Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Psykografen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tystnade flämtande. »Men vi bli aldrig gifta. Det
glömde j ag. Och du måste säga mig varför.»
Mannen lyfte sitt huvud och såg henne i ögonen.
Vilka han än talade med, brukade han alltid se dem i
ögonen.
»Jag har tagit hänsyn till dig, Lute», började han
undergivet. »Det gjorde jag från första början. Jag
borde aldrig ha fortsatt. Jag borde ha dragit mig
tillbaka. Det visste jag. Och med tanke på detta
såg jag min skyldighet mot dig, och ändå . . . drog
jag mig inte tillbaka. Herre Gud, vad skulle jag
göra? Jag älskade dig. Jag kunde inte ge mig av.
Jag kunde inte rå för det. Jag stannade. Jag
föresatte mig . . . men jag bröt mina föresatser. Jag var
som en drinkare. Jag var berusad av dig. Jag var
svag, det vet jag. Jag sviktade. Jag kunde inte gå.
Jag försökte. Jag reste — det minns du nog, fastän
du inte visste varför. Nu vet du det. Jag reste,
men jag kunde inte stanna borta. Fastän jag visste
att vi aldrig kunde gifta oss, kom jag tillbaka till dig.
Och jag är här nu hos dig. Skicka bort mig, Lute.
Jag har inte kraft att gå själv. »
»Men varför skulle du gå?» frågade hon.
»Dessutom måste jag veta varför, innan jag kan skicka bort
dig.»
»Fråga mig inte.»
»Säg mig det», sade hon i kärleksfullt befallande
ton.
»Nej, Lute, tvinga mig inte», bad han, och både
hans ögon och hans röst bönföllo.
»Du måste säga mig det», envisades hon. »Det
är din skyldighet mot mig.»
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
