Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren: Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
— Ja, det kan jag väl tala om, för det vet
nu hvarenda en här, hur det hänger tillsammans.
Han satte sig ned hos mig. Jag tog fram
min fickflaska och bjöd honom en snaps. Sedan
han ceremoniöst torkat sig med ärmen om
munnen och prisat drycken, började han sin berättelse,
medan molnen på himlen blefvo allt mera
dunkel-röda. Nu hade der blifvit en remna till i den
understa skyn, och ett rödt skimmer föll ned öfver
de högsta grantopparne.
— Ja, herrn har väl hört talas om Daniel i
Norragården, den gamle hvithårade Daniel? Han
bor ett godt stycke härifrån, skall jag säga, och
bor ett bra litet hus, fast det behöfde han då
inte göra, för han har pengar nog, den tusan. Han
tyckte det var för besvärligt att hålla det stora
jordbruket han fått af sin far, och derför sålde
han det, så fort han fatt den gamle i grafven.
När den gamle dog var Daniel sjelf gammal, nära
femtie år. Hans gamle far var öfver åttetti, men
han var lika kry strax innan han dog, som när
Daniel kom till.’ Gubben hade aldrig velat låta
Daniel gifta sig, för han sade alltid att om
Daniel gifte sig, så fick han huset fullt af barn och
tjenare, som åto upp brödet utan någon verldslig
nytta. Nå, när gubben dog var som sagdt
Daniel gammal sjelf och ogift. Han hade förstås
haft barn med en piga en gång, men det fick di
utackederadt, och pojken är nu stor och
jernvägsarbetare någonstädes längre uppåt, säger di.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
