Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Svagheten bör väl aldrig kunna ingifva aktninghviskade
Helfrid.
„Benämner ni kärleken för svaghet?“
„Ja,“ sade Helfrid med stadig röst och höjde det sänkta
hufvu-det. „Den är en svaghet, då den uppstår utan att väckas af en
sympatetisk känsla. Den är en svaghet, då man utan motstånd
öfverlemnar sig åt de intryck, hvilka liksom rycka en med sig,
utan att man kämpar emot, och ehuru man vet att pligt och
samvete borde resa sig upp deremot, — Det är icke min känsla för
er som förödmjukar mig, utan vissheten af min svaghet att hafva
öfverlemnat mig åt den; då intet gaf mig anledning dertill.“
„Intet?"
„Har jag ej rätt? — Har väl något från er sida bort hos
mig kunna yäcka annat än vänskap och aktning, och innebär det
ej en verklig, oförlåtlig svaghet att göra sig till slaf af intryck, dem
man sjelf frammanat och närt utan all anledning. Ah! min herre,
ni skall aldrig lyckas öfvertyga mig, att jag icke är en svag
stackare, och detta medvetandet, att ni måste finna mig sådan, är det
som förödmjukar mig."
„Låt oss ett ögonblick helt lugnt skärskåda eder uppfattning
af edra känslor, och äfven nu skall ni blifva tvungen att erkänna
det ni bedömt ert eget inre orätt. — Hvarpå bör all verklig
kärlek grunda sig? På aktning och på den inbillning om upphöjda
egenskaper vi göra oss om den person, hvilken egt förmågan att
genom en eller annan egenskap intressera oss; och utan att vi
dervid sätta oss vid eller beräkna om denne för oss fattat samma
intresse och samma illusion. — Kärleken, då den är hvad den bör
vara, hjertats renaste och skönaste känsla, är egentligen ingenting
annat än en skapelse af våra rent ideella förmögenheter, hvilka
göra att vi hos en viss person söka i vår inbillning sammanföra
allt skönt, ädelt och idealiskt, som vi sjelfva tänkt oss. Vi se i
denna persons ord, handlingar och företag alltid det vi sjelfva
beundra, och tro verkligen att allt härflyter ifrån de bevekelsegrunder,
vi i vår fantasi uppställt som högst. Det är sålunda icke
personen vi egentligen älska, utan det inom oss boende idealet, som vi
öfver-flyttat på densamma, oftast af ingen annan anledning än att en person
eger något i sitt yttre, söm öfverensstämt med den bild, vi uppgjort
i vår fantasi. Nå väl, min fröken, ligger det väl i en sådan
skapelse af vårt inre, något som kan få namn af svaghet, eller
hvar-öfver vi inför oss sjelfva och andra behöfva blygas? Nej. — Vi
kunna endast beklaga ifall den person, omkring hvilken vår sköna
dröm vänder sig, icke i något fall motsvarar den, utan vid närmare
granskning befinnes vara ett oss ovärdigt föremål. Då först ega
vi skäl att anklaga oss sjelfva för svaghet, emedan inbillning så
fullkomligt vilseledt oss, att vi icke låtit förståndet granska halten
af dens värde, på hvilken vi slösade vårt hjertas ädlaste skatter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
