Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckliga barndomsminnens välsignelse med sig ut i
lifvet...»
»Hur är det,» frågade Sixten och lutade sig
öfver Inga, som skref allt mera oläsligt.
»Jag är så glad,» svarade hon medan tårarna
fläckade det fullskrifna pappersbladet »och det är
som om ni bevisat mig en personlig välgärning.»
»Har ni då intet hjärta för Paul och Helena.»
»Jo — men ni vet inte hvad det vill säga att
ha vuxit upp som jag?»
»Stackars liten!»
Nu var det intet tvifvel om att han strök henne
öfver håret, mjukt och ömt, som en moder skulle
gjort det.
En känsla af trötthet och af oförmåga att kämpa
emot, smög sig öfver henne.
»Det kan inte vara många rader kvar att skrifva,»
tänkte hon, »och dem måste jag orka med. Sedan
har jag ingenting här att göra och kan försvinna för
alltid.»
»Trodde ni att det skulle sluta så,» frågade han.
»Jag hoppades det och hade tänkt mig något
liknande.»
»Och tycker ni inte nu, att det skulle behöfvas
en andrä del för att visa hur Helena kämpar sig
igenom?»
»Mindre än någonsin! Hvarje sådan
envigs-kamp mellan Gud och människan bör försiggå utan
vittnen. Och är det inte så, att den som läser en
bok vill ha spelrum för inbillningen? Låt läsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
