nödvändigtvis en klasskamp.
Så stäld berör frågan våra samhällsinrättningars
själfva innersta väsen; så länge dessa bestå som nu
må ministärerna vexla från högern till venstern,
men den arbetande klassen, nationens stora lefvande
kraft, har intet skäl att af någon af dem hoppas
sin befrielse. Vi säga arbetareklassen, att den för
sin frigörelse blott har att räkna på sig själf. Och
eftersom vi vilja i de förestående valen lägga hela
vårt program inför valmännen och icke dölja vår
fana, utan låta den fritt svaja vid valurnorna, så
förklara vi här så högt vi det förmå, att vi icke
rösta mot regeringen af futtiga person- eller
partihänsyn, utan för att ge bekräftelse åt de stora
idéer, som vi omfatta. Och vi tillropa från denna
plats arbetareklassen och de män med hjärta och
förstånd, som omfattat dess sak: Vänta ingenting
af regeringen! Hjälpen Er med egen kraft!
Ciprianis historia är icke den samlande
och vägvisande kraftens, utan martyrens
och kämpens. Icke ännu 50-årig har han
i 25 år af sitt uppoffrande lif burit den
franske eller italienske straffångens drägt.
Han var 28 år, redan pröfvad i
strider och förföljelser, då han 1871
skyndade att ställa sig i Pariser-kommunens
tjänst. Svårt sårad vid det första utfallet
från Paris togs han till fånga och dömdes
af krigsrätten till deportation till Nya
Caledonien. Efter tio års lidanden får han
amnesti, men återupptager genast i Italien
sin verksamhet för revolutionen. Då
anklagas han för vanligt mord, därför att han
en gång i Tunis till själfförsvar dödat en
italiensk polisspion, och dömes af servila
domare till straffarbete. I åtta år bär han
kedjor, medan ryktet om den barbariska
behandling han undergår tränger ut, och
den kedjebelagde straffången-»mördaren »
väljes in i italienska riksdagen. Regeringen
kasserar valet, valmännen — om vi minnas
rätt i Ravenna — hvilka vilja göra Cipriani
fri, återvälja honom, och så fortgår det,
tills omsider regeringen ändrar hans straff
till landsflykt.
En tid vistades han nu i Frankrike, i
en fattigdom som han sökte dölja äfven för
sina närmaste. Men så menade han att
hans plikt kallade honom åter till Italien.
Trots alla varningar och råd for han, var
med den 1 maj 1891 i demonstrationerna
i Rom och sökte därvid mana till lugn.
Men som man vet blef det
sammanstötningar med trupperna, och i den stora s. k.
»anarkistprocessen» mot 62 anklagade, som
utgjort efterspelet till den 1-maj-dagen, har
Cipriani varit den främste bland de
anklagade. Man minnes hvilken skandalös
parodi på rättsskipning hela denna process
utgjort, och man minnes också hur den
»liberala» och »humana» italienska
regeringen icke blygdes att ställa de anklagade
inför sina domare, efter oerhört uttänjt
ransakningsfängelse, inneslutna i stora
järnburar som vilda djur!
Cipriani blef dömd till 3 års hårdt
fängelse. Öfverlefver han detta straff, skall
världen helt visst åter få höra om honom som
den okufvade och okuflige socialistiske
revolutionären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
