Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
MÄNNISKOR.
utbrister just en af bröderna Jacobi, »var det som om
jag fått en ny själ... ban har gifvit en lefvande kraft,
en oöfvervinnelig visshet åt mina bästa ideer, mina
ensammaste, hemligaste tankar.» Och medan Goethe af
vännerna uppfattas som den oändligt gifvande, uppfattar
han sig själf lika mycket som mottagande: »Hvilken
kraft känner jag ej inom mig, då jag i en annan
omfamnar allt hvad jag saknar och därtill skänker honom
allt hvad jag äger»! utropar han och betonar härvid
ali kärleks egenart: att hvardera tror sig undfå mer af
den andra än han ger. Men på samma gång som hos
Goethe förmågan ökas att försjunka i en stämning
och i ett förhållande, bevarar han sin naturs starka
instinkt att värna sin egen, individuella utveckling —
en själfbevarelsedrift, hvilken kortsyntheten alltid kallar
själfviskhet ■— liksom sin ålders ömtåliga
själfständighetskänsla. Därtill kom en ytterligt stark, såväl sympatisk
som antipatisk instinkt. Han var lika beroende af sina
intryck från människor som från den yttre naturen.
Han behöfde ljus och värme och hatade därför
motsatsen, särskildt december månad. Och liksom han
senare under några dystra decemberveckor afundades
Herder — hvilken då blef begrafven och slapp ifrån den
gråkulna världen — sökte han bildlikt begrafva sig för en
honom osympatisk personlighet. Han blef mulen vid
hvarje obehagligt intryck. Han beklagar dessutom
redan som ung att han saknar ett öppet, lätt sätt att
möta människor och intet språk ägde för dem, när han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
