Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - En historia om det som är starkare än döden, af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklarade jag allt, och från henne skildes jag i bästa samförstånd under
förhoppning, att allt snart skulle reda upp sig.“
“Det skedde väl också snart?“ sporde jag, då han icke fortsatte.
“Nej. Amerikanskan erhöll en ny plats genom min bemedling. Det
var naturligt, att jag måste träffa henne under förhandlingarna härom,
liksom att vi råkades en och annan gång sedan — ja, det var egentligen
rätt ofta, ehuru jag ej tänkte på det egendomliga i att slumpen fogade
det så. Det hände ej mindre än tre gånger under loppet af en vecka,
att vi i sällskap mötte Ersilia. Sista gången besvarade hon icke min
hälsning. Jag skyndade hem till Padovellis så fort jag blef ledig men
fick det svaret, att ingen var hemma. Ett till Ersilia sändt bref vardt
obesvaradt. Efter ett par dagar skref jag till fru Padovelli, men icke
häller hon besvarade mitt bref. Mitt hjärta sved, och efter att jag tagit
afsked af mina få bekanta i Rom — därvid egentligen endast den
amerikanska flickan visade mig något deltagande — for jag hem till England.
Såret gick väl igen, men jag vardt aldrig lycklig. Många gånger stod
jag färdig att skrifva till Ersilia eller att resa dit ner, men jag kom aldrig
till beslut. Det stode ju i vida sättet, om Ersilias kärlek kunde åter väckas
och om — ifall detta vore möjligt — jag kunde hålla den fången.
Drömmen om att äga henne kunde nog aldrig bli verklighet. Vi voro
för olika. Med det försökte jag söfva mitt hjärta till ro. Och dagarne
gingo sitt evigt enahanda lopp, under det att jag formligen drunknade i
forceradt arbete. Så kom dunderslaget.
Den gamle rätade upp sig från sin hopsjunkna ställning.
“En dag läste jag i min tidning ett telegram om en upprörande
olyckshändelse i Rom. Den gamle fabrikanten Antonio Padovelli hade
på aftonen föregående dag varit sysselsatt i sitt laboratorium. Plötsligt
hördes en förfärande knall. Man skyndade dit och fann Padovellis svårt
lemlästade lik midt i all den öfriga förödelsen. Den gamle hade på
senare tiden lifligt intresserat sig för de kemiska laborationerna men alltid
iakttagit stor försiktighet ... I samma ögonblick som jag läst
telegrammet hade jag beslutit mig för att resa till Rom. Vid lugnare eftertanke
föreföll mig beslutet dåraktigt, men jag öfvergaf det dock icke. Det
verkade på mig som en befrielse. Jag reste. De mig under vägen
mötande tidningarna meddelade nya detaljer. Den gamle Padovellis affär
hade under de senare åren gått med stor förlust. Han hade
olycksfalls-och lifförsäkrat sig för höga belopp, och man hade anledning antaga, att
explosionen ej var någon olyckshändelse utan ett själfmordsarrangemang,
afsedt att bedraga försäkringsbolagen. Denna nya underrättelse kom
mig blott att påskynda resan . . . Och så stod jag inför Ersilia. Hon var
en helt annan än den jag lemnat. Mognare, vackrare, bruten af sorg
men dock med bibehållen fattning. Det var mig omöjligt att begripa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
