Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren - En ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu är det dä julafton — det vill säga det
lider snart mot den tid då jag skall gå och äta
qvällsmat. Jag kommer just från grannfolket der
midtöfver, der jag varit i ett par timmars tid.
Jag hade knappt tänkt gå dit, men när
jag druckit mitt kaffe och gick ensam ute och
promenerade, kände jag ett intensivt behof att
få någon att tala med. Om förmiddagarne kan
jag rätt bra berga mig utan att hvarken se eller
höra någon rnensklig varelse: men det är mot
qvällen som den der ensamhetskänslan blir allra
starkast, sväller som ett frö i fuktighet, mognar
och gror till en växt, hvars blommor tråna efter
insekter för att få sitt frömjöl buret ut i verlden,
att befrukta andra blommor, känna sig lefva, få
fylla sin bestämmelse. Jag vet ibland då jag bott
på hotell ett par dagar och icke kunnat få tala
med någon, huru jag då kallat portiern till mig
under en eller annan förevändning och inledt ett
samtal med honom, som jag med flit uttänjt så
länge som möjligt, bara för att höra att der fans
andra själar och andra väsen i verlden än jag
sjelf. Om jularne — har jag iakttagit —
kommer den der ensamhetskänslan värst, och kan
ibland stegras till en ångestförnimmelse, som
obetvingligt ger sig tillkänna . . . Men jag
kommer ifrån hvad jag ämnade skrifva om.
Jag beslöt att gå in till den der familjen.
Dä jag först knackade på, svarade ingen. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
