- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
XIX. Den stora dagen

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
140

XIX.

DEN STORA DAGEN

Så länge hade ingenjör Ancer haft arbete med det där nya ämnet, att ehuru »Pius» legat klar och redo i månader, så fattades ännu i slutet av april månad år 1916 fyllningen i apparaterna av detta ämne, som skulle komplettera kalciumkarbidens verkningar.

Men då blev också allt klart.

Det nya ämnet, uppkallat efter uppfinnaren till »Ancerit», hade just de egenskaper som man väntat. Tillblandat till kalciumkarbid, vilket det omhöljde som ett geléartat brosk, började dess sprängande verkan ytterst långsamt och utan flamma. Det kompenserade acetylengasen, så att den ej under högt tryck längre blev explosiv och anceritens och acetylengasens förenade verkan
141
drev sakta, men säkert ut vatten ur ett kärl med snart sagt vilket atmosfärtryck som helst. Det verkade lika kraftigt som isen, som spränger berget, det vill säga hart när oemotståndligt.

Anceriten patenterades över hela världen och amerikanska staten behöll licensrätten. Dess sammansättning var de vanliga ämnena kol, syre, kväve och väte, men kombinationen av dessa, vilket skedde i närvaro av radium, kände endast de initierade.

Den 28 april 1916 bestämdes till »den stora dagen» -- Georges och Amerikas dag.

Reklamen var väl förberedd.

Till alla större tidningar i hela världen hade man sänt Georges porträtt, färdigt att intagas så fort telegram från Washington meddelade något -- man sade ej vad --

Ute vid »Lucretias» gamla ankarplats låg nu »Pius» förtöjd.

Och den 28 april ingick.

Presidentens ångjakt gled fram på scenen, åtföljd av flera båtar. Där sågs en undervattensbåt i övervattensläge, där en stark bogserbåt, där ett par vanliga passagerarebåtar, över allt
142
mindre seglare och motorbåtar, alla med stjärnbaneret fladdrande i den friska brisen.

»Pius» var icke förtöjd. Den hade ångan uppe och kryssade sakta fram och tillbaka.

Nu närmade sig det stora ögonblicket.

Alla lämnade »Pius» och George gick ombord på presidentskeppet.

Han såg sig omkring på däcket. Det var fullt av nyfikna och bland dessa lade han på något oförklarligt sätt märke till en kvinna, iförd mycket djup sorgdräkt med ett alldeles ogenomträngligt, svart flor.

Det var något som sade honom, att denna kvinna var Ethel.

Och mitt uppe i sin stora idé började han filosofera över kvinnans gåta -- ända tills ett bud från presidenten kallade honom till denne. Då skyndade han fram med ilande steg.

»Allt klart, mr Sanderford?»

»Yes, sir.»

»Giv då order om att ’Pius’ torpederas.»

Två minuter senare såg man den vita strimman som förenade undervattensbåten med »Pius».

Och nästa ögonblick skedde explosionen.
143

Fem minuter senare hade ångaren försvunnit i de fräsande vågorna.

»Ja», sade presidenten, »vet ni, mr Sanderford. Jag har trott på saken ända till detta ögonblick. Men nu tror jag ej längre -- ty det är ju helt enkelt komplett otänkbart, att detta stora skepp alldeles av sig själv skall kunna höja sig.»

»Och dock, herr president, skall det göra det. Men vi få nog vänta någon tid.»

»Jag tror det ej förrän jag ser det», svarade presidenten.

George drog sig tillbaka.

Nästa ögonblick stod den sorgklädda kvinnan vid hans sida.

»Jag ville blott säga dig en sak, George», viskade hon, och det var Ethels röst, »att misslyckas du, så har du mig hel och hållen -- Och jag vet att du misslyckas. Och då äro vi jämnspelta -- det begriper jag. Jag har spelat i liv -- du i skepp och pengar. Du har blivit rik och oberoende på kuppen -- jag vet, att du satt undan minst en miljon dollars på olika banker -- där ser du George, min själ förstår och beundrar din -- och nu, när jag förstått att du är likadan
144
som jag -- nu är jag glad åt att jag dödade Annie. Den ena skurken är den andra värd.»

Och hon räckte honom sin behandskade hand.

George grep den. Också han ville visa sig en gång vara situationens herre.

»Tack, Ethel! Du har förstått mig -- och om jag segrar?»

»Segrar -- ha, ha, det är ju uteslutet.»

»Gott. Men om det nu sker ett under -- om ’Pius’ stiger upp ur vågorna?»

Ethel skrattade. Ett hårt, cyniskt skratt.

»Ja, då sker det även ett annat under. Då seglar Ethel Beaver för alltid in i de sälla jaktmarkerna. Men under skola vi ej tala om. Nej, George, brott hava kedjat oss vid varandra och ingen kan bliva den andre kvitt. Och jag har lust att leva länge än -- vid din sida, George. Du har gjort dig rik genom att spekulera i ett helt folks hat -- jag har gjort dig fri åt mig genom spekulation i mitt eget, ensamma hat. Du bleknar, George. Du inser, att ditt brott går fullt ut upp mot mitt. George, jag älskar dig -- ännu i denna kväll är jag din, din hel och hållen -- George --»
145

Situationen var ytterst pinsam.

Ethel hade lämnat den försiktiga viskningen och höjt rösten --

George måste för varje pris få ett slut på detta samtal och han viskade:

»I kväll -- om jag misslyckas.»


The above contents can be inspected in scanned images: 140, 141, 142, 143, 144, 145

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:31:58 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/20.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free