Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren - En ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
:>Jag är vägen, sanningen och lifvets lyste der
i gammal oskuldsfarg och kärleksrödt, liksom
blommande astrar i höstskymning.
När jag satt der och såg mig om, fick jag
höra en blyg röst som sade: Jag skulle tacka
så mycket för konfekten.
Jag såg på henne. Nu hade hon öfvervunnit
sin skygghet och mötte min blick utan att vända
bort ansigtet.
— Tack sjelf! Tyckte du om det?
-Ja!
Efter en liten stund tillade hon frimodigare:
Jag har nästan alltsammans qvar ännu.
— Såå — kan du gömma på sådant?
— Jamen. Det ligger der — nej, inte på
bordet, utan i det lilla skåpet.
Hon pekade ifrigt på ett hörnskåp, som
stod på glänt.
Jag öppnade småleende dörren och kände
igen den brokiga konfektpåsen, som låg ytterst.
— Och det der då — är det din docka? sade
jag och tog fram ett litet porslins vidunder af fulhet.
Hon nickade.
— Hon heter Tilly.
— Tilly?
— Ja, jag tycker Tilda är så fult.
Den grymme generalens namne stirrade mig
stint och vanvettigt lugnt midt in i ansigtet med
sina blå fiskögon. Jag började skratta vid tanken
på kontrasten mellan de båda Tillyarne, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
