Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans lättledda fantasi och ombytliga sinnelag,
undanträngdes helt och hållet i detta ögonblick af det
förakt, hans lättsinne ingaf henne, och den afsky, hon
kände för den qvinna, för hvilken han offrade hustru,
barn, heder och lefnadslycka.
Ett begär att krossa rivalen, att vålla henne
onämnbar olycka betnägtigade sig henne, och hon
knöt sina händer, som hade hon haft henne i sitt våld
och egt förmåga att tillintetgöra henne.
»Straffa henne Herre, straffa henne!» ropade hon
i öfvermåttet af sitt hjertas hat och bitterhet.
»Hvarför skall jag ständigt uppoffra mig, ständigt godtgöra
det han bryter, ständigt rädda honom från skam och
nöd?» frågade hon sig sjelf i krampaktig smärta.
»Kanske är det ej ens rätt. Må han gå sm
undergång till mötes, det är ej mer än han förtjenar, och
mea mig är det i alla fall slut!» suckade hon, medan
tårarne framträngde i hennes ögon.
Tanken på Regina kom henne i det samma att
ändra beslut.
»Hon skall aldrig, aldrig få veta de sorger, som
kunna träffa mig», hade hon en gång sagt, och fastän
för länge sedan uttalade, gälde dock dessa ord ännu
med sin fulla kraft. Skulle således den älskade
brodern och den afskydda svägerskan ändock få veta
huru djupt hennes man sjunkit? Dessa frågor gjorde
hon sig och vred sina händer under den kamp, som
rasade inom henne.
En kylig, regnmättad vind strök fram öfver
staden, och hafvet, som under dagens lopp legat
spe-gelblankt och stilla, lät höra sin dofva, klagande röst.
Hon stannade och lyssnade girigt till den kända,
mägtiga stämman, och ett leende drog öfver hennes
anlete vid minnet af hvad böljorna en gång haft att
säga henne.
»Nej, jag skall ej svika, ej tröttna!» sade hon
entusiastiskt. »Ännu en gång, kanske den sista, kan
jag skydda honom, och jag skall göra det.»
Maren, som följde henne, hade dragit en suck af
l&ttnad, då hon sett hennes tvekan och trott att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
