Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - I Delsbo, Karl XII-spökerier. Af Sven Linnborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De drogo till väst-Delsbo, in i den täta, mörka, den skyddande
skogen, full af villebråd.
Bondestammen, nästan utdöd, utarmad i svältår och tunga skatter,
signade de arme i glädje öfver att ofreden var ändad. Fred och sämja
rådde i långliga tider mellan öst- och väst-Delsbo. Den gamla
hederliga bondestammen gaf dem backen att bo på och kristnade den till
Ljusbacken. Ty i landet var ljust vordet, då krigets mordängel lyktat
sin blodiga lek.
Så växte en yngre stam upp, telningar af båda könen, som ibland
likade att mötas på kärlekens stigar, bygderna emellan. Och då
välmågan växte i fred och id, då växte ock modet och grannsämjans
afvigsi-dor: afund i det jordiska och svartsjuka i kärlekens rike.
Döttrarne där i väst voro däjeliga och trolska i sina ystrare lekar.
Deras svarta, lekande ögon blixtrade på kyrkbacken och fäste sig på
storbygdspojkarne och deras bördigare gårdar. Ur kärlekens mark
spirade då ofredens och splitets sådd och fyllde bygden med
vidunderligheter. Västbygdens söner voro de bålde krigarnes ättlingar. Och då
de gamle, upphvilade i fredens välmåga, hade glömt krigets fasor, stodo
de stolta, ärofulla minnena upp i den efter Karls död uppammade
högfärden öfver tolfte Karls bragder.
Denna falska, konstruerade ära blef västbygdspojkarnes stolthet.
Och i dryckeslag steg modet, kokade blodet, då skulle hvarje fiende
mejas ner likt i Karls krig.
Detta i dryckeslag. Men i nyktra dagens id hvilade ej
afunds-och svartsjukans furier, då smög tanken, då lurade hatet på skogens
smala stigar, i grottgluggar, i granåsens skuggor och från dimmorna på
dysjöns svarta vatten. Då sigtade tolfte Karls gamla pröfvade bösspipa,
sigtade rätt och träffade.
Och trakten blef full af grafvar, redda i lön, märken på marken i
krafsad mossa, likt där björnen redt vinteride. Knapt en öst-bo vågade
sig väst annat än i kärlekshandel, som icke vet af hinder.
Och hvar gång en graf i skogen var redd och hvar gång
bubblorna i sjön ringlade sig, med en suck, då blef dryckeslag och Karls
minne och kämpagestalt blef i pojkarnes håg en hämdens gud. — —
Af den gamla i stugan får du höra, att hvar gång ett skott i
skogen får svar inifrån grottorna i bärget, och då natten rår, då stiga
dimmor upp ur sjön och skyla för världen och gömma Karls blodiga skugga
i dans med sina siste krigare och allas andar, som i näjden fallit i lön.
Nu har trätäljas blanka bila blixtrat öfver trakten, genom skogen,
mellan grafvarne, i tramp, tramp, i fylleri och svordom, i hån och i
gäck. Nu susar ej skogen mer. Nu far vind viken omkring utan snår
att hvila i, far rusande, som i ilska. Trakten är härjad. Det är tomt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
