- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
XI. Till Amerika

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
78

XI.

TILL AMERIKA

Ångaren »Good Hope» ångade för full maskin och med svenska flaggan i topp, svenska färgerna målade tvärs över bog och akter gladeligen i väg från Englands kuster.

Den var i hemlighet armerad med 12 cms kanoner, två stycken, väl dolda, och i allt gjorde den intryck av en fredlig handelsångare.

George Sanderford gjorde det i ordning för sig i sin hytt, så bekvämt sig göra lät och steg så upp på däck.

»Good Hope» närmade sig allt mer och mer platsen där Lusitania gått under och Georges tankar gingo beständigt till det hemska dramat där hans käraste på jorden gått förlorat för honom.
79

Icke långt efter middagen hände emellertid något, som avledde hans tankar från detta och i stället kom dem att starkt koncentrera sig på den nakna verkligheten.

Det rapporterades nämligen att man genom kikaren iakttagit en undervattensbåt rätt förut.

Detta meddelande väckte allmän uppståndelse och panik var nära att utbryta.

Nu syntes undervattensbåtens skrov mera och mera. Det var tydligt, att den ansåg »Good Hope» för ett fredligt fartyg och aktade att preja det för att undersöka dess nationalitet, last och sådant.

Men på kortare tid än man hann sätta sig in i situationen hade kaptenen på »Good Hope» givit order till inriktning och ett kanonskott dånade.

Verkan var fruktansvärd.

Den explosiva kulan rev upp hela däcket på den stillaliggande undervattensbåten och endast en högt stigande vattenkaskad utvisade var den legat.

»Så skola de tagas» sade kaptenen lugnt och tog en pris snus.

»Ja, när man vet hur de bära sig åt»,
80
nflikade en person, som av det besynnerliga uttalet att döma var svensk, eller åtminstone skandinav. »Som den gången jag här nyligen var ute med en liten skuta på Nordsjön.»

»Have a drink», inföll George, som tyckte att han ville utforska den talande, »have a drink.»

»Tack, sir. Varför icke.»

Snart sutto George och den andre vid ett bord i baren.

Den andre ville nämligen absolut sitta och den drink han föreslog var svensk punsch.

»Det är sköra och skröpliga ting det där», sade han med en menande gest med den grova tummen utåt havet.

»Undervattensbåtarna ja.»

»Just precis. Inte behöver man en tolvcentimetrare för dem. En liten 20 millimetrare räcker.»

»Ja visst. Men säg mig, herr -- hm --»

»Mitt namn är kapten Svenandersson --»

»Aha, Andersson --»

»Nej, förtusan Svenanders-son.»

»Gott, utmärkt. Men vad jag ville fråga er om var det, vad ni menade med ert uttalande till
81
vår kapten nyss om vad som hände er i Nordsjön. Tala om det, sir.»

»Gärna, sir. Hör då på noga. Och kom inte sedan och säg att jag drager en skepparhistoria för er.»

»Nej, för all del», svarade George, slog i mera punsch och var idel öra.

»Jag stod på min skuta, vilken begåvats med namnet Primus, hade svensk redare och var destinerad till Göteborg från engelsk hamn och just plöjde Nordsjön allt vad tygen höllo. Den var lastad ända till plimsollsmärket och lasten utgjordes av många goda saker, lockande för gommen och närande för magen.

Jag hade just talat om en hemsk syn jag haft. Men den skall ni få höra under historiens gång.

Min styrman, Bergström, ruskade på huvudet åt mig.

»Asch», svarade han, »asch inte var det något. Du är nervös, gamle hederskapten, det är allt -- intet att undra på för resten i så bistra krigstider som dem vi nu genomplöja.»

»Nej, nej, det kan ju hända det där», sade jag, men jag tyckte i alla fall, att den där pipningen inte kom sig bara av blåsten.
82

Styrman Bergström ruskade på huvudet och efter en stund lämnade jag honom ensam däruppe på däck och begav mig ned för att svepa i mig en nattgrogg.

Jag kunde väl ungefär en timmes tid hava uppehållit mig där nere, filosoferande över livets dålighet i motsats till groggens förträfflighet då kajutdörren öppnades och ett ohyggligt förvridet, alldeles spökligt blekt ansikte visade sig i dörrspringan.

»Bergström!» högg jag i med.

»Ja -- det som är kvar av mig.»

»Nå, vad står på?»

»Jag såg det!»

»Vilket?»

»Det där, som du talade om.»

»Det besynnerliga?»

»Just det ja.»

»Vad säger du, Bergström. Kom in, vet jag.»

Och styrmannen steg in, ännu alldeles blek och skakande.

»Nå?» undrade jag. »Berätta nu vad du sett?»

»Ja, inte såg jag mycket, nej, ingenting alls, men det hände i alla fall något. Det rusade
83
något rätt framför bogen med en förfärlig fart, det brusade och tjöt av det.»

»En torpedo -- tror du?» undrade jag.

»Nej», svarade han, »det här höll sig uppe i luften -- jag vet inte hur man skall förklara det egentligen. Det första jag såg var likasom en liten, obetydlig ljusning på babords sida. Den var väl så där på en kabellängds avstånd -- sedan kom den där egendomliga brusningen och susningen rätt förbi bogen och så såg jag, så sannerligen en sådan där ljusning igen på styrbords sida. Och därför», slöt styrman Bergström, »rör det sig här absolut varken om en torpedo, för den håller sig under vattenytan, inte om ett känt flygskepp eller aeroplan, ty de ha larmande motorer och inte heller om en vanlig kanonkula, för hade den avlossats så nära Primus, så skulle man naturligtvis hava hört dundret vid skottlossningen. Nej -- detta är något helt annat och alldeles nytt. -- -- -- --»

Bom, bom, bombolibom -- och kapten Svenandersson slog näven i bordet så att glasen hoppade.

»Vad nu?» undrade George.
84

»Åh, det hör till berättelsens dramatiska effekt», förklarade kaptenen. »Skål, skål.»

»Men hör nu vidare.

Ett hiskligt brak uppe från däcket avbröt vårt samtal.

Förskräckta sågo vi på varandra.

Så med ens rusade vi bägge upp -- vi hörde hur besättningen sprungo ur sina kojer, hur rorgängaren dundrade och rasade och vid ljuset av ett par lyktor fingo vi slutligen ett slags förklaring på det inträffade.

På fördäcket låg en högst kuriös tingest -- den såg närmast ut som en liten kanot.

»Vad betyder det här?» undrade jag.

Och föremålet var onekligen ganska kuriöst. Och det var förfärdigat av trä -- icke av järn- eller stålplåt en gång.

Vad var meningen?

Styrmannen närmade sig med en lykta.

»Halt», skrek jag, »akta dig, gosse, den kan explodera. Rör inte vid otyget.»

Och så bestämde jag, att den besynnerliga »kanoten» skulle gott och väl förtöjas till morgondagen på det att den ej skulle få tillfälle att rulla
85
på däcket och dymedelst, om ett eller annat hemligt stift rubbades, explodera.

Men allt avlopp lugnt och morgonen bröt fram med sitt ljus och gladare syn på saker och ting.

Hela natten hade jag och styrmannen tillbragt med att diskutera den mystiska passagerarens ankomstsätt -- om den hade fallit ned på däcket från ett luftskepp -- ja -- det fanns knappast någon annan förklaring alls -- men -- vad hade den då för ett samband med såväl mina som styrmannens upplevelser? Eller var den måhända självständig?

Ja, denna och hundrade andra frågor framkastade vi utan att få något antagligt svar.

På morgonen verkställde vi emellertid en undersökning av »kanoten».

Och den visade sig vara något av det egendomligaste, som detta världskrig antagligen har frambragt i en människohjärna. Inte vidare snillrik -- utan blott och bart egendomlig.

Dess normala läge var strax under vattenlinjen.

När nu en större ångare närmade sig, påverkades en i kanotens akter anbragt, liten
86
kompassnål. Denna löste ut en styranordning och en viss kvantitet komprimerad luft satte en propeller i rörelse. Kanoten fick härigenom en oerhörd fart, sköt upp ur vattnet och fortsatte rätt mot det annalkande fartyget.

»Men varför exploderade den inte?» undrade

»Ja -- säg det», svarade Bergström.

Vi öppnade nu försiktigt kanoten.

Men vår förvåning blev gränslös när vi upptäckte, att innehållet utgjordes av -- konserver.

Där funnos fiskbullar och anjovis, gröna ärter och får i kål.

»Ädla själar», utbrast jag med tårar i ögonen. »Det här är anlagt på stackars skeppsbrutna -- ja, kriget alstrar även goda och upphöjda naturer.»

Och jag befallde:

»Slå upp en får i kål, stewart, och så en låda sardiner.»

Och allt andades frid och glädje mitt uppe i krigets alla fasor och rysligheter -- -- -- --

Då skar ett rop, ett hemskt och hjärteskärande rop genom rymden.

Det kom från kabyssen.
87

Med ohyggliga konvulsioner sågo vi stewarten vrida sig i dödsångest -- blå i ansiktet.

Konserverna voro förgiftade.

Jag har slutat», sade kapten Svenandersson. »Där ser ni.»

George drog litet på smilbandet, slog i mera punsch och tänkte:

»Nå, bevars, sämre skepparhistoria har jag hört. Den här var en av de bättre.»

Vad han fått veta och trott sig skola få veta av kapten Svenandersson stod ej i någon relation till vartannat.

Georg betalade punschen, bjöd sin nyförvärvade vän adjö och uppehöll sig sedan nästan uteslutande i sin hytt, sysselsatt med att rita och konstruera detaljer och hela planer för sin lyckligt funna lösning av det stora problemet.

*

Under samma tid sysslade miss Ethel Beaver, som mottagit Georges telegram, med avyttrandet av hans egendom.

Hon hade tillfrisknat efter den sjukdom den häftiga sinnesrörelsen förorsakat och nu frågade
88
hon sig med oro, hur George tagit saken. Varför hade han ej med ett ord frågat henne om orsaken till Annies resa -- henne, Annies bästa väninna?

Bästa väninna! Vilket hån.

Aldrig i livet skulle hon kunna trösta sig -- mellan henne och den man hon älskade skulle det alltid stå två skuggor och ängsligt hägra -- en fullvuxens och ett barns.

Nå -- hon finge ju skylla sig själv.

Och hon tyckte, att i det övergivna hemmet i Toronto blickade överallt Annies sorgsna, blåa ögon emot henne och de följdes av ett par stora, frågande barnaögon -- nej, det blev för mycket.

Och med vild iver kastade hon sig över packningen.


The above contents can be inspected in scanned images: 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:31:58 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free