Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"100
MÄNNISKOR.
förlofningstiden skref Browning: att hans ideal skulle
varit att som George Sand lefva med sin älskade på
ett vindsrum, ifall han icke måst be om ett eget sofrum,
ty han hade aldrig kunnat klä sig ens i sin fars
närvaro och, när han nu ej ens kunde ta af sig rocken i
hennes, insåg han ej hvarför han framdeles skulle kunna
det? Som Elisabeth Barrett Browning äfven i detta fall
delade hans känsla, införde de redan från början det
enkammarsystem, hvilket — då endast ett lifsbehof för
dessa erotiskt högst stående af sin tids människor —
blir ett allt oafvisligare kraf i samma mån som den
individuella frihetskänslan jämte den idealistiska
kärlekskänslan utvecklas hos både man och kvinna.
Från deras lif i Florens får man många skizzer i
Elisabeth Barrett Brownings bref. Man ser deras
vandringar på sin terrass i aftonsvalkan eller under de djupa
skuggorna mellan de täta häckarna i Boboliträdgården,
där de ägde fritt tillträde. Eller aftnar vid Bellosguardo,
då kullarna purprades och cypressernas spetsar stucko
rätt in i himlens glöd medan stjärnorna tändes; eller
andra aftnar då de vandrade längs Arno för att se dess
flytande guld under Trinità och de andra broarna, eller bort
till loggian, där Perseus glänste i månljuset. Elisabeth
Barrett Browning älskade ögonblickligt och för alltid Florens,
»som den skönaste stad människor danat, natur och
konst sammansmälta till den rikaste fullhet». Och
dessutom fann hon här och’ öfverallt lika mycket trefnad
i de italienska lefnadsvanorna som vantrefnad i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
