| 24 |
Medan George fortsatte till Cork och de många nya intrycken han mötte skingrade det svårmod han kände över att lämna sina kära där hemma, smög sig sorgen desto tyngre över Annie, som lämnats kvar i ett hem där ett så viktigt element som mannen var frånvarande.
Och det är helt naturligt, att hon så mycket mer kom att sluta sig till Ethel.
Och även en annan sak smög sig över henne — den kolossala fruktan för den man hon älskade — hur hans öde skulle bli.
Ethel å sin sida var mera praktisk. Även hon älskade George Sanderford, men på ett helt annat sätt.
Ethel höll visserligen Annie sällskap utan att
| 25 |
Detta uppnådde hon visserligen icke, men i stället fick hon av alla tyskar hon träffade, det bestämda intrycket att det var ett folk, som ej enbart hotade, utan också visste att slå till, att fullfölja hotet.
Så kom februari med den engelska blockadens verkställande — och hon såg ett nytt bevis för att tyskarna menade vad de sade.
Men dock nämnde hon ej ett ord härom åt Annie.
Hon hade sina vissa skäl, ehuru hon ännu ej med bestämdhet skulle hava kunnat formulera dem. Men tids nog kunde det sägas.
Annie mottog ganska regelbundet brev och underrättelser från sin man i Cork.
Han skrev, att hans arbete gick framåt ehuru han började betvivla, att det rätta skyddet mot undervattensbåtar vore att stänga inlopp och dylikt. Men, att han ännu vore långt ifrån någon effektiv lösning av problemet.
| 26 |
»Jag är gränslöst orolig», sade Annie.
»Han är åtminstone ärlig», replikerade Ethel, som hört det senaste brevet uppläsas.
Annie såg stort på Ethel.
Hon lade sin hand på hennes arm och såg henne rätt in i ögonen.
»Ethel — säg mig, har du något emot George? Jämt söker du att hacka på honom när du kan komma åt. Jag har märkt det ofta, men inte velat säga något. Inte kan väl någon hava något emot George?»
Ethel besvarade blicken — men vid de sista, troskyldiga orden sänkte hon sin. En viss känsla av skam smög sig över henne — något av vad den känner, som skiljer ett fågelpar åt vid redet. Men med en rask ansträngning var hon åter sig själv — vad var Annie mot henne?
Och hon svarade med lugn och klar stämma:
»Ja, jag har en sak emot din man.»
»Nej — vad då.»
»Att han inte är min.»
»Du skämterska!»
Och Annie skrattade hjärtligt, blev alldeles uppspelt av förtjusning, satte fram vin och kakor
| 27 |
Och så gingo ett par månader utan att några märkvärdiga händelser inträffade bland de personer, som rörde sig inom den Sanderfordska familjen — och slutligen skrev man maj.
Det låg oro i luften.
Något så oerhört spordes runt hela världen, som att tyskarna hotade att torpedera den väldiga jätteångaren Lusitania, om den vågade sig in i de engelska farvattnen.
Något så ohyggligt skrytsamt!
Det var knappast en amerikan, som trodde på det — men en fanns det dock och det var miss Ethel Beaver.
Nu var hennes timme äntligen kommen — nu skulle det handlas med den älskande men försmådda och missförstådda kvinnans hela list —
»Annie», började Ethel inställsamt. »Du sade en gång, att du trodde jag ej tyckte om din man. Och en annan gång att du älskade honom över allt annat på jorden, och att intet offer vore för stort, ingen fara för vidrig —»
| 28 |
»Javisst, Ethel. Så är det», svarade Annie med en varm blick och fattade väninnans hand.
»Men tror du han har förstått det, Annie?»
»Javisst.»
»Men det undrar jag mycket på.»
»Men, Ethel!»
»Jo, faktiskt. Och nu har jag tänkt att giva dig ett råd, Annie min.»
»Vad i all världen då?»
»Visa honom ditt mod och din kärlek.»
»Här?»
»Här — vad menar du?»
»Nej — där.»
»I Cork.»
»Du skämtar.»
»Absolut icke. Jag har tänkt mycket på det här i det sista. Res dit — du och Bob. I övermorgon seglar Lusitania, lyxbåten och — den 10 maj — vet du vad det är för dag?»
Annie rodnade.
»Vår bröllopsdag, Ethel.»
»Javisst.»
»Men —»
»Är du feg?»
| 29 |
»Nej — men — men jag är rädd det tager hårt på min kassa, Ethel.»
»Annie», svarade Ethel. »Se på mig, Annie. Har jag varit dig en trofast väninna?»
»Javisst.»
»Och tror du icke att jag ger dig detta råd för att jag förstår att det bleve din och din mans lycka?»
»Jo, snälla Ethel.»
»Då förstår du kanske också, att en person, som har haft dig att tacka för så gränslöst mycket, skulle också vilja ha en liten glädje i gengäld.
»Jo — men, vad menar du?»
»Min glädje vore att se er två riktigt lyckliga — nu — nu strax, och den lilla bönen kan du uppfylla genom att mottaga det här.»
»Vad!?»
Ethel överräckte en första klassens biljett för resa med Lusitania, Newyork—Liverpool.
»Ethel, Ethel, aldrig i mitt liv skall jag glömma.»
»Se så, se så, snälla du — men nu till
| 30 |
Annie strålade som en vårmorgon; hela livet lekte, tyckte hon.
Men plötsligt höll hon inne.
Även hon hade hört ryktena om Lusitanias torpedering. Hon visste, att tyskarna överallt varnat passagerarna.
»Tänk om det händer något — jag telegraferar i alla fall till George —»
»Gott — jag styr om ett telegram när du rest —»
»Tack, snälla du. Men det där med tyskarna?»
»Bara en jättebluff.»
»Är du säker?»
»Absolut. Vanderbilt följer med.»
»Nå då så!»
Och Annie trodde på Vanderbilt mer än på allt »prat», och det var ju klart, att den praktiska Ethel, visste att det alltsammans var fullkomligt ogrundat.
»Och dessutom», försäkrade Ethel, »är Lusitania ’Atlantens vinthund’, den löper om alla tyska
| 31 |
Och Annie sov gott och lugnt sista natten i nya världen, med Bob på
sin arm och med ett ljust leende mot den insilande halvklara
vårdagern.
