Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 233 —
hjärta. Men hon vågade ej röra sig, knappast
andas, af fruktan att drömmen skulle upplösas.
Slutligen drog Eugen med en lätt tryckning
tillbaka sin hand. Då höjde hon blicken och såg
på honom med en lång, hemlighetsfull blick, som
förvirrade och plågade honom.
Han reste sig upp, lyfte på hatten och
fortsatte sin väg. Men då han gått ett par steg,
kände han, hur någonting träffade honom i
nacken; han vände sig om, på marken låg en stor
mörkröd ros. Mekaniskt böjde han sig ned och
tog upp den, under det han på samma gång
kastade en blick bortåt stenen, där fröken Julia
suttit. Hon hade nu rest sig upp och stod
lutad mot ett träd. Det var något hjälplöst
rörande i den smärta, tunna kvinnogestalten, hon
tycktes längre än vanligt, det lilla bleka ansiktet var
framsträckt, liksom lyssnade hon efter något. Hon
såg ut som en saga om hopplös kärlek, det låg
en sådan förtviflans bön i hennes stora,
lysande ögon, att hans godhjärtenhet tog herravälde
öfver förståndets varningar.
Han gick fram till henne med rosen i sin
hand. Hans leende var osäkert och rösten
beslöjad, då han med ett försök att skämta sade:
»Den blomman träffade nog orätt mål...»
Hon svarade ej, såg blott på honom med
samma underliga, genomträngande blick. »Du
känner lifvet mycket mera än jag — du förstår
hjärtats rop likaväl som jag — gyckla inte med
mig, jollra inte i lidelsens brus, slå till mig eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
