- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
VI. Ombord på Lusitania

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
39

VI.

OMBORD PÅ LUSITANIA

»Förlåt», sade Jones med de svarta tänderna, »men ni är verkligen förtjusande, mrs Sanderford, verkligen förtjusande. Jag har sällan skrattat så gott.»

Annie gav honom en lång, undrande blick.

Vad i all världen menade han, månne?

»Jag hoppas vi få lika roligt hela resan, mrs Sanderford.»

»Ja, vet ni vad, mr Jones. Kan så litet bereda er nöje, så gärna för mig.»

Jones föreslog nu, att de skulle göra en inspektionsutflykt på Lusitania.

»Fast vi hinna då inte med alla vinklar och vrår innan vi komma fram», tillade han. »Men
40
vi titta väl på vad vi hinna. Först, om ni tilllåter, skulle jag dock vilja ha mig en drink.»

»En drink?»

»Ja -- det är bra för magen, he, he, he», fnittrade Jones med den svarta munnen.

Annie funderade ett ögonblick starkt på att bryta bekantskapen med denne allt för rättframme individ -- men det var ju Georges vän och kamrat och för Georges skull gick allt an.

Hon satte sig således i en bekväm fällstol på promenaddäcket medan Jones försvann in genom dörren till en liten friluftsbar alldeles bredvid. Hon såg hans breda rygg vid bardisken, när hon vände sig åt styrbord, och det vida havet när blicken gick åt babord. Så hon tyckte själv att hon hade omväxling.

Annie väntade väl en timme.

Men då fortfarande intet av utsikten förändrades, varken havet åt babord eller mr Jones’ ryggtavla åt styrbord, beslöt hon att skaffa sig själv litet mera skiftande vyer och övergav sin kavaljer och drog sig tillbaka till sin hytt och sin Bob.

Jungfrun tog emot henne.

»En herre har ringt», sade hon.

»Ringt?»
41

»Ja, här är telefoner överallt. Jag har aldrig sett på maken.»

»Vad ville herrn. Vem var det?»

»Mr Jones hette han.»

»Men jag kommer ju just ifrån honom.»

»Ja, han sade, att frun hade gått sin väg. Han hade bara tagit en drink. När han så sökte er var ni försvunnen.»

Mrs Sanderford satte sig.

Nej, detta var i sanning ett underligt skepp! »Nyss» var tydligen en kvarts timme, ty så länge hade hon nog gått innan hon fann sin hytt, och så stora drinkar de hade! George tog sina på högst 5 minuter -- på Lusitania gick det åt en hel timme. Det var svårt.

Hon reste sig upp för att ånyo uppsöka sin mans kollega, då det bultade våldsamt på hyttdörren och på ropet »kom in» uppenbarade sig mr Jones’ ansikte, lika leende som förr, men mera rött.

»Ni smet, mrs Sanderford», utbrast han. »Skola vi nu fortsätta?»

»Till nästa bar?»

»Åhnej. Låt oss bese angvirongerna.»
42

Och nu började de äntligen en rundgång i de sagolikaste lyxsalonger, man gärna kan tänka sig -- i ett flytande Soria Moria slott på Atlanten.

Här plaskade en klar stråle ur ett konstverk av en marmorfontän och kastade kaskader av silverstänk mot randen när den föll -- där ett konstverk i brons, som skulle anstått Louvern.

Ena gången en konsertsalong med en den härligaste inredning -- andra gången en vinterträdgård med palmer och andra exotiska trädslag i överflöd.

Än ett drawingroom i teak, än en diskret salong för sommarvärmen i ådrig marmor, hela tjocka plattor, och med djupa, skinnklädda stolar.

Och överallt konstverk av skulptur eller pensel. Än pryddes väggarnas speglar av framstående mästares tavlor, än fylldes de av en bedårande gobelin.

Lyx vart man såg och vände blicken.

De blevo hungriga efter den långa promenaden, ehuru de mellan våningarna använde någon av de två hissar Lusitania ägde.

»Fördömt att de inte ha en liten spårvagn i
43
korridorerna också, he, he, he», utlät sig den något bekvämt tilltagne mr Jones.

De hunno till matsalen.

Mr Jones hade verkligen beställt platser bredvid varandra för dem, ehuru det inte så mycket var hans eget fel, att det blivit gjort, utan fastmer den beskäftige middagsunderkyparens andre springpojke, som under Jones’ långa drink vid ett besök i baren inhöstat beställningen och ett mynt som drickspengar.

Nu sutto de där i alla fall.

Runt omkring funnos miljonärer och miljardörer och andra dignitärer, och mot middagens slut blev stämningen mångenstädes rätt hög och man hade i allmänhet förtvivlat roligt åt tyskarnas hot om den där torpederingen.

Men Annie började anfäktas av onda aningar. Hon tyckte att skämtet gick väl långt. Hon kunde inte utstå fruar, som beställde utstyrsel i långa banor åt barn de väntade men som ännu ej sett världen, och denna säkerhet i förväg irriterade henne.

»Pommery är medlet, he, he, he», sade mr Jones, som märkte att det var något i olag med mrs Sanderford. »Pommery är medlet, mrs
44
Sanderford. Allt kommer från och till magen. Sanna mina ord.»

Och så gjorde han en diskret vink åt en ytterst guldgalonerad herre, något som denne fann under sin värdighet att beakta, varför mr Jones beledsagade det med ett högtidligt:

»Hej! Vi äro törstiga.»

Äntligen var man åter i det fria och dagen fortsattes.

Det gavs konsert om aftonen och i herrsalongerna spelades det kort.

Nästa dag klockan tolv stod mr Jones punktligt framför mrs Sanderfords vilstol uppe på översta promenaddäcket.

»Morning, mrs Sanderford. Har ni fått en drink för magen? Jaså inte. Det har jag, så nu kunna vi fortsätta om ni behagar.»

Annie samtyckte och de besökte nu först bankkontoret.

»Har ni fått morgontidningen?»

»Nej, vilken?»

»Kors, låt oss då gå till postkontoret. Lusitania har nämligen egen tidning med redaktion och eget tryckeri ombord på båten och med trådlösa telegram var morgon från hela världen.»
45

Och i postkontoret fingo de ett nummer av Lusitanias egen tidning.

Så besågo de kök, andra och tredje klass matsalar, rökrum, skrivrum, damrum. På tredje klass var allt hållet i polerad tall, på andra i polerad mahogny. Tredje klassens matsal, proper och fin, var 79 fot lång och 60 fot bred, upplyste en betjänt om. Han föraktade tydligen metersystemet. Där fanns piano för taffelmusiken.

En uppassare meddelade, att Lusitania ansågs så fin i dess andra klass, som andra båtar å deras första, och att det, vad komfort beträffade, absolut icke fanns Lusitanias make i hela världen.

Och mannen slog sig så stolt för sitt bröst att mr Jones gjorde en liknande rörelse något lägre ned, nämligen åt byxfickan, ur vilken han halade upp en slant, gav den åt uppassaren och sade:

»Tag en drink. Det är gott för magen och med den för humöret.»

Resten av resan tillbragte Annie för det mesta dels nere i hytten hos lille Bob, dels fick pysen leka på däck medan jungfrun passade på honom.

Mr Jones odlade bekantskaper och drinkarnas mångfald och hade snart glömt sin påbörjade flirt med mrs Sanderford.
46

Han inbjöd alla han såg att komma och taga en drink med honom och bjöd ovanligt flitigt för sitt bolags pengar.

Så svann resan hän till stort behag för de allra flesta ombordvarande.

Och om aftonen den sjätte maj visste ingen ännu det öde, som morgondagen skulle bringa.


The above contents can be inspected in scanned images: 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:31:58 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free