Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Där Petter huserat, af Sven Linnborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hans var en stor, stark karl, groft och ruffigt bygd med hår
och helskägg som växte vildt. Hans hade dängt ohöfliga timmerkarlar
i skog lika lätt som desse dängde sina stackars eländiga hästkrakar.
Han kunde svartkonster och kunde få allt att gå, som han ville. Hans
hade tämt de vildaste hästar och slitit hundkäftar i två delar. Hans
var en jätte i lif, kroppsbyggnad och lefverne, en som kunde se
kvinfolk gråta utan att blinka. Hans hade aldrig bleknat, aldrig sedan
Lisbet drogs upp ur forsen med sitt barn i famn och med stora, sorgsna,
vidöppna ögon stirrande upp mot stjärnorna i ödmjuk ängslan. Hans
hade aldrig fält en tår, aldrig sedan den skumma kväll, då Lisbet blef
nedgräfd, i tysthet utan klockringning, i kyrkogårdens utkant, då
bolags-karlar raglade stojande, svärjande förbi på vägen.
Men nu gick Hans utom byn, in i små björkars tunna snår och
grät där.
Hans grät bittert, snyftande hjälplöst, olyckligt, som små, små
barn gråta vid moders dödsbädd i matlöst hus.
Hans grät som Jesus af Nazaret kunde gråta öfver Jerusalem och
Jerusalems döttrar.
Hela bygden, hans fäders uråldriga, burgna bygd, var ödelagd,
rifven i spillror, skändad, röfvad, bestulen, mordbränd, plundrad in i
det sista på allt — det fans icke så mycket som ett utslitet kvinfolk,
som här icke var bolagets. Hans hela slägt var död eller i vämjeliga
trasor, försupne, utlefvade, förråade, grymme stackare, besatte af djäflar.
De siste, som hade lifvet i behåll lefde ömkligare lif än bleka
fattigdomens — ett lif i fylleri, svordom, horeri och tjufnad, bland
mord-brännare, förfalskare, rånare, röfvare och mutade drängar i staten, hela
skalan i ända.
Här var allt skinnadt och skändadt, lämnadt djäflarne i våld, att
hafsa ihop trasorna till evinnerlig förbränning.
Därför gick Hans och grät.
På kyrkväggen hade de spikat upp en utsliten hästsko, en yxa
med afslaget skaft och en timmerspak — det var tre mordredskap. En
af de mördade, var hans morbror.
Ogräset dolde Lisbets graf. Där låg en hög af krossade butäljer
— då gick Hans bort, upp på bärget bakom byn.
Därifrån såg han hela Oringå bygd, en bygd, hvars trasiga hus
blott väntade på att få brinna, en hel skog, som icke var skog längre,
en ödemark — där Petter huserat.
Han satt och såg igenom sin sparda rikedom, han räknade och
räknade och skiftade ut siffror till slägtingar — han delade nästan ut
allt. Sin rikedom ville han skifta ut till desse beröfvade uslingar, utan
framtid och utan hopp lemnade kvar till svältdöd i en vildmark, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
