Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Masskultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingen nekar den ojämförliga intelligensen och
tekniken i det moderna arbetet öfver hufvud. De äro
tvärtom långt större än någonsin. Ingen förbiser
heller de enstaka stormansgärningarna af
personligt öfverlägsen läggning, som lofva att öfverlefva
morgondagen och assimileras med historien. Men
opersonligheten, masskaraktären hos det andliga
nutidsarbetet i stort sedt står likafullt kvar. Den
står kvar jämte den i ögonen fallande
betydelselösheten och förgängligheten hos det enskilda bidraget.
Här råder ett missförhållande mellan kraft och
verkan, som är kolossalt. Det är som om verkan
skulle drunkna i en omätlig, oemotståndligt växande
ström af talade och skrifna ord, af toner och bilder.
Det är icke förmultningens öde, som hotar de
moderna verken, utan dödföddhetens. Man kan ju söka
trösta sig med det s. k. strå man drager till
stacken, men jag fruktar, att de flesta stråna aldrig
ens komma så långt som till stacken. Kulturen
synes nästan öfverträffa naturen i slöseri med kraft.
Om en lifskraftig fluga kommer på hundratusen
ägg, så lefver icke en bok eller en målning på
samma antal om femtio år. Vinner känslan häraf
varaktigt insteg hos en andlig arbetare, så
påverkas han icke längre af ordet om »strået till
stacken» såsom en tröst. Han har ju kvar medvetandet
att ha bjudit till och — ibland — att lefva på sitt
arbete. Men då falla ju tröst, glädje och lif
utanför arbetet. Hur lätt råkar han då icke in i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
