Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
MÄNNISKOR.
leke sålunda att tanken skulle vara ny. Redan före
Lucretius uttalades den ju af den helleniska filosofien,
men med kristendomen stöttes denna tanke — liksom
hela den antika kulturen — tillbaka i mörkret. Och om
den än glimmade fram i en och annan medeltidshjärna,
kunde den dock ej arbeta sig fram emot undertron, som
afgjorde medeltidens åskådning. Med den nya tiden
har den gamla tanken vuxit. Den var redan under
1700-talet mer än anad, framför allt af Diderots
framsynta snille; och för Goethes blef den visshet, långt innan
vetenskapen bevisat den. Redan nu i sin tidiga
ungdom insåg Goethe att panteismen icke kunde förenas
med den kristna världsförklaringen. Han fullföljde därför
den bestämda skilsmässan dem emellan och fortsatte
uppbyggandet af sin lifsåskådning på samma grund som
hela århundradet efter honom. Han var som ung och
som gammal djupt likgiltig för metafysiken, hvars
begrepp syntes honom som tomma ord . . . »endast faten
men alis icke maten» ... Lifvet, erfarenheten, naturen,
säger han, äro mina kunskapskällor. Och ur dessa
hämtade han en, med hvarje nytt skede i sin
bildningsgång, allt mer genomförd panteistiskt-vetenskaplig,
evolu-tionärt-monistisk världsförklaring.
Den Gud, hvars namn man ofta möter i Goethes
verk — i unga som i gamla dagar — är det
imma-nenta icke det transcendenta gudsbegreppets uttryck, den
för människan ofattbara världsviljans beteckning,
uppenbarande sig i det vardande liksom i det varande. Goethe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
