Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ClCILIA.
Min kustfärd, Laura, fåfäng var: jag såg
åt elfve-laudets blomsterhvita häggar
förgäfves; ej af fartyg minsta skymt!
LUCINDA.
Hur kan vårt herskarpar så härda ut
det hela dygnet på besök hos elfvor!
Den ena lika alnshög som den andra,
och lika nyt omtrent och pipplig;
och deras månskensdans på daggigt gräs,
på mjölkhvit mossa, — nå ja, den är täck:
men enahanda är dock enahanda.
Tänk, om på köpet Oberon blir svartsjuk!
LAURA.
Otåliga! Jag hör på trädens hviskning,
att snart, rätt snart vår väntan tillfredsställs.
LUCINDA.
Så blif då glad!
CÅCILIA.
Omöjligt borde vara
framför en sådan sjö, en sådan sol,
att bära i sitt bröst ett sorgset hjerta!
Men — lefva, det är dikta, det är sjunga:
du, på en tid, har intetdera gjort;
du sitter der med händerna i kors.
Hvad under då, att sinnet blir förtyngdt?
LUCINDA.
Ja! Sjunga, vare sig med ton, med färg
(ty ock i färgerna bor melodi),
det är det bästa man kan företaga. •
LAURA
stiger upp.
Så ljuf, som qvällens flägt, er visa var;
och melodien, sjelf en himmelsk blomma,
log mot sitt hemland från din blomster-uppsyn,
Cäcilia! när i din båt du sjöng,
hur dagen är en dikt, mot slutet skönast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
