- Project Runeberg -  Markurells i Wadköping /
Kapitel 5

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

5

Tante Rüttenschöld kände sig frusen. Kanske hade hennes gamla händer ej förmått uppvärma vattnet till den grad, som professor Petschke i Karlsbad på sin tid ansett lämplig. Eller kanske var den 6 juni 1913 en av dessa vitmenade försommardagar, som för de gamla är ett dödens och förgängelsens hus. Eller ock hade olyckans och förödmjukelsens frostiga vind redan isat det stolta hjärta, som tillhörde Wadköpings äldsta och ädlaste vestal.

Nog av, tante Rüttenschöld frös. Solskenet värmde henne icke, en kopp het choklad hos Wedblads värmde henne icke, brasan i det gredelina kabinettet värmde henne icke. Hon behöll den rundskurna på och satte sig vid skvallerspegeln, på vars glas alltjämt stod ristat ett skämtsamt ”titt ut!”, dioskurernas verk. Män och kvinnor gingo förbi; en och annan saktade farten för att ödmjukt hälsa den gamla damen. Tante Rüttenschöld nickade och smålog förbindligt.

överste Edeblad och kapten Brenner gingo förbi. De gjorde en vid lov kring spegeln för att slippa att hälsa, ty översten var stadd på jakt efter sin olyckliga hustru och hade mycket brått. Tante Rutttenschöld knackade emellertid hårt på rutan; de måste stiga in. Hon frågade, om de kunde låna henne tre hundrakronsedlar. Det kunde de, och hon bad dem vänta några minuter. Hon satte sig vid sekretären, tog fram tre kuvert och skrev på det första med stor, slingrande och skälvande stil:

Till sömmerskan Josefina Persdotter vänligen från Malin Rüttenschöld.

På det andra skrev hon:

Till fattighjonet Eriksson, f. d. kusk hos landshövdingen baron Rüttenschöld, vänligen från Malin Rüttenschöld.

Hon lade en sedel i vardera.

Den här människan, sade hon och pekade på det första kuvertet, bor någonstans vid Domkyrkogränd. Hon sydde åt mig förr i världen. Men hösten anno 92 förstörde hon totalt den gredelina sidenklänningen för mig. Sen dess har jag aldrig kunnat tåla det gemena stycket. Och det skäms jag för.

Den här personen, fortsatte hon och pekade på det andra kuvertet, finner ni på fattighuset. Bror Axel tog honom i sin tjänst någon gång på åttitalet, men han drack, så det varade inte länge. Eljest må jag säga att det var den prydligaste kusk bror Axel någonsin haft. Med honom förhåller det sig så, att han är den ende oskylde mansperson, som kyssst mig. Det skedde naturligtvis i misshugg. Jag mötte honom här på gatan en lördagskväll, då jag kom från aftonsången. Och minsann tog han mig inte bums i famn och kysste mig. Han var full förstås. Men jag hann aldrig läxa upp honom, för han drog sig genast tillbaka, bockade sig mycket hövligt och sa: Fruntimret behöver inte säga mig att jag är ett nöt - för det kände jag! Ganska bra funnet, tycker jag, av en drucken person. Jag har aldrig kunnat se mig i spegeln sen dess utan att skratta åt honom. Och det kan ju vara värt sin belöning. Ja, herrarna kan också skratta, det generar mig inte. Kom bara ihåg att kuversten ska överlämnas till adressaterna på min begravningsdag.

Vafalls? frågade översten. Och Carl-Henrik sade:

Tante pratar!

Men gumman satte pennan till det tredje kuvertet och skrev:

Till min käre Louis den 6 juni 1913 från tante Malla.

Hon blundade och strök med pennskaftet eftertänksamt över den väldiga, blåfrusna näsan. Och hon såg upp och sade med ett leende:

Käre Carl-Henrik, jag tycker jag borde skriva några varnande ord till Louis. Här ger jag hnonom hundra kronor och man vet då aldrig vad en yngling kan ta sig till. Det är inte precis roligt att behöva käxa in i det sista, men en gammal person har vissa skyldigheter gentemot ungdomen. Säg mig, ska jag varna honom för sprit eller kortspel?

Varna honom för kvinnor! föreslog Carl-Henrik. Tante Rüttenschöld svarade snabbt och icke utan skärpa:

Nej. Det överlåter jag åt hans kära mor. Jag tror jag ska varna honom för tobak. Så förstår han kanske att det inte är så illa ment.

Och hon tillfogade under namnet den kända versen:

Röka tobak är ett bruk -

Jaha, sade hon, nu kan ni gå. Louis ska ha sitt i afton, då han tagit examen. Hälsa honom att jag tänkt på honom hela dagen.

Hon reste sig och gick bort till pendylen på spegelbordet, öppnade glaset och vred upp uret. De båda herrarna stodo och tummade eftertänksamt på sina kuvert, skakade huvudena, rynkade ögonbrynen.

Tante, sade Carl-Henrik. Tante mår väl inte illa på något sätt?

Malin Rüttenschöld svarade lugnt, men med ovanligt matt och uttryckslös röst:

Jag mår förträffligt, käre Carl-Henrik. Men jag dör i kväll klockan sju.

Plötsligt vände hon sig om och såg på dem med ett förläget, förvirrat leende:

Nej, hör nu, kära barn - var fick jag det ifrån?

Sensationellt! mumlade översten. Och tillade:

Tante får inte vara ensam. Jag ska genast hämta Amelie.

Carl-Henrik dröjde obeslutsam vid dörren. Han var i själva verket mycket lättrörd och hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Rätt vad det var klev han fram med stora martialiska steg och slöt gumman i famn.

Söta lilla tante, mumlade han med grov röst. Varför just i dag? Å, låt bli det!

Gumman smålog och krängde för att komma lös.

Nej, släpp mig, Carl-Henrik. Du är ju tokigare än den galne Eriksson. Han ångrade sig ögonblickligen.

Men Carl-Henriks ögon voro förblindade av tårar, och där han nu stod med den rultiga gumman i famn, kände han sig som en liten pojke, den där aktar fåfänglig fägring för intet. Han kysste tante Rüttenschöld mittpå mun. Gumman sköt honom ifrån sig.

Ja, du har ju alltid varit excentrisk. Det ligger i släkten. För resten kommer du att bryta nacken av dig på dina förbaskade kapplöpningar. Minns att jag sagt det, Carl-Henrik. Och tänk på mig när du ligger där.


Åter ensam i gredelina kabinettet sköt tante Rüttenschöld spjället, prövade med den köttiga, blå näsan plattryckt mot kakeln om något os kunde förnimmas, tog därpå fram sin virkning och slog sig ned vid skvallerspegeln. ”Titt ut!” sade hon högt för sig själv och smålog bistert, krökte fingrarna till en kraftig lugg.

Män och kvinnor gingo förbi och icke många bland dem underläto att sakta farten och hälsa, skyggt, vördnadsfullt, med ett stänk av medlidande. Det hade blivit bekant att syskonen Rüttenschöld förgäves sökt uppbringa de fatala sjuttio tusen och att tante Rüttenschöld lika förgäves sökt blidka herr Markurell. För resten voro de hemskaste rykten redan i omlopp. Slagsmålet på skolgården hade underbart stimulerat Wadköpings dåsiga fantasi. Någon hade sett häradshövdingen de Lorche i en droska, nästan nedkrupen på dess golv, köra till stationen. Någon hade hört en dov knall från den de Lorcheska gården. Någon hade slutligen sett häradshövdingen, eskorterad av stadsvaktmästare Ohlson, föras upp på rådstun. Huruvida han varit försedd med handklovar, kunde denne någon ej med säkerhet uppgiva. Det stora flertalet blev det naturligt nog ej förunnat att bevittna sådana tilldragelser. Det stora flertalet nöjde sig med att till synes av en slump draga Klostergatan fram och titta på tante Rüttenschöld. Hon kände sin plikt, hon satt sin bestämda tid vid fönstret, hon smålog oföränderligt och lämnade icke en hälsning obesvarad.

Vestaler i alla åldrar dröjde någon sekund utanför fönstret i hopp om att bliva inknackade. Så långt sträckte sig emellertid icke den gamla damens krafter eller hennes mod. Först då övervestalen, skolföreståndarinnan fröken Linder passerade, måste hon bita även i detta galläpple, höjde knogen och knackade.

Allra käraste, hälsade fröken Linder, och tante Rüttenschöld svarade: Allra käraste! Det var det officiella tilltalsordet till en övervestal, men man får icke föreställa sig att det framsades i en sötsliskig eller ens kärvänlig ton. Oftast ljöd det helt manhaftigt som hälsningen mellan två gamla krigsbussar; någon gång kunde det klinga gällt och stridslystet som en trumpetfanfar. I dag dock dämpat och mildrat av den enas medlidande, den andras svaghet. De båda övervestalerna voro alltför mycket av samma sega, karga virke för att kunna älska varandra. Men den ömsesidiga aktningen var oinskränkt; tante Rüttenschöld beundrade fröken Linders skarpa och rättfärdiga tunga, fröken Linder vördade i tante Rüttenschöld idealet för en sann vestal.

Allra käraste, började tante Rüttenschöld, beslutsamt gående rakt på sak. Berätta nu uppriktigt vad som sägs i stan.

Allra käraste, svarade fröken Linder. Jag har väl aldirg haft så svårt att tala uppriktigt till Malla. Man säger, att häradshövdingen ska vara alldeles ruinerad. Han kommer att göra konkurs, och Förenade Metall kommer också att göra konkurs. Det blir ett rysligt slag för vår skola.

Det blir ett hårt slag för många, bekräftade tante Rüttenschöld och kastade om virkningen. Det blir det.

Och tänka sig att det ska vara Carl-Magnus de Lorche som ruinerar oss! började fröken Linder på nytt. Vår enda lilla premiefond är ju placerad i Förenade Metall -

Tante Rüttenschöld avbröt:

Allra käraste - vem fick ni den där fonden av?

Av honom förstås!

Av Carl-Magnus, ja, sade tante Rüttenschöld. Och trots allt smektes namnet av hennes läppar.

Men fröken Linders tunga slipades en minut mot rättfärdighetens brynsten, och svaret kom fruktansvärt vasst.

Jag förstår, vad Malin menar. Malin tänker på ett bibelspråk i Jobs första kapitel: Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn.

Å, fy, mumlade tante Rüttenschöld, och den heroiska näsan blev plötsligt besynnerligt platt. Fröken Linder gjorde min av att vilja gå. Hon sade:

Jag kan inte hjälpa, allra käraste Malla, att jag är upprörd. Jag vet, att jag är elak. Jag har alltid varit elak och jag kan aldrig bli annorlunda. Det vet Malla.

Ja, det vet jag, medgav tante Ruttenshcöld med slö uppriktighet. Men stanna ändå, käraste. Jag ville så gärna höra -

Och fröken Linder stannade och lät henne höra. Hon berättade om droskan, om knallen och om de ovissa handklovarna. Det var alltsammans för orimligt att tagas på allvar. Men folk pratade! Fröken Linder sade:

Det är så många, som kommer till mig och frågar: är det sant? Vad ska jag svara? Jag vet ju ingenting. Och tiger man, så hets det bara att man samtycker. Allra käraste, jag vet inte om jag vågar göra en fråga. Det är naturligtvis rysligt ogrannlaga. Men om jag vågade fråga, så kunde jag sedan dementera med gott samvete. Och det vore en lättnad för mig -

Tante Rüttenschöld såg icke upp från stickningen men nickade. Fröken Linder formulerade frågan i tankarna tio gånger, tjugu gånger. Henens händer sysslade med ett osynligt handarbete och icke heller hon såg upp.

Allra käraste, det är så rysligt! Men folk vågar verkligen påstå, att häradshövdingen skulle ha pantsatt ”Jesu Krubbas” aktier. Det är naturligtvis inte sant. Herregud, det vore ju förskingring -

Sekunderna gingo, tyst tickande i pendylens hemlighetsfulla inre, tyst tickande i de båda gamla kvinnornas hjärtan. Slutligen vågade fröken Linder kasta en skygg blick på sin vördade värdinna. Tante Rüttenschöld satt rak på sin stol utan stöd av karmen. Hon höll huvudet något framåtböjt på ett mjukt, flickaktigt sätt. Hennes ögon voro klara, djupa och glänsande. Kinderna, pösande som nyss, voro vaxgula och på något sätt genomskinliga som klara astrakaner. Fröken Linder tyckte sig se tvärsigenom dem kraniets mörka konturer.

Allra käraste! skrek hon till.

Tante Rüttenschöld sade - och hennes röst besvärades icke längre av ålderns heshet:

Det är sant. - Men jag ber dig, allra käraste, att stanna hos mig en liten stund. Jag känner mig så yr. Det är det myckna folket som går förbi -

Fröken Linder föreslog, att de skulle gå in i sängkammaren; men hon skakade på huvudet.

Nej, nej. Jag är ju van att sitta här till klockan två.

Och där satt hon, till synes bunden av sin vana och sin kära skvallerspegel, som fängslat henne i ett drygt halvsekel. Men i själva verket fängslad av sin stolthet och av en dunkel men stark pliktkänsla. Den tyngsta timmen i tante Rüttenschölds martyrium stundade. Det vuxna Wadköping hade dragit förbi, hälsat, försvunnit. Nu kommo barnen. De drogo icke förbi, de försvunno icke, de stannade. En efter en samlades de, gossar och flickor, på gångbanan och på gatan utanför det gredelina kabinettets fönster. Stilla, allvarliga, uppmärksamma, tysta. Idel ögon. Vem vet vad de väntade på? Vem vet vilka fantastiskta rykten som spritt sig i deras fantastiska värld? Ännu levde legenden om den gråtande gossen i trakterna kring Vedbotorget. Kanske väntade de att tante Rüttenschöld skulle brista i gråt, redan det en sällsam syn. Och att en ängel skulle nedstiga från himlen, lyfta den gamla damen ut ur fönstret, föra henne bort över hustaken, vila en stund (och säkerligen en god stund) på domkyrkotornets tupp och forsätta färden mot det osynliga. Vem vet vad de väntade? Men de väntade. Och då den gamla damen - för varje gång allt mattare, allt tröttare - nickade åt dem och smålog, veko de skyggt ett halvsteg, nego eller drog av sig mössorna. Men stannade.

Allra käraste, vill du att jag ska gå ut och köra bort dem? viskade fröken Linder. Men tante Rüttenschöld skakade på huvudet. Hon virkade. Och liksom pendylen mätte ut tiden med pendylens svängningar, så mätte hon ut sitt martyrium med virknålens.

En gång bröt hon tystnaden och sade:

Jaså, de påstår att Carl-Magnus skulle ha skjutit sig? Var skulle det ha skett?

Fröken Linder svarade:

Ja, folk vet ju allting. Han skulle ha skjutit sig i klädkammaren.

Jaså. I klädkammaren, upprepade tante Rüttenschöld eftertänksamt. Plötsligt lyfte hon handen, viftade ivrigt och log ett hjärtelöje.

Vem hälsar Malla på? undrade fröken Linder, som icke kunde upptäcka någonting annat än fromt stirrande wadköpingsbarn.

Tante Rüttenschöld myste.

Å, kära, det var ju Ullan Brenner.

Fröken Linder spratt till och blinkade spasmodiskt. Ullan Brenner, Carl-Henriks grande-tante, hade i trettiofem runda år vilat helt stilla under Brennerska gravkorets valv vid Ekersta kyrka.

Tante Rüttenschöld sade:

Vad kan den kära människan göra i stan? Hon har kanske kommit till Carl-Henriks examen.

Men hon rättade sig genast.

Så jag pratar! Carl-Henrik får allt äta många brödkakor innan han kommer upp i studenten. Jag menar Carl-Magnus. Ja, stackars pojkar, stackars pojkar, de ha det svårt.

Fröken Linder böjde sig fram och klappade på äkta vestalmaner, hårt och utan behag, den flitigt virkande handen.

Allra käraste, viskade hon.

Allra käraste, svarade Wadköpings övervestal.

Och pendylen på spegelbordet räknade samvetsgrant sekunderna, mätte dem, vägde dem och skickade dem med en knäpp in i det förgångnas evighet. Till sist förkunnade den med sprött klingande stämma att klockan var två slagen.

Tante Rüttenschöld släppte virkningen.

Nå - äntligen - mumlade hon.

Fröken Linder reste sig för att hjälpa henne upp ur stolen. Men den gamla damen gled tyst och stilla och icke utan ett visst mjukt behag ned på golvet. Huvudet sjönk slappt bakut och ögonen slöto sig långsamt.


Av allt det som berättades om häradshövding de Lorche - tragedien i klädkammaren, komedien i droskan och den tragikomiska vandringen till rådhuset under bevakning av den halte stadsvaktmästaren Ohlson - var endast den sistnämnda berättelsen såtillvida sann, att häradshövdingen verkligen avlagt ett besök på rådhuset. Fast naturligtvis utan bevakning. Hans besök varade endast en kvart, därpå återvände han till sitt kontor, gav några order och stängde sig inne i sina privata rum. Efter vid pass en timme steg han upp i våningen.Han gick genom salongen och skrivkabinettet in i fruns sängkammare. Det är möjligt men alldeles obestyrkt, att han även steg in i klädkammaren. Han kan ju ha sökt sin hustru och trott sig skola finna henne där. I varje fall sköt han sig icke. Och den skarpa knall eller skräll, som gårdskarlen och flera pålitliga personer påstå sig ha hört, måste förklaras annorlunda eller ock förbliva oförklarad. Strax efter klockan ett trädde han livslevande in i stora salen, där fru de Lorche ännu dröjde kvar vid frukostbordet, alldels okunnig om det envig, som dioskurerna kort förut utkämpat.

När hans blick föll på hustrun, lyste han up i ett svagt, halvt ömt, halvt maliciöst leende. Det var kanske endast en reflexrörelse i ansiktets muskler, en gammal vana. Han tog hastigt en stol och satte sig bredvid henne. Han talade lågmält, snabbt och klart.

Jag kommer från rådhuset och konkursen tycks vara oundviklig. För så vitt inte Markurell tar tillbaka sin ansökan, och det gör han icke. Hans hustru har talat med honom utan resultat. Tante Rüttenschöld har erbjudit honom säkerhet; han vägrar. Jag skulle naturligtvis själv kunna tala med honom; och du skulle kunna tala med honom. Men jag känner mannen; det tjänar ingenting till. Alltså konkurs.

Han grep hastigt men icke hårt kring hennes hand, som låg orörlig och trött bredvid honom.

Du förstår, vad det betyder?

Hon såg rakt framför sig och nickade långsamt. Efter en stund sade han, talande ännu mera lågmält men ej längre så snabbt och klart:

Lilla prinsessa - minns du kvällen i Vevey?

Hon log och den lilla rynkan i panna fördjupades.

Kvällen i Vevey! Om jag farit med svek, min vän, så har jag åtminstone gjort ett undantag för dig. Jag sade dig ungefär vem jag är. Ja, jag tror nästan att jag gick en smula för långt. Inte i uppriktighet men i fantasi. Jag vill minnas, att jag framställde bilden av den ideale, från alla skrupler befriade spelaren. Det absoluta lockar. Men vi människor äro aldrig fullkomliga. Fuskare förbli vi.

Han skrattade tyst och nervöst. Hennes hand gjorde en rörelse i hans, dock icke för att draga sig undan. Hennes fingrar kilades in mellan hans i ett fast och smeksamt grepp.

Han fortsatte:

Och nu alltså - stå vi vid det bittra slutet. Bittert för mig och tiodubbelt bittert för dig. Men det var förutsett - jag höll nästan på att säga: det var efterlängtat. I varje fall förutsett. Redan den där kvällen i Vevey. Minns du? Och vi ha inte haft tråkigt. Eller hur, prinsessa? Vi ha inte haft tråkigt? Det enda som kunde få mig att vända mig i min grav vore en lömsk misstanke, att vi hade haft tråkigt. Vi ha roat oss. Om det nu verkligen är möjligt att roa sig.

Det är möjligt, sade hon och smålog. Han lyfte hennes hand och kysste dess innersida. Han släppte den och hans egen hand sjönk långsamt ned mot bordsskivan. Han stirrade frånvarande framför sig, drog långsamt upp sin pincené och började putsa -

Fru de Lorche sade:

Det är ju bara det - detär bara det enda - som plågar mig - ohyggligt -

Han avbröt - om man nu över huvud taget kan avbryta en mening, som självdör i en kvävd snyftning.

Ja, ja, ja! Jag vet! Jag vet fullkomligt. Det är bara det. Du kan inte bortse från det, och jag kan naturligtvis inte heller bortse från det. Det är ohyggligt, ohyggligt, ohyggligt. Men hör nu vad jag säger, ty det är verkligen min innersta tanke och mening. Hur det än går, kommer Louis att få det bättre än jag. Jo, jo! Ta mig fan!

Den grova eden i häradshövding de Lorches mun verkade på ett särskilt sätt avslöjande brutal. Den gracila frun spratt till och drog sakta sin hand från bordskanten.

Häradshövdingen fortsatte, alltjämt lågmält men i en hetsig, fanatisk ton.

Det finns ingenting så irriterande, så förkrossande, så kväljande som att tillhöra en vidunderligt hederlig släkt. En släkt där far och son, far och son i evigheters evighet tävlat med varandra som mönster av massiv, ogenomtränglig, omutlig hederlighet. Äääh - det kväver! Det sticker som synålar i varenda nerv. Det kittlar över kroppen som spindelväv. Äääh! Skölj av det! Å, herregud! Den där gubben -

Han pekade med pincenén över axeln. Och bakom honom hängde det bistra porträttet av lagman Louis de Lorche.

- den där gubben, som jag aldrig sett annat än på porträtt och i drömmen - många, många gånger i drömmen! - har gjort mig mera ont än någon levande varelse. När jag var liten pys skrämde han mig, så att jag inte vågade gå ensam genom rummet. Å, herregud, hur kan man se ut så där! Hur kan man titta på ett litet barn, en parvel med de där ögonen? En gång, då jag var tolv eller tretton år, steg jag upp på en stol och skar av honom halsen. Skåran syns, fast den är övermålad. Det var första gången mina kära föräldrar begrepo att man inte borde aga mig precis som andra barn. Men det kom för sent! Har man hållit på och agat i tretton år, så kan man gärna hålla på i trettio. För resten - bah! - det är ju bra, det är mycket bra. Man blir som en indian. Det härdar. Tack alltså, heder och tack! Gubbe!

Men! Elsa! Har jag nåognsin kommit min hand vid pilten? Vid Louis? Nej! Ser du det! Har jag skrämt honom, har jag skämt ut honom, har jag sagt honom ett hårt ord? Nej! Han är lydig! Han är lydig som en dresserad pudel. Men det är inte mitt fel! Det ligger alltså i blodet. Ett värdefullt arv, skulle man kunna säga. Ibland när han stramar upp sig och slår det där ohyggliga slaget med hälarna - nå, jag blir tokig. Jag kunde skära halsen av honom. Pardon, mamie! Jag pratar strunt. Men i dag är en dag som dagen i Vevey. Förlåten rämnar.

Han rev upp näsduken och gnodde sig häftigt över ögon, panna och kinder. Fortsatte lugnare:

Alltså, kära barn - nu kommer folk att säga: Han har spekulerat, han har spelat, han har svindlat! Han! Han som kommer från ett gott hem, av hederliga föräldrar, hederliga morföräldrar, hederliga släkter i evighet amen. Han! Han, som fick ärva, han, som var förmögen, han, som hade det så bra. Han! Där ser man! Det är förvärvsbegäret, det är den omättliga girigheten, det är lyxen, nöjena, den vackra frun! Jo! Där ser man vad som gör en hederlig karl av bästa familj till brottsling. Idioter! Jag kunde säga dem en sak. Om det icke var brottsligt, om jag icke velat eller känt att det förr eller senare skulle bli brottsligt, att jag åtminstone skulle få vandra på gränsen, balanserande, på lina! - bah, så hade jag inte rört ett finger! Jag kan leva på vatten och bröd, jag har inte behov av någon lyx. Har jag? Jag är inte girig. Är jag? Jag är inte ens maktlysten. Å, jag ger dem ju djävulen alla! Alla! Det kunde jag säga dem. Om det roade mig. Men det har bara roat mig en enda gång. En enda - i Vevey.

Han tystnade och vände sig emot henne, i det han makade stolen en smula åt sidan. Han betraktade henne och hans mörkgrå ögon fingo en viss farlig, falsk, obestämd glans av skrattlystnad eller av elakhet. Han strök henne med lätt hand över det askblonda håret.

Det är besynnerligt, sade han, men jag har aldrig riktigt förstått dig. Mig själv förstår jag, jo, fullkomligt. Jag har aldrig behövt grubbla över Carl-Magnus de Lorche och hans öde. Jag tror nästan att jag anade det redan då jag skar halsen av honom där. Men dig förstår jag inte. Inte riktigt. Tänk! En brottsling. Någonting vidrigt, stympat, ofullgånget, skadat, förvridet, någonting icke fullt mänskligt - en brottsling. Och just det, just det, just det - kunde -

Rösten sjönk, förstummades utan att rätt förstummas, liksom om den tyst glidit in i ett svagt, frågande leende. Hon såg det icke, men hon kände det. Hon svarade lugnt - och Gud allena vet var en så gracil person tog sitt lugn, sitt jämnmod och sin styrka:

Du är icke någon brottsling.

Han ryckte till nästan omärkligt. Efter en stund sade han, kyligt och en smula spefullt:

Såå? Vad kallar du det då?

Jag vet inte. Jag kan inte förklara hur jag menar. Du har kanske begått ett brott. Du säger det själv, och alla andra kommer väl också att säga det. Men du är inte någon brottsling.

Såå? upprepade han. Såå?

Och åter med förändrad röst sade han:

Vet du, barn, varför jag aldrig varit svartsjuk? Ja, pardon! Du har naturligtvis icke givit mig någon orsak. Någon verklig orsak. Men jag är ju så betydligt mycket äldre än du. Och jag vet - jag vet, lilla prinsessa, att ungdomen för dig har en alldeles särskild dragningskraft. Till den grad, att en pojke som han - nästan bara ett barn -

Hon vände sig hastigt emot honom och hennes ögon voro vidöppna. Han skrattade tyst. Fortsatte:

Jo, jo - jag vet - Ser du, vi - vi som stå så att säga en smula på sidan om det stora hela - vi ha mycket, mycket klara ögon. Det är en sorts ersättning. Eller vedergällning. Nå. Och jag vet att han en liten, liten smula oroat ditt hjärta. Bah, det är ju bara barnsligheter. Men jag återvänder till min fråga - vet du varför jag aldrig varit svartsjuk?

Hon stirrade oavvänt på honom och hennes ansikte var fullkomligt orörligt och uttryckslöst. Han sade:

Du ensam vet vem jag är och hur skulle du kunna förråda mig? Kärlek föds om våren och dör om hösten. Men mellan två människor som leva i ständig spänning och oro, allena bland fiender, mellan dem brister icke bandet.

Han reste sig och började treva i fickorna efter cigarretter. Fann inga och gick in i rökrummet. Han tände cigarretten, sjönk ned i en låg, mjuk skinnstol, blundade, bolmade, smålog. Då cigarretten brände hans läppar, sprang han upp och återvände till salen. Fru de Lorche hade icke ändrat ställning. Häradshövdingen rörde lätt vid hennes axel. Hon nickade. Han tände en ny cigarrett och började vandra av och an med tysta, hastiga steg, i det han lyfte fötterna högt, liksom rädd att snubbla eller fastna i någon illistigt gillrad fälla.

Så är det, sade han. Egentligen har jag ingen tid att spilla. Jag har pressat mina vänner till det yttersta och mina sista försök i Stockholm gåvo absolut negativt resultat. Det är ju inte bara jag som lider av kung Ferdinand och Balkan. Herr Markurell har jag lirkat med hela våren, ömsom skrämt och ömsom smickrat. Han vill ha Stortofta. Till sitt pris som han säger. Du skulle ha sett mig, då han först kröp fram med Stortofta. Mina fäders gods! En egendom som tillhört ätten de Lorche i mer än två sekel. Han blev verkligen imponerad. Jag vill icke förneka, att jag var en smula teatralisk. Hundra års flitigt deltagande i ”Jesu Krubbas” tablåer måtte ha inympat någonting sentimentalt och patetiskt i blodet .Den gode mannen hade tårar i ögonen. Första gången. Andra gången svor han. När han får veta sanningen, kommer han att svära ännu mer.

Sanningen? frågade fru de Lorche.

Ja. Varför jag varken vill eller kan sälja Stortofta. Stortofta såldes nämligen i december i fjol. Köpet har icke offentliggjorts därför att jag betingat mig återköpsrätt till den första november i år. Jag ansåg att Ferdinand borde kunna klara sina affärer till dess och jag mina. För mitt vidkommande var det ett misstag. Tabula rasa på alla håll. Det är två saker som jag sörjer över att icke få se. Den ena är herr Markurells min, då han finner köpehandlingarna bland mina papper. Den andra är auktionen. Jag skulle oändligen gärna vilja se den där gubben gå under klubban -

Han stannade under porträttet och blåste ett väldigt rökmoln upp mot lagman Louis de Lorches kraftiga näsa, urbilden för tante Rüttenschölds.

Jo, jo, min gubbe, auktionsklubban blir otrevligare än pennkniven. För en gammal hedersman av gamla stammen. Men jag får alltså laga förfall att närvara.

Och han vandrade på nytt och talade i ett:

Jag har skrivit till Carl-Henrik och anmodat honom att bli Louis' förmyndare. Du har ingenting däremot? Ni ha ju alltid varit goda vänner. Minns du den hemliga domstolen i tante Rüttenschölds kabinett? Då jag uppträdde som din försvarare. Stackars barn, det var kanske då jag utsåg dig till mitt offer. Till min medbrottsling i livet, för att tala högstämt. Och det var då tante Rüttenschölds oinskränkta förtroende för Carl-Magnus de Lorche fick sin första knäck. Nå, alltså - Carl-Henrik kommer naturligtvis att göra honom urarva. Mellan dig och mig finns det paktum. Er gemensamma förmögenhet kommer att belöpa sig på hundra á hundratjugu tusen. Det betyder naturligtvis inskränkningar för dig, kära barn, men du blir ju i alla händerlser oberoende. Och kan lämna Wadköping. Det uppväger mycket. Var det någonting du ville fråga -?

Urarva? upprepade fru de Lorche långsamt. Urarva? Vad menar du med urarva?

Häradshövdingen skrattade till, ett pressat, obehagligt skratt. Han sade:

Jaså. Du fäste dig vid det ordet.

Därpå teg han, bolmade och vandrade rastlöst och tyst runt bordet. Då han passerade förbi sin hustru, sträckte hon ut handen och böjde sig bakåt för att se honom i ansiktet. Men han vände sig bort och gjorde en vid lov. Slutligen sade han:

Du har naturligtvis aldrig trott att jag helt lugnt skulle avvakta en visit av stadsfiskal Ekblom? Mannen är mig osympatisk. Rättvisan kommer att ha sin gång, nu som alltid, men jag ber att få göra den sortie som bäst passar mig. Jag tror till och med att gubben där skulle förstå mina känslor. Låt oss för resten inte göra mycket väsen av det. Jag är redan en gammal man. Om tio år skulle du ha blivit sjuksköterska. Låt oss vara en smula tacksamma, att vi undgingo den smaklösheten -

Å hu ja! Gärna det! medgav den gracila frun och besvarade hans leende. Hon reste sig, sköt med en mjuk och lättjefull rörelse upp axlarna, sträckte ut armarna och lät dem långsamt sjunka.

Gärna det! upprepade hon. Jag frågar bara för att exakt få veta vad min herre ämnar sig företaga. Ty min herre vet, att jag är en osjälvständig och oförbätterlig apa, som apar efter honom i allt.

Häradshövdingen stod för ögonblicket i fönstersmygen med ryggen vänd åt rummet, varför hon omöjligen kunde se vilket intryck hennes ord gjorde. Då han åter vände sig emot henne, var hans ansikte fullkomligt lugnt, ja lugnare än någonsin förut under den oroliga dagens lopp. Och så väl kände fru de Lorche sin man och medbrottsling, att denna omständighet på intet sätt överraskade henne.

Min kära vän, började häradshövdingen, i det han med fanatisk flegma putsade sin pincené. Du har så ofta påmint mig om det betydelsefulla fakutm, att du är mor. Ska jag nu verkligen behöva påminna dig om samma faktum? Att jag nödgas beröva Louis hans far är någonting som han så småningom kommer att förlåta mig. Jag tror jag kan hoppas på det. Men han skulle aldrig förlåta mig, om jag berövade honom hans mor. Och det förefaller mig också högst naturligt att en mor i valet mellan make och son -

Det är högst naturligt, Carl-Magnus, avbröt den gracila frun. Men jag har aldrig brytt mig om vad som är naturligt. Om det äcklar dig att vara hederlig, så äcklar det mig att vara naturlig. Jag är sentimental, hysterisk, överspänd. Jag är vidrig, stympad, ofullgången, förvriden, icke fullt mänsklig. Jag har alltid varit det, och det roar mig att förbli sådan. Vi är fåglar ur samma rede, min gosse lilla. Eljest hade vi aldrig suttit på samma kvist.

Hon gick fram till honom, tog hans hand, satte den ena foten bakom den andra och neg vackert på flickmaner.

Tack, snälla farbror Carl-Magnus som hjälpt mig mot tante Rüttenschöld!

De brusto båda två i skratt. Hon hade sagt och gjort så där förut en gång, och det hade varit början till vad som nu avslutades. Rätt betänkt hade de ingen orsak att skratta men ej heller till tårar. Deras öden fullkomnades och varken lagman Louis de Lorche eller tante Rüttenschöld hade förmått göra den ene till en hedersman eller den andra till en god och sund kvinna.

Carl-Magnus sade:

Uppriktigt sagt, kära barn, är jag icke så synnerligen orolig. Om några timmar kommer Louis hem med vit mössa, käpp och cigarr. En hel karl. Jag överantvardar dig i hans händer.

Hon nickade och log och han kysste henne. Men då han kysst henne förvandlades leendet till en gråtgrimas, som dock i sin tur lika hastigt försvann. Hon sade:

Vet du, Kamar el-Zaman, varför ditt hår är svart som ebenholz, din panna vit som elfenben, dina ögon mörka som kol, dina läppar röda som koraller? Därför, Kamar el-Zaman, att du har svikit alla och aldrig svikit mig.

Och hon tillade:

Så svart är mitt syndiga hjärta, att ingenting på jorden kan bereda mig större glädje. Du har svikit alla och aldrig svikit mig.

Carl-Magnus kysste henne och hon kysste honom. Därpå gjorde han sig varligt lös och steg fram till porträttet. Han sade:

Hörde vördig lagman?

Och detta var Carl-Magnus de Lorches triumf.

Men samtidigt förbereddes hans sista, stora, avgörande nederlag med all skyndsamhet och precision. Han hade själv - man kan nästan säga frivilligt - avsagt sig sin medborgares akting. Han skulle tillfoga det sista hjärta, som helt var hans, ett oläkligt sår. Det hade han förutsett, ty han förutsåg allt. Men han hade likväl icke förutsett att han själv skulle nödgas bevittna sin nesa.

Han lämnade sin hustru, i det han sade:

Jag behöver ännu ett par timmar för att ordna mina papper. Jag är på kontoret och vill inte bli störd. Men säg åt mig när Louis kommer hem. Vi äter middag tillsammans - lite festligt, eller hur? Det är onödigt att förbittra just den här dagen för honom.

Fru de Lorche nickade stumt samtycke. Hon beundrade sin mans kallblodighet. Och hur bräcklig och barnslig hon än kunde te sig, kände hon, att hon själv skulle kunna giva prov på samma karaktärsstyrka. Hon hade fattat sitt beslut. Ett nyckfullt, oförståndigt, orimligt beslut, ty hon var nyckfull, oförståndig, orimlig. Hon ville lämna sin son och följa sin make i döden. Vare sig han ville eller ej. Det var verkligen ett beslut. Och eho som i denna stund betraktat den ensamma lilla rynkan i hennes panna, skulle plötsligt fått klart för sig att det varken var skrattrynka eller gråtrynka. Varken en lättsinnig glädje eller någon djup sorg var dess upphov utan helt enkelt en obotlig envishet.

Men även hon skulle få sin läxa och lära sig inse att en gracil liten fru kan begå fatala misstag. Till att giva henne denna läxa voro tvenne personer utsedda av vilka den ena redan var på väg, makligt men målmedvetet skridande fram över torget i riktning mot det de Lorcheska huset. Hon var en grant utspökad, tarvlig människa, vars enda förtjänst bestod i ett makalöst vackert kopparrött hår, det skönaste hår som någonsin visats i Wadköping.

Den andra personen låg på soffan i det gredelina kabinettet. Orörlig, vaxgul, till synes livlös. Kring henne stodo släkt och vänner, landshövdingen, översten, överstinnan, Carl-Henrik, fröken Linder. Och med det skäggiga huvudet hårt tryckt mot hennes blottade barm, stadsläkare doktor Rygell. Sedan han lyssnat och sedan han känt på pulsen och skjutit tillbaka ögonlocken, sade han några ord som minna om ett bibelställe:

Hon är icke död. Hon sover.


Skrev digitalis, omfamnades av den beskedliga överstinnan och gick.

Tante Rüttenschöld sov. Nu, när Rygell sagt det, trodde sig envar se att hon andades; men i själva verket syntes det icke alls. Hon låg skulpturalt orörlig, stelt fridfull; svept i sin rundskurna kappa liknade hon bilden av en from riddares dygdädla hustru på locket av en sarkofag. Lergodset fanns där, livet icke, själen icke.

Och dock - var skulle tante Rüttenschölds själ dväljas om icke i Wadköping? Men vilket Wadköping! Barndomens eviga, oföränderliga, kära stad, staden med slottet och domkyrkan, det gräsbevuxna Vedbotorget, där borgmästarens båda kor betade, och med det knappast mindre grönskande Stortorget, staden, som ännu icke drömde om Förenade Metalls otäcka skorsten, den hotfulla jätten, vars svarta hjässa höjde sig över Berget.

Tante Rüttenschöld satt på en sandhög, först i landshövdingens köksträdgård men strax därpå i Carlénska trädgården, som begränsade Stora torget i öster. Berdvid henne satt Ullan Brenner, den kära oförgätliga vännen, och bakade sandpannkakor i en fotvärmare av strålande blank mässing. Ullan var redan konfirmerad och hade sin vita klädnad på, men Malla bar en mörkgrå kolt och hade icke ens ett sidenband i håret. Och Ullan räckte henne en sandpannkaka med stora, röda syltklickar och bjöd henne att äta. Sanden fyllde hennes mun, hennes näsa, hennes strupe, hennes lungor. Vild av raseri och smärta kastade hon sig över Ullan Brenner.

Och domkyrkoklockorna började ringa. Hela torget var fult med svartklädda människor. Likvagnen kom, den enklaste och fattigaste, den som såg ut som en vanlig flakvagn fast täckt med svart kläde. På vagnen stod en kista av ohyvlade bräder. Inga blommor. Efter vagnen gingo prästen, klockaren och två dödgrävare med sina spadar, just så som den döde bestämt. Men när kistan lämnat torget, ordnade sig de svartklädda människorna tyst och hastigt i led och följde den döde, skygga och skamsna att de bröto mot hans förbud men fast beslutna att göra det.

Sådan var lagman Loouis de Lorches jordafärd, som tante Rüttenschöld bevittnade, uppklättrad i en hög lönn, vars lösnäsor klibbade fast vid hennes kappa och höll henne fången. Alla domkyrkans kajor svävade i ett tätt moln över hennes huvud, och då och då sköt en kaja ned ur flocken och högg henne hårt i högra tinningen. Men vid trädets fot stod en yngling och lyfte sina händer emot henne. Kanske var det fältkamrer Barfoths son, densamme som en viss i övrigt okänd Markurell störtat från domkyrkotornets tinnar. Det kan också ha varit en Barfoth av äldre eller senare datum, ty under tante Rüttenschölds vaxgula panna levde nu ett sekel. Och ynglingen bar en vid kappa, som tillbakaslagen och fladdrande för vinden bildade tvenne vingar. Han sade:

Jag är salighetens ängel som kommit att befria allra käraste Malin Rüttenschöld.

Men tante Rüttenschöld ropade högt:

O, herre min gud! Karlen kan ju se mina byxholkar!

Och hon begynte klättra allt högre i trädet. Skammen gav henne förunderliga krafter och hon gungade snart på trädets översta kvist. Kanske hade hon vingar. Hon gungade och gungade, allt högre och allt djupare, allt högre och allt djupare, allt högre och allt djupare. Med ens blev det svart, en djup natt, ett dån av storm, ispiggar piskade hennes nakna kropp och hon trevade förgäves bakom ryggen efter den rundskurna kappans fladdrande flikar.

Då ropade hennes kära mor:

Besinna, barn, att vad som passar för Lisa Möller och Fiken Andersson, det passar inte för Malin Rüttenschöld.

Och insvept i ett vitt, spetsbeprytt, besynnerligt kallt lakan smög hon sig uppför gräsvallen, bort från badstället där de vita kropparna skimrade i solen.

Och hennes mor sade:

Du menar ingenting ont, men folk kommer att tala om det. Och det är förfärligt tråkigt.

I stora balsalen hos Carléns satt hon mittpå golvet, och i sina höga valnötssängar lågo far och mor, far till höger, mor till vänster. De voro döda; psalmboken låg på mors bröst och far höll i sin likstela hand en vit lilja. Runtomkring dem virvlade dansparen. Och gossen med de mörkgrå ögonen, de vackra, rundsvarvade benen i svarta strumpor, de svarta sammetsbyxorna, den vita västen steg fram och bjöd upp. Men mor ville inte. Far sade:

Vad nu! Varför skulle inte Malla dansa?

Och gossen med de mörkgrå ögonen frågade:

Hur många knäck får jag, om jag dansar ett varv med Malla?

Men hon ville icke, ty hon hade sorg.

Ett par mörkbruna, löddriga hästar med vita bläsar kommo i sken rakt emot henne. Fradgan yrde kring deras huvuden och föll ljum och segflytande över hennes ansikte. Hon såg genast att tistelstången skulle träffa henne mitt i pannan. Och från den stunden hörde hon än starkare, än svagare men oavbrutet ett envist, dovt, mycket pinsamt dunkande.

Hon brast i gråt och hela hennes kropp kändes upplöst av sorg. Hon förmådde icke röra sig. Hon satt mittpå Stora torget. Undantagandes det där dunkandet förnam hon intet ljud. Och tystnaden blev just på grund av det regelbundna dunkande tydlig, genomskinligt klar som solskenet en stilla, ljus septemberdag. Kring henne kröpo allehanda skalbaggar, flugor, spindlar, gräshoppor, tvestjärtar, gråsuggor, myror och andra insekter. De flesta voro vackert blågröna, men även andra och mycket brokiga färger förekommo, och några blixtrade till och slocknade som fallande stjärnor. På hela torget fanns intet annat levande än Malla, insekterna som kröpo upp och ned över strå och blad. De kröpo över Malla, som var så liten att hon ännu ej lärt sig gå. Men dunkande fortfor med jämna mellanrum.

Och då det nu åter dunkade, drog en skugga över husraden och ur skuggan steg en kvinna med förunderligt vida kjolar böljande kring livet. Hon gled mycket tyst framåt över det öde torget, men dunkandet upphörde icke och för varje dunk måste Malla lägga handen över hjässan att icke huvudskålen skulle brista. Då kände hon hur hennes hår var fullt av alla dessa insekter, och hon begynte gråta. Kvinnan skred framåt, förföljd av någon som hårt dunkade med en träklubba. Hon såg sig oupphörligt om och för varje dunk darrade hennes kropp så att de djupa kjolvecken öppnades för en sekund. Och ur varje kjolveck stack ett barnhuvud fram. Malla förstod att faster Tea gick över torget.

Och kjorteln svepte sig mjukt omkring henne, utan tyngd, endast som ett mörker. Där kände hon sig kropp vid kropp med barnen och erfor en behaglig, mjuk värme. Själva dunkandet tycktes för en stund dämpat och inlindat i en mjuk schal. Strax därpå blev det åter hårdare och dunkandet kom från vinden, där luckan slog. Men Malla satt i klädkammaren, och den rundskurna kappan låg veckad kring hennes liv. I famnen höll hon gossen med de mörkgrå ögonen. Ack, han var icke större än en docka, men levande, sprattlande, skrattande, mjuk och varm. Hon tänkte: vilken skam, vilken skymf, vilken vanära för mig gamla människa att ha stulit honom. Och hennes hjärta dunkade olidligt hårt av rädsla och glädje. Hon började kyssa barnkroppen, glupskt som om den varit is för en feberhet mun. Och hon tänkte: Är det pendylen som dunkar? Kan klockan vara sju? - Sju för tu, tänkte hon, sju dunkar för tu. Att jag har stulit honom. Vilken glädje! Vilken salighet! Vilken fröjd! Att jag äntligen, äntligen har stulit honom!

Och han låg framför henne med huvudet i hennes knä, den vida, svart kappan utbredd bakom sig som ett bårtäcke. Hennes fingrar snärjdes så ljuvligt av hans hår, att hon icke förmådde lyfta händerna för att skydda sitt huvud. Dunkandet blev allt starkare.

Kring dunkandet stod tystnaden icke längre genomskinligt klar utan tjock och gråvit som dimma. Och dunkandet skred framåt långsamt och regelbundet, som då en gammal herre går och markerar vartannat steg med en dunk av sin käpp. Ur den tätnande dimman steg först ansiktet fram med den tjocka, blå näsan, som hon sett i sin spegel och skrattat åt. Därnäst dunkade åter käppen mot golvet och i hela sin vördnadsvärda, tunga och hotfulla gestalt stod lagman Louis de Lorche inför henne. Och hon skrek: Ja, ja, ja! Jag är tjuv, jag är tjuv! Hon sträckte ut sina händer efter gossen, som plötsligt tycktes henne långt borta. Och hon förstod att hon aldrig hållit honom i sin famn, aldrig tryckt honom mot sitt bröst, aldrig värmt sina av iskyla svidande fingrar i hans mjuka, tjocka hår. Hon förstod att hon endast sett honom i skvallerspegeln. Pendylen dunkade nu ännu hårdare, med allt kortare mellantider, angivande att stunden nalkades. Hon försökte resa sig, men hela kroppen var tung och förlamad av det ständiga dunkandet i huvudet. Lagmannen lade armen kring hennes hals, tryckte huvudet intill sig och sade:

Du fjolla, trodde du att en tjuv kunde födas i min släkt? Har jag icke redligen vandrat inför min Herres ansikte?

För varje ord dunkade han henne vid högra tinningen med sin järnskodda käpp. Fall på knä, befallde han. Knacka nu med pannan mot golvet tills du finner det ställe, där Gud döljer sin barmhärtighet.

Hon stod nu upprätt och såg lagmannen dunka med sin käpp mot en lucka i golvet. Den reste sig upp. Han sade:

Förstår du nu, dunderfjolla, att Vår Herre bundit ett fastlagsris för din stjärt och ett fastlagsskämt för din dårskap? Själv är du en tjuv i ditt hjärta, men mot min son visar du ingen barmhärtighet. Du skall dö och vet icke att ett berg av vår heder är tusenfalt mindre än ett sandkorn av Guds barmhärtighet. Herren tog och Herren gav, välsignat vare Hans namn.

I detsamma dunkade pendylen sju tunga slag.

Och se! Graven i vilken hon skulle nedstiga var till brädden fylld med sedlar, silver och guld.

Hon ropade:

Herre, Herre, jag ser och jag tror! Prisad vare din barmhärtighet!

Men detta ropade hon icke längre i drömmen utan alldeles högt. Överstinnan skyndade fram och hon satte sig upp och såg sig som Jairi dotter förundrad omkring. Pendylen visade på tre.

Hon drack ett glas vin och berättade därpå sin dröm för överstinnan, sedan hon först bett herrarna gå avsides. När hon berättat till slut, sade hon:

Förstår du, Amelie? Jag minns nu alldeles tydligt, att när jag som barn lekte hos mormor i klädkammaren, fansn det en lucka i golvet. Förstår du, Amelie?

Och överstinnan, vars förstånd var så svagt i alla världsliga frågor, förstod till fullo att tante Rüttenschöld haft en uppenbarelse. De omfamnade varandra och sutto en lång stund, tysta, tätt tryckta intill varandra, gråtande av glädje och tacksamhet.

Därpå inkallades herrarna, och tante Rüttenschöld berättade ånyo sin dröm, likväl uteslutande allt som kunde anses opassande att nämna i herrsällskap.


Detta var den ena förberedelsen till häradshövding de Lorches stora moraliska nederlag. Den andra, som försiggick ungefär samtidigt, hade ingalunda samma fantastiska och högtidliga karaktär.

Den började med att kammarjungfrun Betty kom inrusande till fru de Lorche och flämtade med andan i halsen:

Hennes nåd - hon - hon är här -

Vem? frågade fru de Lorche.

Fru Markurell.

Fru de Lorche rodnade av sinnesrörelse. En svag förhoppning tändes i hennes av stoiska dödstankar uppfyllda själ. Det fanns en möjlighet att herr Markurell slutligen låtit tala vid sig och att hans hustru kom med goda tidender. Och även för den mest stoiska person är hoppet en farlig frestare. Hon stammade:

Jag vet inte - om häradshövdingen tar emot - men det gör han säkert - jag ska säga åt honom -

Kammarjungfrun, som dagens skiftande och sensationella rykten gjort yr i mössan, smög sig nu fram till sin matmor, tog henne i armen och viskade:

Hennes nåd! Hon vill inte tala med häradshövdingen utan med hennes nåd. Hon sa särskilt, att hon inte ville tala med häradshövdingen. Men hennes nåd ska inte ta emot henne. Hon ser ut som om hon hade en kniv gömd någonstans -

I håret kanske, sade fru de Lorche och skrattade en smula tvunget. Var inte tokig, flicka. Bed fru Markurell stiga in i kabinettet. Jag kommer strax.

Hon var i själva verket rädd, mycket rädd; fast visserligen ej för knivar. Och hon gjorde någonting som bättre än allt annat visar, hur upprörd hon var. Hon gick in i sängkammaren, slog sig ned framför toalettspegeln, lossade sitt hår och satte åter upp det på ett sätt, som tydligare framhävde dess rikedom. Vidare utförde hon med lätt och säker hand några små konster, varvid hon betjänade sig av en pudervippa och ett par stift. Alltsammans verkställdes i en hast med snabba, livliga rörelser, som skänkte glans åt ögon och hy. Hon betraktade en sekund resultatet med het, tindrande blick.

Fru Markurell väntade i kabinettet, stående. Hon var till punkt och pricka sådan som hon om morgonen visat sig för sin make på Kupans kontor. Fru de Lorche gick emot henne, leende och med framsträckt hand. Under den hastiga toaletten hade hon tuggat och tuggat om igen en lämplig hälsningsfras. Den fastnade henne i halsen. Hennes leende var dock hälsning nog, en nästan väl ödmjuk hälsning.

Fru Markurells jämna, grova, en smula grötiga stämma ljöd ytterst vardaglig. Hon sade:

Grevinnan undrar väl varför jag kommer.

Sitt ned, bad fru de Lorche.

De slogo sig ned på ett par stolar, vilkas ben i fråga om gracila former kunde tävla med ägarinnans. Fru Markurell betraktade spindelbenen med en viss oro; hon var tung.

Emellertid kastade hon sig över sin text, som säkerligen var väl förberedd och inläst. Hon sade:

Häradshövdingen har väl berättat att jag talat med Markurell och att han var omöjlig?

Fru de Lorche böjde på huvudet. Hon fortsatte, i det hon böjde sig ned och med handen prövade stolsbenets grovlek:

Ja, det var inte roligt att tala med Markurell. Häftig som han är. Men jag gjorde det för häradshövdingens skull och för grevinnans också. Det är synd, när det går utför med bättre folk.

Fru de Lorche sade:

Fru Markurell behöver inte vara orolig. Stolen håller nog. Den är inte så bräcklig som den ser ut.

Den är väl inte det, mumlade fru Markurell coh rodnade häftigt. Hon behövde en god minut för att ordna texten, vars väl genomtänkta följd bragts i oordning. Och trots henens bemödande är det antagligt att hon hoppade över åtskilliga inledande fraser, då hon åter begynte:

Ja, grevinnan undrar förstås att jag har kommit. Men det är så, att jag alltid varit tacksam av mig. Om jag ska säga det själv. Är det någon som gett mig något eller så, så har jag alltid gett igen. Så gott jag har kunnat. Och därför tyckte jag, att jag skulle gå till grevinnan ju förr desto bättre.

Fru de Lorche böjde åter på huvudet och log förbindligt.

Tyvärr har jag väl inte, började hon. Men fru Makrurell avbröt:

Grevinnan menar att hon inte gjort mig något gott. Nej, det förstås. Men jag är mor, och det är ju något särskilt med det. Vad folk gör åt Johan, det gör de åt mig. Brukar jag säga. Och det är klart att jag vet, hur vänlig grevinnan varit mot Johan. Det vet hela stan -

Å, det är ju ingenting att tala om, mumlade fru de Lorche.

Fru Markurell betraktade henne med sina kalla, stora, vackra, döda ögon.

Visst är det att tala om, grevinnan. Och gud ska veta att hela stan talat om det, synnerligast det sista året. Men det vill jag säga grevinnan, att hur det pratats hit och dit, så har jag aldrig tänkt något ont. Jag är väl mor och vet hur en känner för såna där pojkar som är jämnåriga med ens egen. Och det har jag alltid sagt åt den som försökt prata något: Tyst och skäms! Har jag sagt, och senast åt den där tjocka Leontin, som är full med sånt. Och jag har sagt: Grevinnan är tjugu år äldre -

Plötsligt sänkte hon rösten och såg sig omkring. Men hon gjorde det på ett överdrivet sätt som visade, att hon i själva verket var en mycket klumpig och dålig skådespelerska. Hon sade:

- och hon har väl ögon att se med! Det vore en skam, så det är inte möjligt.

Fru de Lorche stirrade på henne. Hon var den bekanta fågeln i sagan och fru Markurell den lika bekanta ormen. Den gracila frun tänkte: Jag lider vad mina gärningar värda äro. Men milde herre gud, låt det icke räcka för länge. Ty så gränslöst dålig har jag väl ändå icke varit, och jag har ju straffats på mångahanda sätt.

Fru Markurell tänkte:

Det var det första.

Och hon övergick till andra huvudstycket i sin text, sägande:

Så nu vet grevinnan, varför jag är tacksam. Det kan väl ha varit lite svårt ibland att ha pojken springande jämt här nere. Om jag tänker på att jag ändå är mor och inte bara kökspiga. Men det får en inte tänka på, när det nyttar pojken. För som Markurell säger, vad skulle det ha blivit för uppfostran och skick och bruk om han jämt varit i lag med sin mor? Jag är ju av statarfolk, och innan jag blev gift var jag mejerska på Stortofta. Det har kanske häradshövdingen berättat? Jag kan säga att jag känt honom, sen jag var flickunge. Han kom titt och tätt till Stortofta då för tiden. Det var ju annan karl än det är nu. En kunde ha trott ibland att han inte var stort över de tjugu -

Hon stirrade tankfullt framför sig. Möjligen räknade hon ett, två, tre o. s. v. Ty det är knappast troligt att hon verkligen utfyllde pausen med de vemodiga och ömma tankar, för vilka hennes stirrande skulle giva ett uttryck. Då pausen nått sin fulländning, mumlade hon tankspritt och med en nästan otrolig tillgjordhet:

Å, kors - jag tror jag blir alldeles som bort i minnena.

Fru de Lorche sade:

Fru Markurell hade kanske ett ärende?

Före detta mejerskan ryckte till och rodnade ännu djupare. Fru de Lorches ton hade icke varit sådan som man kan vänta av en gracil och djupt förödmjukad kvinna. Det fanns någonting i den som genom en eller annan lös idéassociation plötsligt erinrade fru Markurell om hennes egen beryktade förmåga att kasta ut besvärligt folk utan att vidröra dem med handen. Hon fick brått. Hon hade ännu ett huvudstycke. Hon började snubblande tala om sin tacksamhet och sade:

Så om jag nu kunde göra någon gentjänst, grevinnan? Om jag kunde hjälpa unge herrn på något sätt? Till exempel vore det väl synd om han skulle behöva gå i stan hela sommarn. Vi hade tänkt att låta Johan resa utrikes några veckor, och det vore väl inte omöjligt att låta honom följa med. Markurell betalar förstås. Eller till exempel att jag kunde göra grevinnan själv någon tjänst med det ena eller det andra. Nu när grevinnan blir ensam -

Ensam? upprepade fru de Lorche och reste sig. Ja, fru Markurell, uppriktigt sagt önskar jag verkligen bli ensam.

Även fru Markurell reste sig och den gracila stolen gav ifrån sig en liten suck av lättnad. Fru Markurell betraktade sitt offer. Hon såg ut som om hon grubblat över någonting. Och plötsligt frågade hon oroligt och häpen över tanken, uppriktigt häpen:

Ja, för jag kan väl inte tro att grevinnan tänker följa häradshövdingen?

Följa? upprepade fru de Lorche fullständigt mekaniskt.

Följa honom på resan, tillade fru Markurell.

Fru de Lorche rätade upp sin gracila person till största möjliga höjd och sade:

Jag vet icke av att min man ämnar resa någonstans. Och det ämnar han icke heller.

Nu var fru Markurells förvåning alltför oförställd att kunna betvivlas. Hon lade armarna i kors över bröstet, skakade med en hästs kraftiga och storvulna rörelser på huvudet och utbrast:

Vet inte frun? Han sa ju senast i natt! Han har ju biljetter och pass och allting klart! Han ska ju schappa, som man säger! Han ska ju rymma från hela eländet! Om inte Markurell ger efter. Herrgud, han kan väl inte låta dem bura in sig heller! Carl-Magnus! Han ska ju resa till Sydamerika -

Tyst! sade fru de Lorche. Tyst och gå!

Hon upprepade efter ett ögonblick:

Tyst! Tyst och gå!

Och först då fru Markurell redan befann sig i förstugan eller kanske i trappan - ty hon gick verkligen ögonblickligen och utan att yttra ett ord - ropade den gracila frun:

Vad ni ljuger! Vad ni ljuger! Vad ni ljuger!


Ungefär samtidigt strömmade en oöverskådlig skara tyst, anständiga, väluppfostrade wadköpingsbarn från Klostergatan ut på Stortorget. Det enda anmärkningsvärda var deras mängd, deras tystnad och deras onaturligt uppspärrade ögon. Dessa ögon voro oavvänt riktade mot landshövding Rüttenschölds droska, som i försiktig skritt rullade fram över de knaggliga stenarna och slutligen stannade framför det de Lorcheska husets port. I droskan sutto tante Rüttenschöld, landshövdingen och överstinnan Edeblad. På var sin sida om den gingo översten och kapten Brenner. Då droskan stannat lyfte de båda sistnämnda tante Rüttenschöld och buro henne i guldstol in i huset.
Ty det är visserligen sant att landshövdingen, översten, kaptenen och fröken Linder betraktade tante Rüttenschölds dröm som rena feberfantaiser, vilka ej kunde tillmätas den ringaste betydelse. Men den gamla damen själv och även överstinnan voro av en helt annan åsikt. För dem stod det klart att det varit en uppenbarelse, sänd av Gud. De ansågo för sannolik att lagman de Lorche, kanske även han genom en uppenbarelse varskodd om den fara och skam, som i en sen framtid skulle hota hans ättling, gömt en större summa pengar under klädkammarens golv. Och om den vördnadsvärde gamle också icke förutsett katastrofen av den 6 juni 1913, kunde han likväl på gammaldags maner ha gömt en del av sin rikedom i det rum, där hans dotter brukat gömma de stulna barnen. Ty det var känt att han efter dotterns död med förkärlek brukat uppehålla sig i klädkammaren. Vem vet, kanske satt han där och räknade sin pengar? Slutligen var det möjligt att icke han utan någon annan, ovisst vem, dolt en skatt på sagda ställe. Det enda som syntes fullständigt omöjligt och orimligt, var att en dylik dröm, klar och tydligt i minsta detalj alldeles som en uppenbarelse, skulle ha sänts tante Rüttenschöld, där hon låg på sitt yttersta, blott och bart för att gäcka henne.

Dessa argument övertygade på intet sätt de tre herrarna. Men vad skulle de göra? Tante Rüttenschöld ville genast bli förd till klädkammaren i det de Lorcheska huset. Hon kunde visserligen ha sänt någon annan, men hon ville icke försaka att med egna ögon skåda ett bevis på Guds underbara barmhärtighet. Hon grät! Tante Rüttenschöld grät som ett barn. Icke ens hennes bror hade någonsin förr sett henne gråta; och synen upprörde honom till den grad, att han själv brast i en barnslig, hickande gråt. Översten stormade med stora steg av och an och slog sig då och då kraftigt i nacken för att tillbakahålla tårarna. Carl-Henrik stod i kakelugnsvrån och skämdes utan att veta varför. Överstinnan grät hejdlöst. Förvirringen var utomordentlig. Och på gångbanan utanför stod allt levande Wadköping under femton år och stirrade tyst och tålmodigt. Ingen kunde längre betvivla att en ängel eller någonting annat ovanligt var i antågande.

Slutligen gav landshövdingen efter. Han kunde icke vägra sin syster en tjänst, hur dåraktig den än kunde synas. Droskan eftersändes, tante Rüttenschöld, som ju alltjämt var svept i sin rundskurna, bars ut och placerades väl ombonad med kuddar. Det högtidliga tåget satte sig i rörelse.


Fru de Lorche stod ännu kvar i kabinettet, då tante Rüttenschöld, understödd av de båda herrarna och följd av landshövdingen och överstinnan, tungt och vacklande gick genom salongen. Hon hörde dem gå in i sängkammaren. Dragen framåt av en mardröms sugande förunderlighet, följde dem den gracila frun in i sängkammaren, in i klädkammaren. Ingen såg henne. Allas uppmärksamhet - nu även herrarnas - hängde med blandad trosvisshet och ångest vid den gamla damens rörelser. Hon gick långsamt utmed rummets väggar, mumlande och muttrande för sig själv. Slutligen stannade hon framför en stor, järnbeslagen kista. Flytta undan den, befallde hon viskande. Översten och Carl-Henrik lydde. I golvet, på det ställe där kistan stått, fanns en lucka, vid pass två alnar i fyrkant. Den var försedd med ett handtag, en rostig järnring.

Tante Rüttenschöld sade:

Elsa, kära barn, kom hit.

Fru de Lorche steg fram och gumman, som alltjämt grät, omfamnade henne och sade:

Här ligger Guds barmhärtighet dold. Ack, kära barn, det blev för tungt för mig. Och Gud vederkvickte mig.

Med en svag efterglans av sitt gamla karska humör utropade hon:

Nå, Carl-Henrik! Står du och sover, stora pojken! Tag där i ringen och lyft upp luckan.

Kapten Brenner tog i ringen och lyfte; han satte till rätt mycken kraft, ty han antog att luckan varit stängd i åratal. Den flög emellertid upp utan minsta motstånd. Under den visade sig en brädklädd fyrkant, vid pass en aln djup.

I fyrkanten stod en platt, icke särdeles stor resväska av tjockt läder. Spänningen steg i kapp med förvåningen. Carl-Henrik anmärkte halvhögt, att väskan föreföll att vara alldeles ny. Dess nyckel satt i låset. På en befallande åtbörd av tante Rüttenschöld, som ej längre förmådde tala, öppnade han väskan. Den innehöll diverse småsaker, tre fotografier av fru de Lorche och ett av hennes son, en hel del papper samt fördelade på trenne påsar tyskt, franskt och engelskt mynt. (Uppgifterna om summans storlek växla betydligt. Enligt några skall det ha varit hela kontanta köpeskillingen för Stortofta eller minst en kvarts million francs. Enligt en annan uppgift skall det endast ha varit en rätt måttlig resekassa, i varje fall icke överstigande femtio tusen. Sistnämnda uppgift måste av flera yttre och inre orsaker anses trovärdigast.)

Då tante Rüttenschöld såg guldet, ropade hon snyftande:

Guds barmhärtighet! Jag fick rätt! Å, ni galna människor som icke trodde -

I detsamma trädde häradshövdingen in i rummet. För första gången i sitt liv hade han fullständigt förlorat besinningen. Han var likblek, han kippade efter andan, han flåsade på sin pincené och kastade den plötsligt med en ursinnig åtbörd på golvet.

Men tante Rüttenschöld vacklade fram till honom, lade armarna på hans skuldror och begravde sina iskalla fingrar i hans hår. Och hon såg in i de mörkgrå ögonen och viskade:

Barmhärtig! Barmhärtig! Ingen skall röra ett hår på ditt huvud. Du käre, käre, käre -

Därpå blev hon alldels lugn och begärde endast i retlig ton att man genast skulle föra henne hem, ty hon hade en brinnande huvudvärk. Häremot hade herrarna och överstinnan - vars förstånd stannat orubbligt - ingenting att invända. De lämnade således makarna de Lorche ensamma i klädkammaren. En sekund senare var häradshövdingen ensam med sin väska, som förutom ovannämnda ting även innehöll några järnvägs- och ångbåtsbiljetter med mera.

Tante Rüttenschöld ledsagades hem av barnskaran. På hennes enträgna begäran måste man bädda åt henne i gredelina kabinettet. Och rullgardinen fick icke fällas ned. Hon klagade upprepade gånger över dunkandet i huvudet. Men drömmen och allt vad därmed sammanhängde hade hon plötsligt glömt.

Wadköpings barn stannade trofast utanför hennes fönster. Översten, kaptenen och andra föste då och då bort dem. Vid ett dylikt tillfälle utfor översten i så högljudda förbannelser att de trängde till tante Rüttenschölds öron. Hon frågade vad som stod på och fick veta att gatan var full med barn.

Är det mig de vill se på? undrade gumman. Och då överstinnan förlägen jakade, smålog hon en smula illparigt och sade:

Eho som förargar en av dessa små -

Och hon tillade med en lugn liten suck:

Förmenen dem icke -

Någonting annat yttrade hon ej under de följande timmarna. Wadköpings storögda barn förblevo henne trogna intill det sista. Icke ens den förskräckliga nyhet, som vid fyratiden spred sig över staden, kunde locka dem bort från gredelina kabinettet.

Nyheten att herr Markurell på Berget förlorat sitt förstånd.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:35:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/markurel/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free