| 89 |
Efter många om och men uppnådde äntligen George audiens i enskilt rum hos presidenten i Vita Huset i Washington.
Och nu utbredde George Sanderford med liv och lust sin plan.
Han talade, ritade, utfyllde de tre dimensionerna medelst gester — kort sagt han bar sig åt som en sant begeistrad uppfinnare gör när han själv verkligen tror på den plan han vill att också andra skola tro på.
Presidenten föreföll att vara ytterst intresserad av förslaget.
Och gång på gång undslapp det honom ord såsom:
»Briljant.»
| 90 |
»Charmant.»
och
»Superb.»
Och så fort en uppfinnare hör de orden med den rätta klangen så förstår han att han är inne på rätta traden och fortsätter och blir ivrigare och ivrigare och ger sig nästan aldrig innan han slår presidenten eller generalen eller den grånade översten på axeln eller drar i klockkedjan eller annat sådant.
På samma sätt gick det med George.
Fast han bara satte sig på ett bordshörn och dinglade med benen.
Men presidenten inte en gång märkte det.
Han fördjupade sig i ritningarna.
Så såg han upp och George hoppade ned.
»Låt oss resonnera», sade presidenten.
»Yes, sir! Go on!»
»Vad falls!»
»Kila på, sir!»
George var bara iver — ingenting annat.
Presidenten smålog och slog honom på axeln.
»Rätt, sir. Jag skall ’kila på’. Men vi få taga det med litet ro också.»
| 91 |
»Sir!»
George bugade sig djupt. Han insåg, att han varit litet väl hastig.
»Jag hör, sir», sade han. »Var god fråga.»
»Nåväl. Jag förutsätter att edra premisser äro riktiga.»
»Well, sir.»
»Att det verkligen, vid ett undervattensbåtsangrepp å kofferdifartyg är avsikten att endast ramma själva skeppet och att icke taga människoliv.»
»Well, sir.»
»Jag går ut ifrån att detta är så. Vad följer? Jo, mycket riktigt, som ni säger, mr Sanderford, konklusionen blir den, att uppnår en undervattensbåt icke att sänka fartyget, utan precis det motsatta: att döda alla ombordvarande utan att lyckas att sänka fartyget — ja då är i sanning undervattensbåtarnas saga all nu och för evärdeliga tider.»
»Javisst, sir. Finner ni någon lucka i bevisföringen, sir?»
»Nej — i sanning. Jag ser verkligen intet, som haltar, mr Sanderford, absolut intet. Saken
| 92 |
»Vad, sir?»
»Kostnadsfrågan.»
»Ja, den kan ju jämföras med en försäkringsfråga.»
»Hur så?»
»Jo, det skall jag förklara er i några få ord, sir. Ett fartyg betalar alltid en viss procentsats av sitt värde för försäkringar.»
»Naturligtvis.»
»Genom mina anordningar minskas torped-, min- och grundstötningsfarorna.»
»Well.»
»Och därigenom även riskerna för försäkringsbolagen. Premierna sjunka och mina anordningar glida in i deras ställe — i reduktionernas ställe.»
»Mycket riktigt, ni har alldeles rätt. Ja, detta reducerar ju alldeles odisputabelt ned omkostnaderna enormt. Men —»
»Ni ville säga, sir?»
»Att jag är inte riktigt säker på det där med
| 93 |
»Herr president! Ett ord! Det är i detta fall rätt egendomligt att min metod vänder upp och ned på ett gammalt ordspråk.»
»Vilket?»
»’Ju flera kockar, ju sämre soppa’. Här är det just felet att vara ensam — och därför har jag blandningar, vilka kemiskt inverka på varandra på så sätt, att — — — —»
»Halt, sir. Tror ni jag vill ingå på längre, kemiska föredrag?»
»Nej, sir. Jag förstår.»
»Och var vill ni börja.»
»Vi äro då överens, herr president?»
»Ja. Det vill säga angående prisfrågor, ert honorar och sådant, får ni hänvända er till sjöfartsministeriet. Men i sak äro vi ense. Er metod måste prövas, måste ofördröjligen avprovas. Och till det ställa vi alla medel till disposition. Ångare, helst av mindre tontal, torpeder, våra undervattensbåtar — kort sagt — ni har carte blanche. Men fort skall det gå. Nu blir det ni själv, som får ’kila på’, mr Sanderford. Och
| 94 |
»Well, sir.»
»Och så en annan sak. Jag ser gärna, att allt detta bedrives som en fullständigt diskret sak.»
»Men, herr president.»
»Tag icke illa upp, unge man. Jag vill bara ha sagt det.»
Och med ett handslag antydde presidenten att han icke hade mera att
yttra i saken för tillfället.
