Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 188 —
sin »lön», då skulle lilla Maj sitta på hans knä
och sjunga för honom.
Maj hade ärft sin mammas vackra röst och
lust för att sjunga. Eugen påstod, att hon
aldrig skrikit som andra barn, hennes första ljud
liknade ett lagt, klagande kvitter, och innan hon
talade rent, stod hon vid pianot, slog på
tangenterna och sjöng därunder klara, klingande
toner. Nu kunde hon nästan hela mammas
repertoar af visor, Dora behöfde blott sjunga en visa
ett par gånger, så uppfattade hon den genast
och sjöng efter.
Så satt hon nu på pappas knä och såg in
i ha,ns ögon och sjöng, med pannan litet
rynkad och ansiktet än djupt allvarligt, än
genom-skimradt af skälmska leenden, den ena visan efter
den andra, ända till hon tyckte att pappa borde
vara nöjd. »Nu sjunger vi inte mer, lilla pappa,»
sade hon då med en snusförnuftig min, gjorde
en liten vridning, för att komma loss ur Eugens
armar, kysste honom, hoppade ned och sprang åt
annat håll, för att börja någon annan rolig lek.
Men öfver Eugens allvarliga ansikte låg likt
ett ljust återsken af den vackra barnasången och
af de klara, oskyldiga ögonen, han så länge sett
in i.
»Hvad skulle det bli af den lilla flickan?»
tänkte han, »skall jag få behålla henne, eller...
eller...»
Han ville ej tänka ut den tanke, som så ofta
föresväfvade honom, han sade i stället till sig själf:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
