Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASTOLF
utom sig afsides.
Hjelprika makter, o förbarmen er!
livart ord en glödhet pil är, som sig borrar
djupt i mitt innersta och bränner der,
och salighetens öfvermått är mord! -—
LAURA
för sig sjelf.
Den stackars mannen mår visst ganska illa;
här måste snart försökas någon bot.
Hon smyger sig bort.
FELICIA.
Hur är det, Astolf? Hur skall jag förstå dig?
Du vänder bort dig, sträcker armarna
mot luften högt med våldsam åtbörd, mumlar
otydligt någonting, och skiftar färg!
Har jag dig förolämpat?
Närmar sig förtroligt.
O, blif god!
Flyg icke bort! Ser du, jag kan ju ej
än veta rätt, hur man med dig bör umgås.
Var ädelmodig du, och lär mig det!
Halfhögt.
Jag har ej svårt att fatta; du skall snart
få se, hur skicklig lärjunge jag är.
ASTOLF
bemannar sig.
Felicia! var lugn! — En jordens son
förlorar lätt, i min belägenhet,
sin lilla smula sans. Jag är ännu
förmycket ovan vid att vara lycklig.
Din själ är gjord af ljus och skymning blott;
min — utaf åskmoln och af ljungeldsämnen.
De strålar, som från dina ögon gå
så glädjeklara, som din blomsterverld,
förvandlas inom detta hjertas rymd
till blixtar, som förvirra och som tända
de vilda elementerna till kamp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
