Fru Magda Stråle satt en mörk regnafton efter kvällsvarden i sitt mossgröna rum och stickade vid lampans mattslipade kupa, lyssnande till dropparnas fall, då den gamla tjänarinnan, den allt bestyrande Ulrika, inträdde:
»Skall jag hjälpa unga herrn att lägga ner sakerna till resan?» frågade hon.
»Resan? Är Erland hemma? Han skulle ju först komma hem sent i natt?»
»Jag såg honom i mörkret. Han gick lilla vägen och vindstrappan upp till sig. Han har redan tagit fram sin nattsäck. Och herr Erland tycker ju så illa om att packa.»
Fru Stråle blev askgrå i ansiktet och stirrade stelt på den rynkiga gamla pigan i bindmössan. Sticktyget föll mot mattan. Med möda reste hon sig, hållande i bordskivan. Sammanhållningen i ansiktet liksom löste upp sig och dragen föllo ihop. Men ögonblickligen behärskade hon sig, och ansiktet återfick sin skugghöljda ro under det höga stenkolssvarta håret.
»Jag skall själv hjälpa Erland, om han verkligen tänker resa till Stockholm.»
Orden kommo andfådda och korta. Den gamla tjänstflickan, som sett förvånat på sin husfru, nickade nu tanklöst och likgiltigt och lämnade rummet.
Men när fru Stråle blev ensam, slog hon båda händerna hårt mot pannan. Utan att hon behövde tänka efter, stod den förtvivlade sanningen med ens klar för henne. Detta skulle alltså bliva slutet. Erland ville verkligen fly, rymma från henne själv, sitt hem, sin trolovade, tjänsten och alltsammans. Han ville resa efter fru Sylvi, vilken till stadens bestörtning dagen förut lämnat Österås. På tournee till utlandet hade hon sagt, lögnerskan, äktenskapsbryterskan! Magda Stråle kallade henne högt slinka och tjuv.
Det var icke länge, som fru Stråle vetat att den upprördhet, som sista tiden präglat sonens sätt att vara, berodde på denna kvinna, vilken hon instinktivt alltid avskytt med den besviknas hat mot en laglös jägarinna och fångerska av män. Många nätter, innan hon anat Erlands känslor för Sylvi, hade fru Stråle legat vaken och grubblat över sonen utan att kunna somna in, förr än hon sent omsider hörde honom sätta nyckeln i portens rostiga lås, sakta smyga fram till hennes egen dörr och lyssna -- så hon måste låtsa den djupa sömnens lugna andetag -- och sedan tyst gå uppför trappan till sitt rum. Var hade han varit? Den tiden var förbi, då hon kände alla hans vägar, och hon fruktade dunkelt något oroande och hemskt av de skruvade svaren på hennes frågor. Men en tyst afton, då han, som många andra gånger, plötsligt störtat på dörren och dröjt borta, hade Karin kommit instigande just här i rummet, bärande en stor korg, röd i ansiktet av ansträngning och sinnesrörelse.
»Hur är det, Karin lilla», hade fru Strale frågat, »och vad är det för en stor korg, som du kommer släpande med?»
Då hade flickan under strida tårar berättat, att Erland nästan alla dar gick till fru Sylvi. Det sades i staden, att han var kär i henne, och det trodde Karin med. Men därför ville hon inte -- hon grät allt häftigare och den lilla mjuka ryggen skakade -- stå i vägen. Det skulle fru Stråle säga honom, ty hon kunde icke gå ifrån honom, bara hon såg honom, och här bar hon alla hans gåvor tillbaka.
Så snyftade och talade hon, medan hon med gropiga små händer packade upp den ena saken efter den andra ur korgen, tills bordet såg ut som en hel basar. Det var ett barndomstyckes och en ungdomsdröms typiska historia i skänker, denna massa föremål, som hon staplade upp: syväskan med barnfingerborgen av silver, fodralet med de små gyllene saxarna, konfirmationens guldmedaljong, och många små smycken i etuier och askar, omlindade med silkespapper, statyetter och avbildningar av konstverk. Fru Stråle, vilken icke var onödigt ömsint, blev rörd över den lilla kvinnan som stod där så rosig och rund, så frisk och så olycklig och skulle lämna sin ungdoms reliker ifrån sig.
»Barnet mitt», sade hon och slätade det blonda hårburret över flickans panna, »var du klok och låtsas icke om hela saken. Det är bara vind och väder. Jag känner min Erland. Var lugn, du skall få honom, och ni skola bo här i friden mitt emot S:t Eskils källa.»
Karin klarnade upp. Hon log med sina jämna små vargtänder, innan ännu tårarna torkat på kinderna, och den gamla frun hjälpte den unga flickan att packa ned barndoms- och ungdomsminnena i den stora korgen.
Så hade fru Stråle för Karin och sig själv spelat den bekymmerslösas roll, fast just hon alltför väl visste, att erotisk trolöshet för veka män- kunde vara det sluttande planet till allt slags förräderi, desertering och undergång. Men hon hade icke velat, icke kunnat tänka tanken ut. Det vore för gräsligt, för meningslöst, att samma öde skulle drabba henne med man och son. Hon litade på Erlands tillgivenhet -- och på hans svaghet. Han var ju ännu alltjämt mors gosse, som då han vaknade på morgonen fann sitt rena linne framlagt vid sängkanten, och som lät modern bära dagens besvär och stötarna från yttervärlden, fatta hans beslut och kämpa hans strider. I det lilla rike, som var hemmet på backen mellan Mälaren och S:t Eskils källa, var det icke den unge konungen, men den gamla änkedrottningen, som styrde och bestämde. Erland skulle aldrig kunna handla. Det hade varit moderns slutord och trösteord var gång hon grubblat på saken, ända till dess fru Sylvis avresa, som hon trott, lyft sista stenen från hennes hjärta.
Min Gud! Hur döva och blinda voro icke människorna! Olyckan skred in genom dörren och fram till stolarna, i vilka de sutto, och de sågo ingenting. Skilsmässan ropade farväl i öronen på dem och de hörde intet. Sveket stod bredvid dem och de märkte det ej. Hur lugn och lycklig hade hon icke känt sig just i går afton! Där hade hon suttit mitt emot sin ende son, sitt allt i världen, och intet förstått av hans tankar eller ögonkast! Nu först blev allt från den vardagliga aftonen så hemskt klart och så betydelsefullt. Ett för ett erinrade sig fru Stråle nu Erlands ord, ja, var åtbörd av hans hand -- och en förtvivlan, som icke blott var sorgen över sonen, men över hela tillvarons blindhet och all mänsklig kärleks otillräcklighet, isade hennes hjärta.
Först hade de druckit te samman vid bordet. Hon hade själv vidrört Sylvis avresa, men tystnat, då Erland utan att svara, stirrade mot de fladdrande ljusen i armstaken. »Stackars gosse», sade hon till sig själv, »han har stridit sin första strid». Och då tänkte nog han i stället på att det var sista gången han satt där och drack sin mors te ur de gamla ostindiska kopparna. Så hade de pratat länge -- eller rättare, han hade låtit henne tala vitt och brett om sitt ensamma liv, då han var på resan och hon själv allena i huset. Nu förstod hon varför, och nu mindes hon också att de gått ett långt slag samman genom rummen, att han stannat ibland och sett länge på möbler och minnen, att han strukit ut spetsfollen på kudden i hennes vilstol med en blid och öm rörelse, som kändes såsom en smekning, att han så osedvanligt länge hållit händerna kring hennes huvud, när han sade godnatt, men utan att se henne in i ögonen. Han tog avsked av hemmet, där han fått allt, tog farväl av den, som ingen annan tanke ägt än honom, och just nu satt han på sitt rum och lade ned sakerna för att som en tjuv smyga sig bort i natten. Han hade föregivit att vara borta hela dagen, för att i ro förbereda allt. Fru Stråle kände blodet dunka i tinningarna. Hennes händer voro iskalla och hon utstötte ett kort, kvävt rop.
Dock, nu gällde det att handla, innan det blev för sent, att brottas med Erlands vilja och tvinga honom att stanna. Det skulle nog gå, tänkte hon, medan hon mekaniskt tände en liten lampa, för att lysa sig fram genom det mörka huset. Det skulle nog gå, men att hon skulle behöva strida, behöva med makt övertala sin av ett livs kärlek glömske son, det fyllde henne med en förödmjukelse utan gräns. Blek och trött, med den lilla lampan stelt sträckt framför sig, öppnade hon dörren.
Utanför låg salen i dunkel och tycktes från tröskeln en oändlighet av mörker, som hon måste gcnomvandra. Med släpande steg begynte hon, men studsade vid ljudet av moraklockan, som gick i mörkret. En storm av minnen brusade över henne. Hon måste stanna och iyssna på denna gamla klocka, som mätt ut hennes tid och behärskat hennes existens, men som ändock aldrig gått med takten av hennes eget hjärta. Först i åratal, så länge möjlighet till illusion fanns, hade hemmets ur gått efter mannens hjärtslag. Det hade varit självklart allt ifrån den nu nästan glömda afton, då hon som brud steg in i denna sal och hörde pendelslagen slå hårt och berusande som Rutger Stråles hjärta. Men ungdomsåren hade försvunnit och efter oändligt många och långa sorgetimmar, väntetimmar och ångesttimmar, då uret ännu talat med hans röst och gått med hans gång, hade hon vaknat en morgon ensam i huset med sinnet förfruset och bräddat av förakt. Då först skiftade salsuret takt och började i stället gå efter små dansande barnsteg, efter en sovande gosses hjärtslag. Det blev Erlands tidmätare, som räknade hans år från födelsedag till födelsedag, följde hans sjukdomar och tillfrisknanden, hans sorg och glädje, hans växt och utveckling, och någon annan tidräkning hade en levnadsålder igenom icke funnits i hemmet. Och nu skulle hon åter vakna ensam i huset, med sinnet såsom aldrig förr isat och bräddat av förakt, men intet vidare hava att höra av klockan än det sakta närmandet av ålderdomskrämporna och döden.
Det var hennes liv. Det var en kvinnas liv. Var fanns Magda själv i denna tillvaro? Hon förstod det icke. Med moderns förtvivlan över sonen blandade sig kvinnans bitterhet mot mannen. Skänka kropp, gärningar och tankar, uppgå i en annan, och, sedan man givit bort sig själv, hopplöst duka under i den fåfänga striden mot det trolösa begär, som är mannens väsen, och sedan sitta där ensam och utblottad på allt! Svikas för mannens älskarinna, brottas med sonens! Det var skam, svek och orenlighet bakom och framför henne. Hon vämjdes.
Fru Stråle satte lampan på salsbordet. Hon förmådde icke mer. Måtte då Erland i Guds namn resa och aldrig mer träda för hennes syn, så hon en gång i livet skulle få frid, så hon åtminstone fick sluta i ro och dö i egna tankar! Det steg brännande tårar i de uttröttade ögonen. Men medan hon stod där hukad över det i bekymmer brutna, dagliga brödets bord, kände hon, trots allt, kärleken till sonen värka inom sig. Det var icke i hjärtat, icke i huvudet, men, tyckte hon, i själva skötet, där hon en gång burit fostret, som denna outslitliga kärleksomsorg brände. Hon log svårmodigt. Barnet var väl då hennes livsnerv, och en mor, som älskade sitt barn, ägde icke mera något jag.
Fru Stråle varsnade Erlands framtid, tyngd av olycka. Hur skulle han reda sig ensam i världsstäderna med den bedrägliga, kurtisanen, han, som var utan penningar, styrka och självförsvar? Vem skulle sköta honom, när han blev sjuk, se till att han åt och drack -- hon blandade på mödrars vis stort och smått -- beskydda honom? Och resa för att sedan en gång vända hem som den förlorade sonen! Ack, då skulle hon redan vara borta och ingen gödd kalv finnas att slakta! Hur hon tänkte sig utgången av hans flykt, väntade honom missaktning och elände. Olyckligare än den olycklige fadern skulle sonen sluta.
Känslan av att det var för Erlands egen välgång, hon upptog striden, lät åter handlingsmänniskan, som ridit av en dödsstorm förr, vakna. Hon grep hastigt lampan och efter två minuter stod hon uppe i vindsvåningen utanför Erlands arbetsrum. Dörren var icke en gång riglad, så säkert hade han räknat på att allting i huset gick sin alldagligå gång och att modern redan låg i sin bädd. Hon lade handen på dörrvedet och steg in.
En gestalt, som hoppade till av bestörtning och sedan höjde båda händerna framför ett förvridet ansikte, skymtade i det matta skenet från ett nästan nedbrunnet ljus. Erland fick icke fram ett ord.
»Du skall således resa din väg nu», började modern. Han hörde på rösten att hon visste alltsammans och svarade:
»Ja. Hur har du gissat det?»
»Och du tänkte ingenting säga?»
»Mor! Jag förmådde icke.»
»I natt alltså?»
»Ja, i natt.»
De hade talat utan att se på varandra, med blicken letande i var sin del av rummet. Erland vek undan in i mörkret och stannade lutad mot bokhyllan vid väggen. Fru Stråle, som ett Ögonblick hoppats kunna taga saken stilla, kände allt blodet stiga mot huvudet. Hennes svarta hår hade fallit ned över skuldrorna. Hon rörde med foten vid den uppslagna nattsäcken pa golvet och ropade:
»Alltid ett framsteg, att du åtminstone packar själv!»
»Jag förstår icke.»
»Den gången din far rymde som du, utan att säga farväl, lät han mig packa.»
»Mor! Skona mig, skona dig själv! Jag kunde icke säga det. Jag skulle förklara allt utförligt i brev. Men efter du vet det ändå, skulle vi icke kunna tala stilla? Jag har haft det mycket svårt. Jag vet ju att ingen mor har varit för sin son som du. Jag vet...»
»Vet! Du vet ingenting. Ty hade du bara anat, hur det var den gången och vad jag genomgått, skulle du aldrig, aldrig i världen kunna tänka på att lämna mig ensam, ensam än en gång med skammen.»
»Mor... Det är ingenting skamligt, det jag vill.»
»Icke skamligt att bryta löften och ord, att rymma från trolovad och tjänst med en annans hustru? Jag talar icke om mig, som än en gång skulle stå här allena och reda ut allt det elände, du lämnar efter dig som tack till din mor. Men innan du reser, skall du höra vad jag aldrig sagt någon, hur det var den gången.»
Erland tog ett häftigt steg framåt för att tysta henne, men stannade. Mitt i sin egen ångest greps han av en isande åtrå att äntligen få klarhet i det faderns drama, varöver han så länge grubblat och som tycktes honom stå i så sällsamt samband med hans eget. Han gjorde en rörelse med handen, som kunde betyda ja och nej.
»Den gången var det också en kvinna med, hon, som förmodligen fick packa upp de sakerna jag lagt ned. Slag i slag hade jag fått veta att han spelat bort vår förmögenhet, att han förfalskat och försnillat. Men först när han var borta, fick jag höra att det varit kvinnor med. Människorna kunde knappt låta bli att skratta, hur ohyggligt det var, när de märkte min okunnighet. Så riksbekant var hans trolöshet. I Österås visste varenda människa det, ända till mitt eget tjänstfolk. Det hade varit en hop med kvinnor, men så kom en starkare än de andra, som drev honom till stöld och flykt. Det var en av de själ- och hjärtlösa förbrukerskor av män, som tyckas skapade för att krossa oss andra, en som den, för vilken du vill svika allt.»
»Mor, Sylvi har icke...»
»Tyst, när din mor talar. Så var han borta, och där stod jag ensam. Jag var icke trettio år gammal. Anförvanter, som kunde hjälpa, hade jag icke. Jag var förstörd av års ängslan, aningar och försummelse. Men jag hade ett barn, för vilket jag ville leva och tåla allt. Dagligen kommo poliser, som jag måste tala med. Jag fick redogöra för det intimaste. Han skulle häktas, men ingen visste, vart han flytt. Av de bedragna hoppades också några att få en del av penningarna igen. Jag ägde ju en bråkdel kvar av min förmögenhet. Skulle den helt gått förlorad, hade vi ej haft bröd för dagen. Då reste jag till Stockholm. Det var knappt en kamrat i regementet, vilkens förtroende han icke missbrukat. Jag åkte i droska från hus till hus. Några krävde igen penningarna kort och kallt, andra foro ut mot den, vilken var mitt barns far, med skymford, som jag icke kunde motsäga. Hos de bästa måste jag svälja det nedlåtande ädelmodets förödmjukelse och tiggerskans skam. Och några, några slogo bort eländet i skämt och fjäsade för kvinnan. Hur olycklig skall en ung kvinna bli för att män skola glömma hennes kön?»
Erland lyssnade förstenad med tomma ögon och öppen mun. Men fru Stråle fortsatte med allt dystrare och mörkare röst.
»Men då jag kom hem den kvällen och hade lyckats rädda huset här och litet att leva på, och jag stod lutad över bädden, där du sov, då var det, som jag än en gång gått igenom födslovåndan för dig. Jag ropade över din huvudgärd, att om du skulle rövas ifrån mig eller göra mig ont, fanns det ingen försyn till. Ty nu tyckte jag mig äga dig med dubbel rätt.»
»Mor! Du krossar mig. Vad skall jag taga mig till?»
»Och det är icke mig ensam, som du övergiver. Karin också, din lekkamrat från det du var liten, som du bundit vid dig, sedan du var barn. Du skulle ha sett henne, då hon kom härom aftonen för att bryta. Hon hade hört, vad jag icke anade, och jag förblindade, jag tröstade henne. Jag kände min Erland, sade jag. Hon hade med alla gåvor du givit henne. Jag kände igen saker, som du köpt henne, alltsedan den tiden, du till jul slog sönder din sparbössa.»
»Karin är så ung. Hon kan glömma och bliva lycklig med en annan.»
»Naturligtvis, därför att hon är vek och barnslig och älskar rent och troskyldigt, har hon intet hjärta och ingen själ. Det hava vi kvinnor icke. Men hur du är skapad, Erland, du, som kan kasta bort två människor, som kunde låta hugga sig i små stycken för din skull, kasta bort dem för en främmande kvinna, om vilken du ingenting vet, kasta bort alltsammans för en kropps skull.»
Erland skälvde i sitt innersta. Det tycktes honom, som om ingenting kunde vara så förfärligt, som att höra den åldrade, inbundna modern röra vid sidor av livet, på vilka han aldrig ens hört henne anspela. Han kunde icke slita blicken ifrån henne, där hon stod i ljusskenet, så blek, mycket blekare nog än han själv. Vad hennes färglösa ögon sågo hemska ut, och hur lidande var icke hennes mun! Men mest såg Erland på det svarta håret, som flöt över skuldrorna. Alltid hade det berört honom underligt att se modern med utslaget hår. Han kunde minnas att han som barn tyckt henne bliva främmande och oförklarlig, när det låg över axlarna, och som yngling hade han alltid, när slumpen lät honom se henne innan hon flätat och satt upp sitt hår, känt ett sällsamt obehag. I modern hade han anat kvinnan, som älskat, smekt och svikits, och hans hjärta sved och blygdes, när den tanken oklart rörde sig i hans själ. Också nu förskräckte honom mest av allt detta utslagna, korpsvarta hår. Om det legat där grått och visset, tyckte han det skulle hava varit lättare. Det hade tytt på, att askan småningom fallit över elden i hennes bröst, att besvikenhet och sorg förlorat det skarpaste av sin udd inför årens trötta visshet om allts förgängelse och ålderdomens avmattning av livsintrycken. Men i detta hår fanns icke en vit strimma, som talade om undergivenhet och glömska. Det skulle förbliva svart in mot dödsstunden, och så länge skulle också denna kvinna kunna lida lika mycket, sakna och brinna, och det föreföll Erland som han, om han nu reste, aldrig skulle kunna se Sylvis hår eller någon annan kvinnas hår utslaget utan att minnas detta. Marken sviktade under hans fötter. Det föll ikring honom en tät dimma, som skymde framtiden och spärrade vägen. Han skulle aldrig nå genom denna dörr. Nederlagets fatalism förlamade redan hans vilja, men inom honom var det, som brast en hel vävnad av fina ådror och kärl och han när som helst kunde få munnen full av blod.
Fru Stråle förde båda de vita händerna mot det dystra huvudet, som om hon gissat hans tankar, och hon fortsatte att tala, blek och hög.
»Och så, Erland, en annan sak. Det har varit min glädje och min plikt att sörja för dig. Hur har du tänkt reda dig därute?»
»Jag har icke tänkt så långt. Andra hava ju slagit sig igenom. Jag kunde ju bliva lärare.»
»Du gå och söka arbete, kränkas, ses över axeln, förödmjukas och slita hund -- och det tror du, du kan. Och här skulle jag aldrig hava en levnadsstund av frid. Ty lika visst som jag lovade mig själv att ej längre betrakta dig som son, när du rymt, lika visst skulle jag naturligtvis -- det är mödrars förbannelse -- sörja ögon och hjärta ur mig för din skull, nätter och dar se dig vandra genom det stora Babylon, nödställd och ensam. Det bleve jag, som finge sända pengar, så mycket jag kunde, och till sist fick jag väl ej ens frid att behålla huset här, utan måste sälja det och flytta.. Och med sådana minnen och bilder för ögonen tror du att du någonstädes i världen kan leva lycklig, min veka Erland?»
»Men mor, jag älskar Sylvi.»
»Barn, vad är det att älska en kvinna, som man icke känner och som plötsligt dårat tanken. Tänk dig att du redan druckit och är glad att ställa glaset ifrån dig -- tomhet och vämjelse är det enda, som är kvar. Ack, min gosse, finns det något flyktigare, mer bedrägligt, än surret i blodet? Och den man, som börjar byta kvinnor, han byter, tills han blir vithårig -- och får aldrig frid.»
»Men det är icke bara det. Här är så tyst, här är så trångt. Jag blir kvävd här i Österås.»
»Du kan ju resa då. Vi kunna ju fara samman och pröva, om man i Cosmopolis är lyckligare än i Österås. Vad du är för ett barn, Erland! Den lilla lycka, som man kan förvärva i denna usla värld, finner man icke genom att flytta och leta långt borta, men genom att modigt gå in i stillheten, lära sig älska det, som är nära till hands, genom att växa förtröstansfullt, där man kommit till. Det är lycka att vakna utan samvetsagg med lugnt hjärta, att alla morgnar mötas av klara ögon, vilkas ömhet döden först kan släcka, att se blommor växa och bära frukt i egen täppa. Aldrig får du ett hem annat än här i huset, där du är född, och var du bor i världen, skall du längta efter Mälaren och i sömnen höra suset av träden kring Eskils källa.»
»Kanske du har rätt, mor. Kanske jag icke kan resa härifrån. Men jag är så trött nu. Jag orkar icke höra mer. I alla fall skall jag icke fara i natt.»
»Du har icke givit löfte?»
»Nej. Jag kan stanna, jag kan fara, och fara, när jag vill.»
»Ja, barn, jag ber ju heller icke om något löfte. Tänk dig för bara en gång till. Erland, du är det enda jag har i hela världen, och tro ändock, att det icke är blott för mig själv jag talat.»
»Det tror jag. Jag behöver ju heller ingenting lova. Kan jag icke stanna, så reser jag... och då tala vi ej mer.»
»Nej, Erland. Vad du ser blek ut, min gosse.»
»Jag ville gärna vara för mig själv. God natt, mamma.»
»God natt.»
Fru Stråle tog långsamt lampan, gick sakta och stannade ett ögonblick vid dörren. Hon skulle ha givit allt vad hon ägde, för att sonen i detta ögonblick kommit fram till henne, tagit henne i famnen och slätat hennes hår. Erland förstod det, men kunde icke. Redan en lång stund hade han talat utan att mena något, utan att känna annat, än att han var slagen och att han aldrig skulle få leva sin önskans liv. I detta ögonblick hatade han icke modern, men han älskade henne heller icke. Han blott förstod att han måste följa hennes tillvaro, så längge hennes blekta, olyckliga ögon kunde se och detta svarta hår föll levande över hennes skuldror. Så lät han henne stå där och tigga med blicken och såg bort. Hon suckade sakta och gick.
Erland stod kvar mitt på golvet med handen mot sitt hjärta, som han tyckte stannat och dött. Han lyssnade till hennes steg, som småningom försvunno genom det mörka huset. Hade det i dessa funnits ett spår av seger och självtillit, hade hans trots kanske kunnat vakna än en gång, men de läto som ett sjukt djurs, som släpar sig hem.
»Det är slut», sade han sakta för sig själv. Han hade önskat kunna
gråta, när han blev ensam. Men han kände sig bara oändligt tom och
stilla, torr i munnen, som han vandrat genom en öken. Han drack kallt
vatten och släckte ljuset, som plågade honom. Så smög han in i
sängkammaren och låg på en minut i bädden. Först nu kände han, hur
bruten han var av veckors själsstrid och sinnesrörelser. Regnet
droppade mot fönstret. Det var skönt att lyssna på dess lugna, jämna
fall. På den gamla rullgardinen tyckte han sig skymta den målade
roddbåten med sjömännen i oljerockarna, som han sett sedan han var
barn. »Ro, ro till fiskarskär» hörde han i örat, och han kände sömnen
komma, medan han för sig själv mumlade något, om, att ingenting ändock
övergick att få somna i sin egen säng.
