Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHEHAUS I WEIMAR.
283
upprepade gånger, men hon tillbakavisar den och först
på ålderdomen blef förhållandet slutligen vänligt.
En sommarmorgon 1788, kort efter Goethes
hemkomst från Italien, mötte han i parken, på väg till
Gartenhaus, Christiane Vulpius, som räckte honom en
böneskrift.
Han skildrar henne som . . . »ein bräunliches
Mädchen, die Haare fielen ihr dunkel und reich über die
Stirne herab», en sund, yppig gestalt, ett varmt, soligt
väsen,, i hvilket diktaren såg en återglans af det italienska
folk, han nyss med så djup saknad lämnat. Och snart
knyter han med henne det samvetsäktenskap, hvilket gjorde
henne till den i hans hus ordnande »lilla väninnan»,
som hans mor kallar henne i sina hjärtliga bref. Sedan
Christiane 1789 blir mor till en son, flyttar hon helt in
i Goethes hem och intar där en husmors och hustrus
plats, en helt annan hustru än den till sin karakter så
ädla, sitt gemüth så rika, af alla Goethes intressen
besjälade Corona kunde blifvit. Men under Goethes
dåvarande utvecklingsskede — fylld som han var af söderns
och antikens naiva naturlighet och friska sinnlighet,
hvilka i hans eget väsen ägde så full motsvarighet —
synes Christiane och det fria förhållandet till henne
bäst hafva motsvarat hans erotiska kraf. Och äfven
när de ej längre gjorde det, hämtar Goethe ur
förhållandet till Christiane, som ur alla andra, hvad det
ännu hade att gifva af positiv lifshjälp. Han finner denna
hjälp i hennes energi-och klokhet, hennes naiva enkelhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
