Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 109 —
»Men det är ju också frukostmat,» invände
Sofi, nu allvarligt oroad för sin .unga matmoders
förstånd.
»Jaha, men det är så godt,» sade Dora
barnsligt och envist.
»Nåja, gärna för mig,» svarade Sofi i det hon
gick ut för att göra sina anordningar, »vi få väl
se hvad assessorn säger...»
Förmiddagen blef tämligen lång för Dora;
hon hade ej lust att gå ut, hade ej ro att sitta
och läsa och, märkvärdigt nog, ingen kom på
besök. Hon fördref tiden med att prata i
telefon, musicera, drömma, se sig i spegeln och att
betrakta alla sina vackra saker. Då hon fick höra
Eugen gå i tamburdörren vid middagstiden,
rusade hon upp från pianot, sprang ut i tamburen,
och gaf knappast sin man tid att sätta ifrån sig
käppen och taga af rocken, förrän hon slog
armarne kring hans hals och utbrast:
»O, min älskling, hvad jag har längtat efter
dig! Hur ska’ jag stå ut med att alla
förmiddagar vara af med dig? Den dumma, dumma
hofrätten !»
Eugen smålog, drog henne intill sig och
besvarade lidelsefullt hennes smekningar.
»Att två människor kunna vara så lyckliga
som vi!» hviskade hon halfkväfd af hans varma
kyssar.
»Ja, det är underligt,» hviskade Eugen tillbaka,
»det är som en dröm... jag, som aldrig trodde,
på lyckan,» tillade han med ännu lägre röst...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
