Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Associationslagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skare — skarar till skola — skolor, skara — skaror o. s. v.
Ännu stå tveksamma på skiljovägen stadga — stadgar, lusta —
lustar med så att säga den ena foten på mansidan och den
andra på kvinnosidan, likasom de befunne sig på midtelgången
i en landskyrka och ej rätt visste, på hvilken sida
de slutligen skulle sätta sig, under det att grädde och
grädda, ande och anda åter fattat det förståndiga beslutet
att sluta sig till båda partierna. Men ingen kan ju i
längden på samma gång tjäna två herrar utan att göra sig
skyldig till tvetalan och därför har också hvartdera af dessa ord
måst finna sig i att samtidigt spela två skilda roller i språkets
sällskapsspektakel. På öfvergångsstadiet från ett till
två ord står i viss mån ännu ande — anda (till ex. andan
i en mening, draga andan, anden är evig, andedräkt,
andeväsen), men två till både form och betydelse skilda ord äro
obestridligen grädde och grädda (till ex. grädden på mjölken
och gräddan i samhället).
Inom adjektiven huserar komparationstypen skön —
skönare och gör allt hvad den kan för att fullkomligt
utrota sin svagare motståndare ung — yngre, och gång på
gång har denne senare också fått afträda det ena adjektivet
efter det andra åt den förre.
Det är helt naturligt i allmänhet de talrikast representerade
flexionstyperna, som ega den starkaste dragningskraften.
Men detta är ingalunda alltid fallet. Till den
ofvannämnda konjugationen bo — bodde — bott, strö —
strödde — strött höra ej synnerligen många verb och likväl
griper den omkring sig allt hvad den hinner. I den
språkliga liksom i den politiska världen kan stundom äfven
minoriteten vinna en och annan seger. En så ytterst
fåtaligt företrädd böjning som till ex. hand — händer, rand —
ränder har lyckats draga till sig det fsv. brand(er) — brandar
och ombilda det till brand — bränder. De starka verben
ha redan länge varit ett bortdöende släkte, men ännu äro
de likväl så lifskraftiga, att de, som sagdt, omvandlat det
svaga pret. stridde till det starka stred. Och i mera vulgärt
och själfsvåldigt språk kan stundom på skämt bildas sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
