Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja väl! När skuggan fattar i hans klädfåll,
att draga honom i sitt djup, — då märker
vår saknad, att han är — en saga blott.
An om, tillsist, han aldrig blifver annat?
CÅCILIA.
Hvar morgon återvänder dagens bloss,
liksom hvar afton nattens återvända.
Hur kan en själ, af ljuset danad, rädas
att någongång ej så skall ske?
LUCINDA.
Samevigt
med lifvet sjelft är ljuset.
LAURA.
Och likväl, —
om lifvets låga öfverlefver dagens?
Om nattens stjernor engång bli de enda,
som återvända? — Sen er kring! Hur täckt
i denna qvällbelysning doppa sig
den sammetsgröna ängdens kullar, löftjäll,
de tusen vattnens rörliga kristaller,
de rundt kring nejderna, i färgrik vexling,
kringströdda paviljonger, tält och tempel!
Här ofta, liksom nu, jag för mig sjelf’
betraktat slottets fönster, som der borta
likt eldar brinna mellan palmerna;
och tänkt, hur mycken glädje jublat har
i dessa pelargångar, dessa salar.
Och när vår sol tog afsked, liksom nu,
från sjö, från park, från glimmande rotundor, —
hur väl mig tycktes allting vara stäldt!
Hur skönt, på fasta grunder, sammanbygdt!
Hur hjertligt trifvas ej vi sju tillhopa!
Hur dubbelt god är ej Felicia,
se’n hon blef Astolfs maka! — Och ändå...
LUCINDA.
»Andå?» — Hvar har du molnen i den taflan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
