- Project Runeberg -  Magistrarna i Österås /

Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel IV

»Serverat», sade den lilla buttra tjänstflickan och stack skyggt lintotten med mössan inom dörren till Ragnar Gyllings av bokhyllor från golv till tak täckta arbetsrum. Lektorn nickade förstrött, där han satt begraven i ett kaos av böcker av alla slag och storlekar med studerskenet under arbetslampans gröna skärm över sitt gossansikte. De blå ögonen drömde tankfyllda, men han reste snabbt sin gängliga gestalt från skrivbordet för att gå och spisa kvällsvard.

Inne i salen stod redan fru Elin vid teköket. Ragnar kunde aldrig, om också blott efter ett par arbetstimmars skilsmässa, se henne igen utan att beröras såsom av klassisk musik eller ett sydländskt landskaps linjer av hennes fulländat rena ansiktsprofil. Han kunde aldrig blicka in i dessa dunkelbruna ögon under den svarta hårkronan utan att vänta det stormande uppvaknandet av ett lyckans och lidelsens väsen, vilket levde fängslat djupt inom henne bak dragens frusna regelbundenhet och allvarsbetrycket över hennes vardagslag. Det var inte fantasteri. När solen föll osparat rikt över detta dystra huvud, så det svarta håret brann likt gammalt rött guld och marmorhyn strålade, eller när skönheten i ton och form löste hennes bundna inre, då var det, han alldeles tydligt genom hennes ögon, som blevo klara och lysande, såg den fångna prinsessan draga riglarna från sitt fängelsetorn och hörde den frigjorda kvinnans glädje, liksom sorlet av en varm källa, vilken bryter fram ur en underjordisk, mörk cistern. Men blott ett moln drog över solen, musiken tystnade och de vackra linjernas högtid bröts, var uppenbarelsen förbi, och bredvid honom stod åter den glädjelösa kvinnan, en förstenad sånggudinna med dragens frusna regelbundenhet och allvarsbetrycket över sitt vardagslag. Och dock väntade Ragnar ständigt att frigörelsen skulle komma, såsom skattsökarna förr i världen, att skatten, blott man bidade, till sist ändock skulle höja sig ur kärret.

Så kunde Ragnar Gylling tungsint dikta för sig själv om sig och sitt äktenskap, ty han hade alltid i inbillningen varit litet poet, fast endast för sitt eget höga nöjes skull, -- som andra klinka på piano -- och det hade aldrig fallit honom, som studerade folks och rikens sorgespel, in att giva någon sorts varaktighet åt sitt vemods lyriska såpbubblor.

»God afton, Ragnar», sade fru Elin Gylling till sin man, då han trädde ut i salen. Stämman var hennes vanliga, tonlöst vänliga, och hon nickade lätt. Ångan från teköket steg upp kring hennes bleka ansikte. Avlägset och prästinneaktigt föreföll hennes huvud med den av guldfärgade band hopflätade svarta hårkronan över den höga gestalten. Ragnar satte sig vid kvällsbordet, besviken som ett barn, vilket omedvetet gått och hoppats på en gåva. Men vad väntade han också att hon skulle säga? Det visste han icke, men denna röst strax bredvid honom, som ändock var så oberörd och fjärran, slog en ödslig isring runt ikring honom.

»Narr», sade han till sig själv, »som icke vet att vinter är vinter och förbliver i evighet vinter, och att främlingskap och förfrusenhet blott växa och växa». Mekaniskt började han äta, och han tyckte att de fyra faten med det ständigt återkommande sovlet till smörgåsen snurrade runt på den vita duken som i en karusell, i vilken hans kvällar och år skulle förgå. Blott allt tröttare och gråare skulle han se sitt eget huvud i teköket. Glömd, som minnet av en förgäten barndomssöndag, skulle glädjen bliva i hans liv, och allt tystare skulle de sitta mitt emot varandra, mannen med tanken fångad av forntiden, historikern, som levde bland gravar, och kvinnan, som förfrös, därför att hon var ett söndagsbarn, som aldrig kunde förlika sig med vardag.

»Har du hunnit något för ditt arbete?» frågade hon, då tystnaden blev pinsam ikring dem.

»Mitt arbete!» Han skrattade. När han begynte sitt historiska författeri, hade han överraskat med studier fran de mest skilda tidskiften, alla av samma lärdom. Det gick en legend, att han tänkte skriva en världshistoria, vilken på alla punkter var grundad på egen forskning, en tanke för en svensk Ivar Vidfamne att gå under på! Men allt sedan den avgörande krisen i sitt liv, då han gift sig och satt bo i Österås, hade han sysslat med ett verk om de svenska vikingatågen, särskilt öster och söderut till Ryssland och Byzanz. Men också den planen tycktes han aldrig hinna fullborda.

»Mitt arbete», sade han. »Jag är som mina egna svenska vikingar -- jag kan erövra jord, men icke dyrka och behålla den.»

Fru Elin kände skuggan av en dubbelmening om sig och honom i hans ord. Hon letade efter en vändning för att slå bort hans missmod, men utan framgång. Det svallade till en varm bölja djupt nere i hennes inre, men rörelsen trängde icke upp genom den frusna ytan. Det blev blott kvar av stämningen ett milt och svalt medlidande, sådant enligt de gamla myterna naturen själv antogs äga mot lidande och sorg, källådern för fotgängarens törst och skogsmarkens mossbädd för hans trötthet.

»Vill du hava vatten till ditt te?» frågade hon, för att dock säga något.

Han skakade på huvudet och så drucko de tysta den moderna världens aftondryck, den minst befriande och mest neutrala av alla, gemensam för tungsinta slaver och praktiska anglosaxare, men alltid med samma grundsmak av vardaglig förnöjsamhet i små vita hus och passionslöst drömmeri bland vita täppor, det himmelska rikets kontemplativa livslikgiltighet. När Ragnar såg Elin hälla i teet, tänkte han gärna på, hur mycket bättre det skulle passat den mörka kvinnan med den bleka pannan att skänka i det svarta kaffet med tältbäddens ökenrus, men helst dock vinet, förgyllaren, förlossaren, vilket som bergsmanshammaren spränger fram guld eller slagg, allt efter vad malmen gömmer.

Nu reste de sig från bordet och satte sig i ett litet förmak, upplyst från taket av en antikt formad hänglampa, som göt ett svagt skimmer över alla de stora fotografierna av Akropolis och dess rekonstruktioner, vilka prydde väggarna. Därinne stodo tvenne stora lånstolar med snidat karmverk. Det var konungens och drottningens troner hade de sagt den tiden de skämtade, men nu, när svårmodet flödade över Ragnars tunga, kunde han viska: »här trona konungen och drottningen över den Förspilda Glädjens Rike... Sjuka Viljor och Isade Hjärtan heta deras provinser, Tröttflugen Förhoppning och Öde Tomhet deras städer».

»Ragnar, vän», avbröt hon, »hava vi icke snart vuxit över det, folk kalla sorg och glädje? Låt oss bli stilla!»

Så talade de lågmält och tonlöst de vita vinteraftnarna, tills Österås natt höljde dem. Och i griftfriden, som med sitt högtidssvala mörker strömmade in från domkyrkoskeppen och kyrkogården utanför, blevo de, där de sutto i länstolarna, ett par skuggor utan ord, ty två skuggor hava intet att bekänna eller förebrå varandra.

Men i afton samspråkade de tonlöst om ditt och datt, medan deras blickar dröjde i de athenska tempelruiner, bland vilkas brutna och sollysta kolonnstammar de lustvandrat samman en länge sedan förfluten sommar. De samspråkade om dagens händelser och om Österås sist hemkomne son, Erland Stråle, och diskuterade, med ömsesidig visshet om hur den lilla staden och den gamla skolan fängslade, hans framtid, och deras anmärkningar därom voro också vemodsord om dem själva och de många år de levat bland de tysta minnena och fruktträdgårdarna. Så slog klockan elva, först Klars Siggeson Elds domkyrkoklocka med sin mäktiga stämma och sedan den lilla Katarinaklockan med sin lekfulla silverklang. Den sista gjorde gärna Ragnar vek om hjärtat. Den hade varit hans barndoms tidmätare och klingat genom det sollysta borgmästarhemmet, där han var född. Hans mor hade, då han var liten, berättat en sägen om hur barnen i Österås skänkt sitt silver, när den göts. Faddrarnas små silverbägare och gudmödrarnas skedar ur de gamla besticken hade smälts in i massan. Katarinaklockan lät än i dag såsom John Blunds silverklocka med drömmar över låga, vita huvudgärdar.

»Klockan är elva», sade fru Elin, reste sig och kysste sin man på pannan med de svala läpparna »God natt, vän, läs icke för länge.»

Så gick hon med det guldfärgade bandet lysande över de vita tinningarna. Det blev tomt efter henne, som om hon försvunnit ur huset.

Ragnar gick in i sitt bibliotek. Där brann lampan oförändrat jämnt och klart med sitt studersken under den gröna skärmen. Raskt, som man kastar Sig i sjön, kastade han sig åter in i läsningen, och snart satt han där på nytt, begraven i ett kaos av böcker av alla storlekar och slag. Det var för ögonblicket i Bysanz, han höll till. Det gällde samla spår av vikingarnas besök i Konstantinopel och av Väringarna. Men Bysanz själv, understaden, ädelstensspännet mellan Öster- och Västerland, mellan antiken och medeltiden, tjusade honom. I ett par år hade han nu läst i dess historia, som i en enorm handskrift med halvt oförståbar text, men strålande av guld och purpurbilder, av visionsfigurer med uppspärrade mördar- och helgonögon och gestalter, som under guldskrudarna och pärlkedjorna tycktes skapade av okroppslig helgelse och synd.

Också denna afton flöt det intellektuella ruset, den starkaste av alla, med sin lätta eld genom hela hans varelse. Han blev het i kinderna och hjärnan kombinerade och byggde feberaktigt. I otålig förkortningsskrift kastade han iakttagelser och fakta på papperet, resande sig sömngångaraktigt då och då för att rådfråga kartor och grekiska lexika. En ström av tidskriftshäften och avhandlingar ur stora, blå kartonger, började regna över mattan omkring honom.

Proteus, historiens gud, den store förvandlingskonstnären, som aldrig två ögonblick har samma ansikte, styrde honom. Hundratals skepnader med halvtydliga drag skymtade framför honom, sorlade med profetior och förbannelser, viskade eder och kärleksord. Klirret av bröstharnesk och bruset av silkessegel drunknade i mässor. Från Hippodromen brusade det som ett svallande hav. Det var hopen, mängden, det tusenhövdade människodjuret, som i grönt och blått slogs om marmorsätena, skrek efter taskspeleri och blod, hånade och jublade, men framför allt kröp i stoftet nedanför härskarens guldterrass, utan att dock kunna störa välljudet av det heliga palatsets tiotusen springande brunnar och högtidsstillheten i dess tiotusen guld- och marmorrum.

Men slutligen stannade hans fantasi efter ett par timmars ansträngt hjärnarbete vid Theodoras gestalt, som han nyss läst om i de gamla krönikorna. Justiniani beryktade maka satt, tyckte han, bland guldhyenden i den sal av kejsarinneslottet, som kallades Aftonrodnaden och vette mot Bosporen. Runt omkring henne slogo ädelstenarnas doftlösa blommor ut och glödde i mosaikernas trädgård utan sus. Kurtisanen, som på alla världens skådebanor bjudit ut sin nakenhet, var nu inlindad i tyg som en docka, höljd till hakan i guldbrokad med hängande dunkelröda kläppar av ädelstenar. De blå pärlflätorna från gudsmoderkronan med ametisterna täckte helt hennes kinder. Fötterna syntes knappast i purpursockorna under guldbården, utsydd med knäböjande jungfrur, vilka hindrade hennes mantel från att vidröra marken. Det var en avgud med ett ensamt, ödsligt dunkande hjärta, som satt där, med ett par förbrända stjärnor till ögon och en under mönjan ännu blek mun. Hon liknade Kalomena, Kains tvillingsyster, som ormen Satanael fostrade med Eva.

Ragnar log åt sin fantasibild.

»Theodora», sade han, »jag är icke okunnig om, hur mycket du de sista decennierna vunnit i gott rykte och borgerligt anseende. Några hundra år har du behandlats som avskummens avskum, och människorna hava diskuterat din kropp och dina skandaler, som om de betalat biljetter till dina representationer på teatrarna, haft tillträde till din sovkammare eller åtminstone känt din kammarsnärta. Nu kommer du därför antagligen att ett par hundra år hyllas som hjältinna och helgon. Redan skildrar en lärd dig såsom en Cendrillon, vilken livnärt sig av sina händers ullspinneri och som dygden fört till tronen, medan en annan i dig ser den upplysta förkämpen för kvinnan, vilken försvarade hennes sak i lagarna och byggde räddningshem åt fallna systrar.

O, Theodora, björnvaktarunge eller dotter av det ädla huset Anicia, gatuskarn eller rosenjungfru med Monthyonska priset, gycklerska eller federationskvinna, hjältinna eller giftblanderska -- vad var du av allt detta? -- eller var du kanske turvis allt detta?

O, Theodora, med själen dold i ogenomträngligare höljen än de guldstoffer, som dolde din gestalt, du med de förbrända stjärnorna till ögon och din förblödda mun, du skådespelerska och drottning med dina tusen masker -- låt mig giva dig binamnet Historia.»

Klockan hade blivit tre på natten. Ragnar spratt till och återfann sig i Österås i sitt tysta läsrum mitt emot den gamla domkyrkan. Hans ögon svedo och åter ville självets lilla ström av längtan och sorg börja kvälla inom honom. Men han tryckte handen mot bröstet, gick fram till fönstret och såg upp från de skumma husen till himmeln, där vintergatans breda strimma lyste som kölvattnet efter en vikingaflotta, farande på äventyr från Mälaren till Bysanz.


Project Runeberg, Wed Oct 16 20:24:28 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/magistra/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free