Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren - En ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu sitter jag hemma igen, och har ännu en
känning af den svaga doft af gran, som derinne
hos mitt grannfolk strömmade ut frän det inre
rummet. Hennes ord om »lifvets mening.> hade
dröjt qvar i mitt sinne som en ton från en
längesedan hörd melodi. Ett liknande uttryck rinner mig
i sinnet och väcker till lif en serie af slumrande
erinringar . . . Det är sommar, sol och grönt, jag
ligger på landet ... på landet — jo, jag mins!
Djupt inne i en barrskog låg det lilla
huset doldt, der jag hyrt mig in. Men
hvar-annan dag gick jag till närmsta jernvägsstation
och hämtade sjelf min post. Alltid såg jag då
på perrongen en olycklig, vanför bettlare, en
yngling — om man får så kalla ett stackars
väsen, som har ett ansigte hälften som en gubbe,
hälften som en dödskalle, och en kropp som är
krympt och hopkrökt och ofärdig — och hvars
blommande ålder dock endast är tjugotvå år
Hans halfblinda ögon runno, variga och
röd-kantade, och hans — nej, jag vill icke beskrifva
honom, ty det går en rysning af äckel och pina
genom mig då jag tänker på denne glädjelöse
och sorgligt vederstygglige paria. Fattigvården
hade honom om hand, och bestred hans njugga
nödtorft; men han behöfde endast visa sig för
att genast få allmosor. Folk bara kastade en
blick på honom och gåfvo honom ögonblickligen
en penning, med en känsla som om det hade
galt att betala en olidligt generande skuld. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
