- Project Runeberg -  Markurells i Wadköping /
Kapitel 4

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

4

Klockan halv tolv kom olycksbudet. Unge Markurell hade inför censor, lärare och examensvittnen blottat en häpnadsväckande okunnighet i kemi. Det var överraskande, ty läraren i kemi stod i ett intimt finansiellt förhållande till den äldre Markurell. Men människors opålitlighet är det enda pålitliga i en värld, som befolkas av borgenärer och gäldenärer. Herr Markurell visade självbehärskning, han sade endast:

Satan! Jag kommer med frukosten. Jag ska bjuda hela byket på frukost! Sen få vi se!

Lektor Barfoth blev orolig.

Markurell, sade han, man ska inte försöka muta den stora massan. Den är omutlig. Hallå! Hör du vad jag säger? Den är omutlig. Man ska muta dess ledare. Bjud mig och Leo på frukost -

Er har jag ändå, svarade Markurell, ringde av.

Lektorn tänkte:

Han har blivit galen. Det betyder så lite. Det ändrar inte en bokstav i allmänna historien och det ändrar inte en bokstav i Johans betyg. Låt honom hållas.

Och han uppsökte ett ensligt klassrum, lade sig på väggbänken och somnade. Ty som vi minnas hade han vakat hela natten.

Herr Markurell å sin sida förlorade icke ett ögonblick. Han ställlde upp kallskänkan, konditorn och perukmakarn i ett led och fördelade korgarna dem emellan. Själv tog han korgen med vin, sprit och cigarrer. Han mönstrade sin lilla trupp och sade:

Det är synd, att inte människan är hemma. För det ska vara värdinna om det ska vara fint. Men maten är halva födan och nu gå vi med gud.

Han satte sig i marsch ned mot staden.

Wadköpings småborgare följde honom ut på verandan, sävliga, dåsiga, dystra som vintersömniga bin. Sedan de förvridit sina ansikten på tre eller fyra olika sätt, utstött lika många suckar, gäspat, snutit sig och harklat, gnidit sina ben och armar, lämnade de Kupan och styrde kurs efter visen.

Sålunda nalkades herr Markurell staden, tyst och eftertänksam. Han hade kastat sig in i ett företag, som krävde mycken takt och urskillning. Och ehuru han visst icke ville frånkänna sig dessa egenskaper, skulle han dock önskat att han haft en fin och bildad kvinna vid sin sida. Om han mött fru de Lorche, skulle han trots den tillspetsade situationen ha begärt hennes bistånd. Denna gunst blev honom emellertid icke beskärd; i dess ställe sände honom Försynen överstinnan Edeblad och kaptenen greve Brenner. Kaptenen och överstinnan lämnade just Östertull i avsikt att taga en promenad över berget. Då de varsnade herr Markurell i spetsen för sin skara, stannade kaptenen.

Fy tusan, Markurell! muttrade han mellan tänderna. Jag vänder!

Överstinnan hade också stannat, men hennes förstånd var alltjämt i verksamhet. Hon sade:

Vi måste vara vänliga mot herr Markurell. Tänk på att han har Carl-Magnus i sitt våld.

Och dåraktig som alltid, då hennes förstånd icke stod alldeles stilla, gick hon rakt fram mot herr Markurell som stannat, försjunken i tankar. Herr Markurell tänkte:

Människan är fjollig, men hon är överstinna och grevinna och allt det där. Hon är den rätta.

När därför överstinnan med det vänligaste leende besvarade hans hälsning, hejdade han henne och sade: Överstinnan lilla, vill hon göra mig en tjänst? Det är en stor tjänst, överstinnan! Och den kommer att få sin lön. Märk det!

Carl-Magnus! tänkte överstinnan och log och nickade och blinkade och gav med alla tecken till känna, att hon önskade tjäna herr Markurell. Han fortsatte:

Saken är den, överstinnan, att jag tänker bjuda rektorn och professorerna och hela byket på frukost. Fin frukost! Men människan jag har, är inte hemma. Och inte kan man bjuda på fin frukost utan fruntimmer? Kom med på ett hörn, överstinnan, och var som värdinna.

Ska jag? frågade överstinnan hjälplöst. Herr Markurell mätte och vägde henne med en illslug blick; han tog henne varligt i armbågen och vände henne helt om. Hans röst var söt som honung:

Ja visst, överstinnan lilla. Hon ska vara som en mor för oss alla.

Ska jag? upprepade överstinnan och satte sig tveksamt men lydigt i gång. Vad annat kunde hon göra? Herr Markurell ledde henne varligt med fast hand. Bakom henne marscherade kallskänkan, konditorn och perukmakaren, upptagande vägens hela bredd med sina personer och korgar. Och med hennes förstånd var det alldeles som vanligt.

I hörnet av Klostergatan mötte Carl-Henrik, som för sent ångrat sin flykt. När han nu såg överstinnan infångad av herr Markurell, tvärstannade han och blev stående framåtböjd med båda händer stödjande sig mot käppen. En nytänd cigarrett lossade ur mungipan och föll. Herr Markurells hälsning blev obesvarad.

Herr Markurell sade:

Det är besynnerligt och underligt, överstinnan. Jag har bott här i aderton år, och ändå tycks det som om folk inte skulle känna igen mig. Men jag ska lära dem, överstinnan. Märk det! Bara gossen har tagit sin examen i dag, så ska jag lära dem.

Han ökade takten och överstinnan trippade flämtande och med flammande rött ansikte vid hans sida. Han sade:

Överstinnan, stackare, som är barnlös, kan det just göra detsamma. Jag menar att gå som ett åtlöje. Men mig gör det inte detsamma. En far ska lämna ett aktat namn efter sig. Gossen ska inte skämmas för namnet. Kom det ihåg! Om jag så ska sätta hela byket på fattighuset.

Plötsligt stannade han och grep med vänstra handen hårt kring pannan. Ögonen doldes av handen och överstinnan kunde endast se den spasmodigt grinande munnen med dess krokodiltänder och oroligt slingrande tungspets.

Stackars herr Markurell, viskade den beskedliga människan, glömmande Carl-Magnus och Wadköpings hotade lugn. Stackars herr Markurell.

Stackra inte mig, överstinnan. Jag reder mig. Det är bara det att jag nästan skulle önska - nära på! - att jag inte hade någon pojke. Då skulle jag lära dem! Nu är det som att gå på lina.

Han tog henne under armen och förde henne över skolgårdens sandöken, som låg öde. Portalklockan visade tre kvart på ett och ett var timmen för frukostrasten.


Studentexamen i Wadköping är någonting dystert och högtidligt. Skolan ligger försänkt i djup tystnad; man talar lågmält eller tiger. Skolgården är avstängd för profanum vulgus ej genom maktspråk utan tack vare den anständighetskänsla, som förbjuder varje god wadköpingsbo att lättsinnigt nalkas en oförskyllt lidande. Smärtan är i Wadköping helig. Abiturienter och barnsängskvinnor betraktas med samma skygga vördnad och medlidande. Man tystar stegen eller gör ännu hellre en lång lov kring huset, där vånda råder. Icke ens samhällets drägg, ölutkörarna, rulla den dagen sina skramlande åk över Skolgatans knaggliga stenar.

Visserligen klättra i Barfothens alm en skara första- och andraklassister oförtrutet upp och ned, upp och ned. Men det sker icke för nöjes skull. Från almens övre grenar kan man kasta en blick in i de närmaste klassrummen. Till dessa rum förlägges sedan gammalt mogenhetsexamen, och de behjärtade gossarna äro samhällets utkik. Barfothens alm är den dagen att förlikna vid de berömda ekarna i Dodona. Rektor Blidberg är den #pelasgiske Zeus. För den som vet att rätt tolka hans anletes uttryck, där det med hakan vilande i handen stirrar ut över gården, för honom är ingenting fördolt. Tysta glida dagens timmar, och tysta glida oroliga mödrar fram till almen och lyssna till suset i dess grenar. Endast viskningar! En helig sed förbjuder dessa gossar att höja rösten utöver det knappt urskiljbara. Om någon av dem faller ned och bryter en arm eller ett ben, kasta sig kamraterna över honom, tilltäppa hans mun och forsla tyst och snabbt bort honom. Rop och skrik får icke förekomma.

Och skolans tystnad smittar hela staden, som för resten aldrig är bullrande. Den 6 juni 1913 var Wadköpings dystra högtidlighet dystrare och högtidligare än vanligt. Det är högtidligt att ha sina pojkar i examen, det är ännu högtidligare att bli ruinerad. Bistra parcer spunno en tråd av guld och purpur. Guldet skänkte dem det idoga Wadköpings flit och möda, purpurn herr Markurells hjärta.

Ännu - klockan 12.45 - var detta hjärta osårat. Förargad, orolig men sitt lynne likmätigt kry som en mört trängde herr Markurell genom tystnadens öken in i dess tempels allra heligaste. Följd av kallskänkan, konditorn, perukmakaren och ledande överstinnan vid armen. Eho som satt sin fot i Wadköpings Högre Allmänna Läroverks kollegierum, skall förstå det fantastiska i herr Markurells tilltag. Eho som sett de åldriga, allvarliga möblerna, det åldriga, tunga, stolomkransade bordet med sin spartanska vattenkaraffin och sitt exemplar av skollagen, de vördnadsvärda porträtten av biskopar, rektorer, professorer och donatorer, han vet att detta icke är platsen för brunstekta kycklingar, rodnande rädisor, smältande fet lax, vitt duktyg, lättsinnigt smäckra glas, Bourgognes förrädiska druva och Wadköpings specialitet, konditor Wedblads gräddbakelser. Endast i herr Markurells hänsynslösa själ kunde idén födas att förvandla ett kolleigerum till en krog. Man måste kanske hålla honom räkning för att han icke släpade med sig en sex mans orkester.

Men det var icke hans avsikt att göra buller och väcka uppmärksamhet. Tvärtom - han ville bereda en överraskning, och det råder intet tvivel om att han lyckades. Rektor Blidberg i klassrummet bredvid hörde endast ett svagt klirrande av silver, glas och porslin. Han tänkte:

Gud ske pris att detta är min sista examen! Jag börjar bli slapp och slö. Mina sinnen förvillas. Jag är törstig och hör genast en kork smälla, jag är hungrig och känner doften av nystekt kyckling. Det är ingenting ont i kyckling och vin, men jag borde inte tänka på det just nu. Jag är bestämt ett gammalt fä.

Han suckade tungt och klockan slog ett.

Men det ringde icke. Herr Markurell hade förbisett den omständigheten, att rastklockan icke ringer på studentdagen. Han var vidare okunnig om den tystnadens lag, som bjuder abiturienter och lärare att vid frukostrasten nästan ljudlöst lämna klassrum och skola. Alltjämt upptagen av dukningen, med hesa viskningar och stora åtbörder ledande sina medhjälpare, glömde han bort klockan. Sålunda gick den frikostiga tanken att bespisa hela byket om intet. Desto mera återstod för de av Ödet utvalda, för rektor och censorerna.

Klockan 1.10 trädde de tre herrarna in i kollegierummet. Av censorerna var den ene från Uppsala, naturevetenskapare, skäggig, tungsint och grinig. Han räknade på långt håll släkt med Carl-Magnus de Lorche och kände överstinnan. Den andre kände också överstinnan men räknade icke släkt. Han var från Lund, en slätrakad prelat, glad, godlynt och bredmynt, med två rävar bakom vardera örat.

De tre herrarna samtalade ivrigt och samtalet rörde sig kring Johan Markurell, vars utsikter ytterligare försämrats under den sista halvtimmen. Den skäggige ville hans ofärd; prelaten förde hans talan. Rektor blundade och mumlade ja, ja, jo, jo. Han kunde icke anklaga en skolans lärjunge, men han förmådde icke heller prisa en yngling, för vilken gnosticismens läror voro fullkomligt främmande. Hans ställning var brydsam, han slog upp ögonen, lyfte sitt tunga huvud.

Framför honom stod ett rikt dukat bord, bakom bordet med servetter under armen herr Markurell, kallskänkan, konditorn och perukmakaren. Överstinnan hade för tillfället gömt sig. Rektor slöt åter ögonen, vidgade näsborrarna och andades djupt och tungt.

Professorn i naturvetenskap och professorn i teologi blevo nu också bordet varse; de tystnade och gjorde vad varje svensk gör, då han ställes framför ett dukat bord - de lade händerna på ryggen. Ett vackert bevis på folklynnets naturliga blygsamhet.

Her Markurell gned sin upphettade, fuktiga panna och sina kinder med servetten och sade:

Herrarna! Genera sig inte! Det är väl unnat! Fan så svettigt men nu är det gjort. God mat, äkta viner! Hugg i!

Herr Markurell - mumlade rektorn. Plötsligt lyftes hans huvud och uppbars av ämbetets majestät.

Markurell! Hur - vågar - ni -?

Vågar? upprepade herr Makurell. Nå, det var en smal sak att våga. Herrarna tro kanske, att jag har avsikter. Nej! Men dagen har sin betydelse. Det är inte för mycket, att en far kostar på en smula. Herrarna ha sitt jobb och jag har mitt, men äta måste vi alla. Genera sig inte! Det är gott, det är fint! Det är överstinnan som bjuder så att säga, fast jag betalar fiolerna. Överstinnan! Var fan håller hon hus? Satan!

Han snurrade runt och slog undan en tung gardin. Överstinnan Edeblad trädde fram ur fönstersmygen. Det är troligt att hennes förstånd åter börjat röra på sig, det är troligt att hon insåg det fatala i sin ställning som herr Markurells värdinna i skolans kollegierum. Men det gavs icke längre möjlighet till återtåg. Överstinnan var blid, försynt, skygg. Men hon var kvinna och ställd öga mot öga med den lede Skam bet hon utan att blinka huvudet av honom. Blid och älskvärd gled hon fram till de tre förstummade herrarna, skakade hand, önskade dem välkomna -

I rektors öra viskade hon ett hastigt:

Tänk på Carl-Magnus!

Rektor Blidberg tänkte:

Där stå kycklingarna och där står vinet. Mina sinnen äro icke förvillade men min hjärna är omtöcknad. Tänk på Carl-Magnus! Herre, det vore oss bättre att dessa kycklingar levde och herr Markurell låge brunstekt på ett fat. Tänk på Carl-Magnus!

Professorn i naturvetenskap flyttade sina händer från ryggen till magen. Han sade:

Här föreligger det faktum, att en främmande men välvillig herre bjuder oss på mat. Mat måste vi ha, ju förr desto bättre. Konklusionen blir -

Han tog en tallrik ur överstinnans hand, rågade den och åt. Prelaten bredde en smörgås, förde överstinnan in i en fönstersmyg och började ett viskande samtal. Rektor Blidberg stödde sitt huvud i handen och tänkte:

Där står Wedblad, där står Ström. Före kvällen vet hela Wadköping att Markurell försökt muta mig och censorerna med mat och dryck. De äta, olyckan är redan skedd. Konsekvensen blir att vi måste underkänna unge Markurell. Det skall tysta onda tungor. Å andra sidan skall det göra fadern ursinnig. Tänk på Carl-Magnus! Jag vet varken ut eller in. Men jag vet, att olyckan knappast kan bli större, om jag tar mig en smörgås.

Och han tog sig en smörgås och ytterligare en och flera. Herr Markurell triumferade. Det älskvärda i hans lynne sprudlade upp som ett friskt källsprång. Han gick fram till rektor, tog honom i famn och viskade:

Rektorn! Det här ska han inte behöva ångra. Vänta bara! Det kommer en överraskning.

Herr Markurell, mumlade rektorn, jag tackar, men jag behöver inte flera överraskningar i dag.

Efter någon tvekan gick herr Markurell fram till professorn i naturvetenskap, som med lugn konsekvens plöjde igenom assietterna. Herr Markurell var en tämligen liten man, professorn en jätte. Herr Markurell varken vågade eller kunde taga honom i famn, men genom att sträcka sig på tå lyckades han lägga handen på hans axel.

Herrn! sade han. Professorn! Herrn känner mig inte, men jag är Markurell. H. H. Markurell på Kupan. Jag är far -

Då beklagar jag, avbröt den skäggige. Herrns son har rett sig ganska skralt.

Herr Markurell ryggade tillbaka, hans ansikt uttryckte en sorg, förebråelse och en gränslös förvåning, som efter vad vi veta måste ha varit en skickligt utförd imitation.

Han skakade på huvudet.

Nej, professorn! Inte min gosse, inte! Det måste vara ett misstag. Han kan sina stycken. Tag lite lax. Den är god, den är fin.

Den skäggige smakade på laxen och sade:

Herrns lax är utmärkt, men herrns son är den skralaste pojke vi haft hitintills. Han är inte dum men har är lat. Jag känner den där typen. Han har fuskat sig fram från första klassen till den sista.

Han! skrek herr Markurell och behövde inte längre spela den förvånade och upprörde. Gossen! Hör nu han där, rektor! Ska han stå där som ett beläte? Gossen! Har gossen fuskat sig fram?

Tänk på Carl-Magnus! mumlade rektorn och behöll sin hjärna kall. Men han förmådde icke prisa en yngling, som -

Nu framträdde prelaten ur fönstersmygen och bakom honom skymtade överstinnans gråvita, förskräckta ansikte.

Herr Markurell kan vara lugn. Er son blir troligen godkänd. Han har visserligen varit en smula svag i kemi, men det betyder ingenting.

Vad säger du, människa? frågade den skäggige och glömde för ett ögonblick att tugga. Kemi! Betyder kemi ingenting?

Prelaten klippte en smula med ögonen, ordnade ansiktet och började med en röst, som skolats på predikstolen:

Kemi är humbug. Kemi är alkemi. Kemi är den vidskepliga människans sista tillflykt -

En teolog talar om vidskepelse! mullrade den skäggige och stack i sin upphetsning gaffeln djupt ned i en kycklings bröst. En teolog! Ha, ha, ha! En teolog!

Prelaten mös och blinkade åt rektor Blidberg, som mös och blinkade igen utan att begripa ett dyft. Debatten självdog mycket hastigt och herrarna åto en stund under tystnad. Herr Markurell kilade bort till sina vänner konditorn och perukmakaren, som tysta och andäktiga lyssnade till den lärda trätan. Han viskade:

Kemi är humbug! Kom det ihåg!

Men hans ögon stodo heta och stirrande, oavvänt riktade mot den skäggige. Om någon var det tydligen han som skulle bereda gossen ofärd. Herr Markurell avskydde honom och behövde honom. Och han var oåtkomlig. Han kunde icke mutas med mat och dryck eller med pengar. Han stod icke att köpa. Men han var dock en människa, hans sinnen och lynne kunde påverkas, han kunde få en ljusare syn på tingen, ett välvilligare sinnelag. Korteligen, han kunde möjligen i någon mån berusas.

Herr Markurell såg sig omkring. Teologen och överstinnan hade åter dragit sig tillbaka i fönstersmygen; rektor stod försjunken i ett automatiskt tuggande och tänkande. Herr Markurell smög sig på tå fram till bordet, utvalde bland buteljerna den äldsta av Bourgognes trinda döttrar, tog tvenne glas och gick alltjämt på tå fram till den storätande naturvetenskapsmannen. Han ställde ifrån sig butelj och glas på bordskanten, lade handen milt vädjande på jättens arm och började med lågmäld, len röst:

Professorn! Professorn blev rasande för vad han sa, den där teologen. Ja visst fan var det dumt. Men inte ska professorn vara rasande! Kemi är bra, det är ine fråga om det. Men om en yngling är välartad, professorn, om han är anständig och arbetsam och välartad - då är det huvudsaken. Medge det, professorn. Det är huvudsaken och kemi är bisaken. Huvudsaken är att han gör sin far heder och glädje. Medge det!

Jag är villig att medge det, svarade professorn och ställde från sig tallriken. Herr Markurell sade:

Då dricker vi på det!

Han slog i. Den skäggige höll glaset under näsan och inandades med välbehag vinets doft. Han tömde glaset, smackade och räckte omedelbart fram det att fyllas på nytt. Herr Markurells diaboliska hjärta skrattade av fröjd, hans hand darrade. Skål, mumlade han, skål, skål. Den skäggige tömde sitt andra glas och lät det långsamt sjunka. Herr Markurell stod med buteljen i beredskap, slog i. Professorn betraktade honom med en frånvarande och på samma gång eftertänksam blick, som började besvära herr Markurell.

Slutligen sade han:

När jag nu ser närmre på herrn, så förstår jag, att jag måste ha begått ett misstag. Jag har förväxlat namn. Det händer lätt, då man så där presenteras för en skara ynglingar i klump. Den pojke som jag åsyftade och som verkligen var ovanligt skral i kemi, kan omöjligen vara herr Markurells son.

Se där! utbrast herr Markurell. Vad var det jag sa? Det dricker vi på.

Och han tänkte:

Nu har jag dig, min gubbe! Det var tusan vad det gick gesvint!

Vinet är förträffligt, mumlade den skäggige, fortsatte:

Nej, det måste ha varit et misstag. Så vi kan hoppas, att herrns son hörde till de bättre. För resten var hela klassen ganska jämngod i kemi undantagandes det där svarta fåret. Jag minns nu inte vad namnet var, och det gör också detsamma. Han var verkligen svart i dubbel bemärkelse och påminde icke obetydligt om min käre frände Carl-Magnus de Lorche.

Då var det Louis de Lorche, sade herr Markurell och log ett brett och glatt leende. Det dricker vi på, professorn.

Den skäggige drack men skakade på huvudet.

Nej, Louis känner jag. Mycket väl. Han liknar mer sin vackra mor. Nej, det här var en annan. Men nu minns jag - jag tror att det var Barfoth, som berättade. Eller också var det Leontin. Nå, det kan göra detsamma, men troligen var det Leontin, ty Barfoth har jag inte träffat den här gången. Super han fortfarande? Det är för bedrövligt. Jo. Antagligen var det Leontin. Han påstod att man påstår - som rätta formeln är för dylika historier - att bemälde unge man - ja, den där vi talade om - skulle vara oäkta son just till min käre Carl-Magnus. Det är naturligtvis prat, fast jag må säga att likheten -

Prat? upprepade herr Markurell. Nej, professorn kan sätta sig på, att det inte är prat. För sån är han! Häradshövdingen! Svin! Det är vad jag kallar ett svin. Det dricker vi på.

Han drack. Plötsligt vände han sig mot sina blygsamma vänner vid väggen och ropade:

Du, Ström! Känner du till att häradshövdingen ska ha en oäkta son i studentklassen?

Perukmakaren ryckte till som om han fått ett skott mitt i bröstet.

Varför - varför - skulle jag känna till det?

Wedblad då? frågade herr Markurell. Sockerbagaren stirrade på honom; läpparna och de feta kinderna arbetade, men han fick icke fram ett ljud. Herr Markurell pekade på de båda vännerna och hånlog.

Titta på de där figurerna, professorn. Den ene är perukmakare och den andre är sockerbagare. Den ene vet allt som inte har skett, och den andre vet allt som inte ska ske. Ha, ha, ha!

Vinet, kvickheten, den lätta segern över gossens farligaste fiende, gjorde honom spelande glad. Hans blick sökte rov och föll på rektor Blidberg, som slagit sig ned i sin rektorsstol vid bordsändan och hopsjunken till ett knyte stödde pannan mot bordskanten. Men kunde tro att han läste från bordet, men i själva verket gjorde han vad överstinnan bett honom göra - han tänkte på Carl-Magnus. Han tänkte på den ohyggliga skandal som hotade huset de Lorche, ”Jesu Krubba”, alla de äldsta släkterna, allt gammalt och vördnadsvärt i Wadköping.

Rektor! ropade herr Markurell, och då gubben icke lystrade, gick han bort och knackade med knogen på hans hjässa, som var kal och gul som ett strutsägg. Blidberg lyfte sitt tunga huvud.

Herr Markurell sade:

Rektor - har han hört? Det påstås att Carl-Magnus har en oäkta son i studentklassen. Vem kan det vara?

Rektors svar lät vänta på sig en halv minut men slungades slutligen fram med hysterisk häftighet.

Det! - har! -- jag! - aldrig! - hört! Aldrig!!

Det hörs att han ljuger, konstaterade herr Markurell lugnt. Och vändande sig till den skäggige sade han:

Men rör inte vid Carl-Magnus! För tusan! Om - honom - ha - de - aldrig - hört - någonting! Aldrig! Vore det jag, som hade en oäkta son, så skulle de sätta honom på domkyrkotornet i stället för tuppen. Och förgylla honom så han blänkte över sju socknar. För såna är de. Byket!

Plötsligt ropade han:

Överstinnan! Har överstinnan hört -?

Men överstinnan kramade prelatens stora, mjuka, välvårdade näve hårt mellan sina knotiga händer.

Å, herregud! Hjälp mig snälla, beskedliga! Frågar han mig, så dör jag. Jag är så besynnerlig, jag kan inte narras -

Aj, aj, aj, står det så illa till, mumlade prelaten. Han svepte gardinen kring överstinnan och steg själv fram, leende och med välordnat ansikte.

Tiden lider, började han med ljudande stämma. Herrar lärare och abiturienter återvända från sina hem. Vi ha haft det oväntade nöjet att lära känna en säregen man som dessutom bjudit oss på frukost. Jag föreslår att vi tacka herr Markurell för den vänliga tanken och den goda maten -

Stopp lite! avbröt herr Markurell. Tanken, sa herrn. Tanken, den kommer nu!

Han höjde handen. Från en undangömd vrå, där kallskänkan dold bland tomkorgar höll utkik på spektaklet, ljöd smällen av en champagnekork. Den beskrev en båge och hamnade mitt i bröstet på salig biskop Arnbergs porträtt. Duken skälvde och gubben tycktes rista på det granna, vita håret.

Men herr Markurell slog i och sade:

Mina herrar, fatten edra glas.

Herrarna fattade icke sina glas, men de gjorde icke heller några invändningar. Herr Markurells högtidlighet förstummade dem. Icke ens han själv fattade sitt glas utan tog i dess ställe ur rockens innerficka fram ett papper, som han vek upp. Papperet var försett med stämpel. Herr Markurell snöt sig och påtog ett par hornbågade brillor, ett arv efter hans salig farmor. Glasen passade icke hans ögon, men det betydde ingenting. Ty vad han nu gick att läsa, kunde han utantill.

Han började:

Jag Hilding Harald Markurell, som i ödmjuk tacksamhet inför Försynens välgärningar erkänner min ovärdighet att njuta dess nåd, förbinder mig härmed att senast den 1 juli 1913 till Högre Allmänna Läroverket i Wadköping genom dess rektor eller annan befullmäktigad person överlämna som gåva ett belopp, stort trettio tusen kronor -

Han avbröt läsningen och anmärkte:

Här står tio, men det är futtigt. Medges! Jag ska ändra det till tretti.

Och han fortsatte:

- varav den årliga räntan vid slutet av varje vårtermin skall tilldelas en anständig och välartad yngling i avgångsklassen. Fonden skall förvaltas i likhet med andra till läroverket donerade medel samt skall benämnas -

Han gjorde ett ögonblicks konstpaus.

- ”Den Markurellska fonden till åminnelse av Carl Johan Harald Markurells med heder avlagda mogenhetsexamen den 6 juni 1913.”

Han höll upp papperet och slog på det med högra handens pekfinger.

Mina herrar - det är en donation.

Det tycks vara det, medgav prelaten, som stod honom närmast. De övriga tego. Äntligen reste sig rektor, och med båda händer stödjande sig mot bordsskivan och med det tunga huvudet majestätiskt lyftat sade han:

Herr Markurell, jag skall vid ett lämpligare och mera officiellt tillfälle till eder framföra läroverkets, mitt eget och hela samhällets djupt kända tack för en donation, som genom sin storslagna frikostighet är tämligen enastående i Wadköpings skolas historia. Dock vill jag med hänsyn till det namn, som donator behagat fästa vid donationen, föreslå eller kanske rentav yrka, antingen att överlämnandet uppskjutes till någon tidpunkt efter dagens mogenhetsprövning eller att frågan om stiftelsens namn tills vidare lämnas öppen. Jag hoppas att herr Markurell går in på mitt förslag.

Då vore jag väl en idiot, svarade herr Markurell. Vad skulle den då göra för nytta?

Svarets brutala nakenhet förmådde rektor att sätta sig. Prelaten lade huvudet på sned, stirrade i kors på sin egen nästipp och trutade med läpparna. Men den skäggige brast i ett hojtande, grymtande skratt. Han sträckte sig tvärsöver bordet, grep ett champagneglas och höjde det.

Skål, Markurell! Skål! Ta mig fan vill han inte muta oss! Muta oss på frukostrasten! Ta mig fan! Skål, Markurell! Skål!

Skämtet behagade icke herr Markurell, som ansåg att lek har sin stund, allvar sin. Han sade:

Herrn. Professorn. Om jag velat muta herrn, så hade jag gjort det på fem röda minuter. Och då hade herrn gått avsides och tackat sin gud och inte flåsat som en flodhäst. Det här är en donation.

Han satte sig vid det lilla sekreterarebordet, ändrade siffran och skrev med stora slängar sitt namn.

Ström! Wedblad! befallde han. Bevittna!

Då det var gjort lade han dokumentet framför rektor.

Här ligger det, sade han. Kasta bort det, om rektorn har mage! Men kom ihåg att från och med nu klockan 1.40 den 6 juni 1913 är det skolans pengar. Tretti tusen! Jag har aldrig hört att donation och mutor skulle vara samma sak. Det här är en fin donation. Utan avsikter! Märk det! Om herrarna vill kugga Carl Johan Harald Markurell så står det dem fritt. Jag ska inte hindra och han ska inte hindra. Gå på bara! Men märk vad jag säger! Så länge den här skolan står, och så länge Wadköping står, ska det läsas från predikstolen var vår, att Carl Johan Harald Markurell avlade mogenhetsexamen den 6 juni 1913. Med heder! Gör herrarna det till lögn, så ska rektor i Wadköping ljuga en gång om året ända till tiderna ända eller så länge tretti tusen är pengar. Det ska jag bli man för! Nu är det sagt och nu är det gjort.

Han tog av sig hornbrillorna och stoppade dem i fodralet, där de troligen skulle stanna under återstoden av herr Markurells livstid. (Han dog hösten 1916 av blodförgiftning.) Därpå tillade han:

En får hoppas att herrarna är så pass anständiga, att de förstår vad jag menar. Är inte den gossen välartad med mera, så gör det just detsamma vad skit som pratas från predikstolen i Wadköpings skola. Det svarar jag för som far.

Prelaten steg fram till honom och lade sina händer på hans axlar. Med en milt gäckande blick såg han honom in i ögonen och sade blitt och vänligt:

Herre, vet ni vad ni är? Ni är besatt av en ond ande.

Det kan vara, medgav herr Markurell fogligt. Jag vet bara det, att när en har en son och han hänger på ett hår så att säga, så ger en fan i fan. Och gör så gott en kan.

Alldeles det, mumlade rektor. Tänk på Carl-Magnus!

Han sade:

Bäste herr Markurell, jag är å skolans och samhällets vägnar rörd och tacksam. Ni har nu som så ofta förr visat er vara en föresyn och en heder för denna vördnadsvärda gamla stads borgerskap. Beträffande namnet skola vi icke tvista, ty det vore - vill jag innerligen hoppas - att tvista om påvens skägg. Er käre son -

Var det inte det jag sa! tänkte herr Markurell och knäppte belåten och from sina händer över magen.

Den skäggige avbröt:

Pojken klarar sig nog. Eftersom det gick bra i kemi -

Nej, sade herr Markurell, ska sanningen fram så gick det inte bra i kemi. Men det är ju vi ense om, att det ingenting betyder. Barfothen ringde upp mig och sa, att det hade gått dåligt. Det var därför jag ökade på donationen. Professorn tog inte fel; det var min gosse - som var skral - i kemi -

Han tystnade.

Den skäggige stirrade på honom med klotrunda, utstående ögon. Plötsligt vände han sig bort, satte upp foten på en stol och började syssla med skoremmen.

Herr Markurell vände sig mot rektor.

Blidbergs tunga huvud hade sjunkit djupt ned mot dokumentet, som han med närsynt iver granskade.

Her Markurell vände sig mot prelaten.

Han blundade, gäspade och lyfte sina armar med en överdrivet lättjefull åtbörd; lät fingrarna glida genom det yviga håret.

Herr Markurell vände sig mot sina vänner.

De betraktade porträttet av en biskop från slutet av det sjuttonde århundradet.

Herr Markurell hade för ögonblicket ingen annan att vända sig till. Undantagandes H. H. Markurell. Hans ansikte hade ett slött, slappt, dumt, trött, nästan fånigt uttryck, vars make ingen människa tillförne iakttagit i H. H. Markurells ansikte.

Ögonblicket var ödesdigert. H. H. Markurell hade plötsligt erinrat sig, att man påstod någonting rörande den yngling i studentklassen, som visat sig skral i kemi.

Ögonblicket förgick och överstinnan Edeblad trädde fram ur fönstersmygen. Hennes ögonlock skälvde och hennes läppar skälvde och hennes händer skälvde och hela den stackars lilla människan skalv.

Hon hackade fram:

Förlåt - förlåt att jag stör - herrarna - men här sker någonting förskräckligt - någonting rysligt - å, herregud - på skolgården -

Det är gossen! skrek H. H. Markurell, störtande på dörren.

De övriga herrarna rusade fram till fönsterna. Rektor bultade våldsamt på fönsterramen och fick äntligen upp rutan. Han hävde sig ut och lyftande sina knutna nävar ropade han:

Håll! Håll! I himlens namn! Vad är det jag får se? Håll! Håll! Jag avbryter examen! Jag relegerar er! Jag - jag -

Vad han såg, var i sitt slag lika enastående som herr Markurells besynnerliga donation. I Wadköpings Högre Allmänna Läroverks historia. Det försiggick på gården mittemellan Barfothens alm och trappan.

Omgivna av en skara tillskyndare och beundrare slogos efter alla konstens regler, översköljda av blod, sönderrivna, krossade, mosade, redan till hälften tillintetgjorda men ilskna som markattor tvenne lärjungar tillhörande studentklassen. Tvenne abiturienter! Examensdagen! Under kollegierummets fönster! På frukostrasten!

Louis de Lorche och Johan Markurell, Wadköpings dioskurer.


Vems var felet?

Trots hennes flickaktigt späda figur och nästan väl gracila ben lägga vi skoningslöst hela skuldabördan på fru de Lorches axlar. I hennes trotsiga lättsinne hade olyckan sin rot.

Strax före åtta på morgonen hade de båda unga herrarna mötts och utbytt en kort hälsning, utan handslag eller ord. Timmarna gingo och medförde växlande framgång och motgång. Den kemiska halvtimmen blev emellertid som nämnts ett gruvligt nederlag för Johan Markurell. Louis de Lorches hjärta kunde icke helt förneka en mångårig vänskap. Han satt i Johans närhet, han viskade så gott han kunde. Resultatet blev obetydligt, ty Johans okunnighet var formidabel. Likväl rörde honom denna efterskörd av en förgången vänskap; och då den olyckliga timmen var över, sade han till Louis:

Det gick extra djävligt, men tack ska du ha i alla fall för att du viskade.

Louis ryckte på axlarna. Han mindes häradshövdingens befallning och fann tillfället lämpligt att utföra den. Alltså framförde han hälsningen och inbjudningen men med så iskall och föraktfull ton, att Johan bleknade. Han svalde en viss nervös benägenhet för tårar och svarade hövligt men kyligt, att han tyvärr icke kunde komma till Stortofta. Därmed var den saken klar och flera ord skulle antagligen ej ha växlats mellan de båda herrarna.

Så kom den gracila frun. Hon råkade gå förbi skolgården strax före tolv, några minuter efter herr Markurells ankomst. Hon var mor, hon rådfrågade oraklet i Barfothens alm och fick veta, att frukostrasten stundade. Den gracila frun slog sig ned på järnkättingen, som inhägnar skolgården, gungade lättsinnigt av och an och väntade. Klockan tolv kom Louis de Lorche störtande utför trappan, förgäves sökande bemästra inflytandet av allt det kvicksilver, som en säker förhoppning om laudatur alstrar i kroppen på en ung man. Fru de Lorche omfamnade sin son och ryckte honom våldsamt i håret.

Två minuter senare steg Johan utför skoltrappan. Fru de Lorche såg honom och hon såg också att han hade en ansenlig kvantitet av missmodets bly i sin lekamen. Hon ropade: Johan! Han hörde henne mycket väl, men avståndet var så pass stort att han utan ohövlighet kunde låta bli att höra. Spring efter honom! befallde fru de Lorche. Nej, sade Louis. Spring efter honom, upprepade fru de Lorche utan att ändra ton. Louis sprang. Efter några ögonblick stodo båda dioskurerna inför henne.

Kom nu med mig, befallde hon, så ska ni få en god frukost. Det kan ni behöva, era bleka stackare.

Johan var onekligen en smula blek. Han sade:

Tack, men jag ska be att få gå hem.

Jaså, du ber det? genmälte den gracila frun och tog honom under armen. Ja, men det får du inte.

Och hon förde dem med sig, ganska nöjd att åter ha infångat sina dioskurer. Frukosten blev riklig. Fru de Lorche skar för och utdelade sina håvor utan mannamån. De båda herrarna åto under tystnad, vilket var deras fullkomliga rättighet en dag som denna. Fru de Lorche pratade oavbrutet, vilket var hennes rättighet. Efter slutad måltid reste sig Johan, tackade och räckte fram hand till avsked. Fru de Lorche behöll den rätt länge i sin. Johan rodnade och Louis rodnade. Fru de Lorche steg upp och sade:

Nå, pojkar, är ni sams nu?

De svarade icke.

Räck varandra handen, befallde fru de Lorche.

De beto ihop tänderna.

Räck varandra handen, upprepade fru de Lorche.

Nej, svarade Johan, jag vill inte.

Jag vill inte heller, bekräftade Louis.

Den gracila frun spärrade upp ögonen och såg från den ene till den andre med en förvåning, som oroade dem.

Hör nu, mina herrar, sade hon, har jag någonsin under vår långa bekantskap frågat efter vad ni vill?

Nej, medgav Johan.

Gott. Gör då som jag säger.

De räckte varandra handen. Fru de Lorche avfärdade dem med ett kort:

Adjö, pojkar. Försök att inte vara dumma.

Det är troligt, att de verkligen försökte. Vi veta åtminstone att de gingo tvärsöver torget, utför halva Storgatan, halva Kungsgatan och hela Skolgatan utan att på minsta sätt störa det dystra lugn, som denna dag ruvade över Wadköping. Olyckan var att de anlände till skolan redan tjugu minuter före ett och att de stannade under Barfothens alm.

Efter gammalt skick och bruk borde det siande trädet ha stått tomt och tyst under frukostrasten, övergivet av sitt prästerskap. Men så var ingalunda förhållandet. I dess krona hängde en gråsvart klunga pojkar, tät, surrande som en bisvärm. Förvånad över fenomenet ropade Louis de Lorche halvhögt:

Vad glor ni på, pojkar?

Genom den siande almens grenar drog en susning:

Markurell - Markurell - Markurell -

Johan ryckte till. Louis frågade:

Vad är det med Markurell?

Han bjuder rektorn på frukost. - I kollegierummet. - Rektorn och censorerna. - Han bjuder dem på vin. - Han super dem fulla.

Johan hoppade över kättingen och gick ut på skolgården. Louis gjorde ännu några frågor; därpå följde han den flyende vännen, gick tätt bakom honom och sade:

Det är bra, va? Värdshusvärden bjuder på korruptionsfrukost.

Johan gjorde helt om.

Vad säger du?

De betraktade varandra under tystnad. Slutligen sade Johan:

Jag tycker inte om att du skäller på min far. Du har gjort det förr en gång, och jag borde naturligtvis ha klått upp dig. Men nu ber jag dig låta bli.

Louis svarade:

Jag beklagar att jag har en viss svaghet för att tala sanning. Ibland och för vissa personer måste det verka sårande, antar jag.

Johan sade, icke utan en viss vädjande vekhet i rösten:

Jag har aldrig sagt ett ont ord om din far.

Louis svarade:

Jag tillåter att du säger vad du vill om min far. Förutsatt att du i likhet med mig håller dig till sanningen. Om jag titulerar herr Markurell värdshusvärd, så är det därför att han är värdshusvärd. Och om jag kallar honom skojare, så är det därför att han är skojare.

Johan sänkte blicken och de mörkgrå ögonen doldes nästan helt av ögonhåren. Han sade mycket lågmält:

Nåja, som du vill då. Jag har aldrig sagt sanningen om din far. Men eftersom du vill! Din far är en storsvindlare.

Vem har sagt det? frågade Louis de Lorche, fullkomligt behärskad. Johan svarade:

Du hör ju att jag säger det?

Jo, jag hör, medgav Louis.

De tego, blickarna nedslagna, ansiktena lugna. Men brösten började arbeta på ett oroväckande sätt och fingararna rätades och kröktes, rätades och kröktes i häftiga ryck.

Slutligen sade Louis:

Jag antar att det är herr Markurell som sagt det. Han har visst lyckats ruinera min far, och det kan han antagligen inte förlåta honom. Dessutom antar jag, att en sån där gammal tjuv och procentare inte kan tala sanning, även om han ville. Vad tror du?

Därmed var gärdet uppgivet. Johan skred blixtsnabbt till anfall och möttes värdigt av Louis de Lorche. Stridens förlopp vilja vi icke skildra.

I det ögonblick då herr Markurell kom nedrusande för skoltrappan, hade den emellertid tagit en för Johan ogynnsam vändning. Han låg på rygg och hade Louis de Lorche över sig. Ställningen förändrades mycket hastigt. Herr Markurell tog sin sons fiende med ena handen i kragen, med den andra i studsen och slungade honom huvudstupa ett par alnar framåt. Därpå tog han sin egen son i nacken och skakade honom som en råtthund skakar en råtta.

Herr Markurell var ursinnig, besinningslös. En ström av mer eller mindre osammanhängande ord flöt ur hans mun alldeles som blodet ur unge Markurells näsa. Han släpade pojken med sig mot ingången. Plötsligt släppte han honom: han tog sig om huvudet och sjönk ned på trappan. Där blev han sittande.

Kom upp! röt rektor i fönstret.

Johan Markurell steg långsamt uppför trappan och trädde in i kollegierummet. Han gick fram till rektorn, som stammande av sinnesrörelse var föga lämpad att leda ett förhör. Johan kastade en blick på det dukade bordet, som kallskänkan, perukmakaren och sockerbagaren börjat röja av. Han sade:

Det var mitt fel. Jag började. Louis hade ingenting gjort.

Varför i hi-himmelens namn - stammade rektor.

Johan betänkte sig ett ögonblick, svarade:

Därför att det roade mig. Jag ville se vem som skulle få smörj.

Rektor Blidberg måste taga båda sina händer till hjälp för att hålla det tunga huvudet upprätt. Bakom hans rygg stod överstinnan och viskade: Tänk på Carl-Magnus! Men framför honom på kollegiebordet med dess spartanska vattenkaraffin låg åter skollagen. Han sade:

Du har angripit en kamrat mittpå examensdagen i närvaro av censorer, lärare och lärjungar. Du har stört ordningen. Du får icke vidare deltaga i examen. Gå din väg.

Ska ske, sade Johan, gick mot dörren. Prelaten hejdade honom.

Stopp! ropade han. Den här rättvisan är mig för summarisk. Jag anhåller att den andra parten också höres.

Och vändande sig till Louis de Lorche, som stannat på tröskeln, frågade han:

Varför slogs ni?

Johan och Louis stodo ansikte mot ansikte; de bytte blickar.

Louis svarade:

Jag antar, att jag inte har en aning om det. Johan stod i närheten, och då slog jag till honom. Det föll sig så.

Den skäggige upphov nu sin mullrande bas och sade:

Jag för min del förklarar å ämbetets vägnar och under fullt ansvar dessa båda unga herrar fullkomligt mogna för dårhuset.

Prelaten tog överstinnan avsides och viskade:

Överstinnan, tag pojkarna med er ned till vaktmästarn eller vart som helst, där ni kan snygga upp dem en smula. Resten ska jag sköta. Har överstinnan förstått?

O ja, då! jublade överstinnan, lycklig över att verkligen ha förstått. Och med ovanlig barskhet och myndighet sade hon:

Louis! Johan! Ni följer med mig ett slag. Å, fy såna grisar ni är!

Allena med rektor och med sin kollega talade prelaten och sade:

Mina herrar, skola vi döma efter vad för ögonen är, har här skett någonting övernaturligt. Av förhöret framgår att tvenne abiturienter slagits på examensdagens frukostrast, därför att det roade dem eller därför att det föll sig så. Jag behöver icke påpeka det orimliga. Någonting slikt har aldrig inträffat och kommer aldrig att inträffa. Bakom enviget ligger tvivelsutan en hederssak. Med andra ord, de ha var och en i sin tro försvarat sin heder. Om detta är ett prov på mogenhet, törs jag inte avgöra. Men det förefaller mig som om de flesta män aldrig skulle bli stort mognare än så. Invärtes så att säg. I alla händelser anser jag att vi böra alldeles bortse från sakens moraliska sida och betrakta episoden som ett fritt gymnastiskt spel, en oskyldig tävlan i idrott, som på intet sätt kan influera på bedömandet av de lärdomsprov, åt vilka dagen är ägnad. Delar herrarna min åsikt?


Den skäggige nickade.

Du talar som en präst, sade han. Men det hindrar inte att pojkarna slogs förbannat bra. jag har ingenting att invända.

Och rector scholæ? frågade prelaten.

Rector scholæ tänkte på Carl-Magnus.

Med några minuters försening fortgick examen.

Herr Markurell satt en stund på trappan. Kallskänkan, perukmakaren och sockerbagaren kommo med korgarna. Markurell slog med handen och mumlade: Gå ni före.

Så småningom reste han sig och lunkade efter.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:35:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/markurel/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free