Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 187 —
»Kanske,» svarade han kort och ingick ej mera
på ämnet.
Själf ägnade Eugen all den tid han hade
öfrig från arbetet åt sina små flickor; det var
hans största glädje att sysselsätta sig med dem,
att studera deras olika lynnen och följa
utvecklingen af deras små personligheter. Efter
middagarne, som barnen med undantag af »lillan»,
numera åto tillsammans med föräldrarne, fingo de
komma in i salongen, och om Eugen ej hade
för mycket att göra eller var för trott,
öfverlämnade han sig en stund åt de små flickornas
ganska handgripliga lekfullhet. De visste att de
då fingo göra hvad de ville med pappa; under
skrik och skratt drogo de omkull honom på mattan,
där skulle han föreställa »ö», och så började de
klifva och klättra på honom, och för hvar gång
någon halkade ned på mattan, föll hon »i
hafvet» och måste under höga nödrop dragas upp.
Och Eugen hade lika roligt som de små, han
spelade »ö», och »räddare» och rolighetsminister på
en gång.
»Du blir alldeles uttröttad, kära Eugen,» sade
Dora, då han flämtade för att hålla balansen, så
att ingen af de små skrattande skrikhalsarne
skulle tumla »i hafvet», »se så barn, lugna er...»
»Nej! — nej! låt dem vara,» bad Eugen med
låg röst, »deras glädje är ändå det enda, som är
sant i lifvet...»
Men då leken var slut, då skulle pappa ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
