- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
IX. K. O. Broady, den siste på Skansen. - Talet om hans villomeningar. - Broady och läran om Kristi andra tillkommelse. - John Hedberg och änglarna. - Översten och de späda barnens förhållande till Gud. - »Predikanter och snusgubbar» - Ett personligt intresse för lärjungarna m. m.

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IX.

K. O. BROADY, DEN SISTE PÅ SKANSEN. - TALET OM HANS VILLOMENINGAR. - BROADY OCH LÄRAN OM KRISTI ANDRA TILLKOMMELSE. - JOHN HEDBERG OCH ÄNGLARNA. - ÖVERSTEN OCH DE SPÄDA BARNENS FÖRHÅLLANDE TILL GUD. - »PREDIKANTER OCH SNUSGUBBAR» - ETT PERSONLIGT INTRESSE FÖR LÄRJUNGARNA M. M.

 

Åtskilliga av de mera bemärkta bland samfundets ledande män ha under det senaste årtiondet gått ur tiden. Överste Knut Oskar Broady är en av dessa och den, vid vars minne man först och främst dröjer. Man kan gott säga, att han var den siste på skansen bland de betydelsefullaste banbrytarna från 60-talet. Hans minne är odödligt ibland oss; och i läroanstalten Betelseminariet har han rest åt sig själv det vältaligaste monument. Det ger ett något egendomligt intryck, att man i dessa yttersta dagar börjat ifrågasätta hans renlärighet. Och på någon outrannsaklig väg ha spekulationerna. i det avseendet kommit att uppstå företrädesvis i Amerika. Få vi hälsa våra bröder i förskingringen, att de kunna lugnt lägga ner varje funderande i berörda sak? På oss, hans gamla lärjungar, som därtill hade förmånen att stå i beröring med honom ända in i det sista göra spekulationerna intet som helst intryck. Och likväl skola vi ej ha svårt att finna förklaringsgrunderna till dem. Påståendena om doktor Broadys irrlärighet äro så mycket meningslösare, som B. egentligen aldrig »lärt» någonting, d. v. s. han har aldrig offentliggjort några särmeningar på något område. En bok av K. O. Broadys hand existerar, så vitt jag vet, icke. Artiklar, tal och predikningar finnas publicerade i olika tidskrifter men likväl ej i någon överflödande grad. Talen och predikningarna äro så gott som alla personliga vädjanden om sinnesändring och tro till frälsning. Artiklar och uppsatser ha knappast i något fall lämnat det rent utredande stadiet. Varifrån har då talet om hans villomeningar kommit? Företog han någon gång en turnering genom en eller flera av kristendomens huvudläror, så skedde det icke annorstädes än inför lärjungaskaran eller i en trängre vänkrets, och då aldrig i propagandasyfte. Men det må medgivas, att den vördade läraren vid sådana tillfällen kunde överraska med uttalanden, som i sin ursprunglighet och självständighet, krävde en skarp eftertanke för att inte bli missförstådda och misstolkade. För egen del har jag många gånger märkt, att Broady kommit fram till samma uppfattning som vi andra, då det gällt vissa viktiga sanningar, men att han tagit sig dit på vägar, som ingalunda tillhört de vanliga. Rörande vissa för en kristen mycket väsentliga lärofrågor, må det gärna sägas, att ingen lyckats utforska Broadys verkliga ståndpunkt. Detta kan likväl absolut icke sägas i fråga om de allra väsentligaste. För sin övertygelse om Kristi gudom, hans försoningsdöd och hans förhärligade kropps uppståndelse från de döda, kunde han när som helst ha gett sitt liv.

Men, som jag redan nämnt, kunde Broady vid sin undervisning överraska med uttalanden, som stundom gjorde oss litet smått bestörta. I sådana fall lämnade han likväl aldrig ämnet, förrän vårt intresse var väckt och föresats gjord om fortsatt prövning av ämnet. Jag erinrar mig härvid så livligt en exegetisk stund, då änglarna kommo på tal. »änglarna», utropade översten, »vilka äro de? De äro Guds ord! Guds ord, som komma till människorna med vederkvickelse och tröst.»

Där sutto vi i vår barnsliga enfald med vår tro på änglarna såsom personliga väsen nog så djupt rotad i våra hjärtan. Undra på om vi ej voro beredda att med ens uppge denna vår i bästa mening vackra tro! En av kamraterna djärvdes också spörja: »Men säg, översten, finnes det då inga verkliga änglar»? Vår lärare blev plötsligt mycket allvarlig och svarade: »Nå, men har jag sagt, att det icke finnes några verkliga änglar»? Mer fingo vi inte veta den gången om denna sak.

Jag har hört berättas att samma fråga skall ha avhandlats vid en undervisningsstund med en föregående generation, därvid flera av eleverna togo mycket illa vid sig inför utsikten att aldrig mer få hänge sig åt änglasyner. Ett par av dem hade t. o. m. gått till pastor John Hedberg och yppat bekymret för honom. Hedberg lovade att tala med översten i änglafrågan. I denna avsikt kom han också en dag till Engelbrektsgatan 18 och stegade upp till rektorn. Flera av eleverna samlades ute i en av korridorerna för att invänta pastorn och höra, huru det gått. De fingo vänta länge och väl, men till slut kom likväl pastor H. Sakta skred han ned för trapporna och fick syn på de församlade unga männen. Han torkade sig om näsan med sin stora röda näsduk efter en nyss tagen »pris» och yttrade: »Var inte ledsna ni, gossar, jag har talt vid gubben, och det finns änglar i långa banor».

Ett område, där man trott sig ha starka skäl att misstänka Broady för villomeningar har varit det eskatalogiska. Han skulle sålunda ej ha trott på en personlig Jesu Kristi andra tillkommelse. Men vem har någonsin hört honom förneka denna sanning? Åtminstone icke jag. Och då har jag ändå även efter skoltiden haft många, långa och ingående samtal med honom i andliga ting. Men det må gärna sägas, att de vanliga tolkningarna rörande Kristi andra tillkommelse icke alltid bestodo provet inför hans bibelkunskap; och vissa bibelspråk, som av ålder åberopats till stöd för Kristi synliga andra tillkommelse, betraktade han som avseende något helt annat. Detta var sålunda fallet med Apg. 1: 11: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp till himmelen». Detta ställe, som det stora flertalet av Guds folk sedan urminnes tider betraktat som en tydlig erinran om Jesu återkomst för att hämta sin brud betraktades av Broady såsom berörande pingstdagens under. »Han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp». Ehuru hade de då sett honom fara upp? Jo, »en sky tog honom bort ur deras åsyn» och »i en sky» förklarade vår lärare, »återvände han på pingstdagen, i en sky av andelig välsignelse och andelig kraft, så att ett dån hördes därvid såsom av en väldig storm». Man må säga om en sådan tolkning, vad man vill, så är ju i och med den samma ingalunda läran om en Jesu Kristi bokstavliga och andra tillkommelse ingalunda förnekad.

Ett annat ämne, där Broady hyllade en säruppfattning, som måste komma att ge anledning till motsägelse, rörde sig om de späda barnens förhållande till Gud. Han bestred öppet, att de voro Guds barn i sant biblisk mening. Han hävdade att Guds barn blev man i och med pånyttfödelsen genom Guds ord och Ande och på ingen annan väg. Jag minnes, som om det varit i går, den stund, då han inför oss lärjungar framförde denna sin uppfattning. En av bröderna, nu hänsoven, tillät sig därvid följande invändning:

- Nå, men då äro de späda barnen alltså djävulens barn?

- Djävulens barn! utropade översten. Vem har sagt det? De äro människobarn och Guds tillhörigheter.

- Nå, men om de dö, huru går det då med dem? fortfor lärjungen.

Läraren böjde sig fram över pulpeten, sänkte rösten och svarade med vikt på varje ord:

- Kan du då inte låta Gud sköta om den saken?

Denna rektorns ovilja mot den vanliga ogrundade dualismen, så snart det blir fråga om liknande spörsmål, kom flerfaldiga gånger fram. Så erinrar jag ett samtal med den gamle från senare tid då den s. k. nya rörelsen avhandlades. Det hade ifrågasatts, om rörelsen var gudomlig. Någon hade vågat påstå, att den var rent av djävulsk. Det är en själisk rörelse, förklarade doktor Broady kort och gott, varmed han ju inte behövde anses ha förnekat de däri verksamma gudomliga krafterna.

Den varma övertygelse och den avgjorda säkerhet, varmed K. O. Broady uttalade sig i bibliska frågor, knöt sig till hans omfattande kunskaper i bibelns grundspråk. Jag hörde en gång en mycket framstående och lärd gammal luthersk präst förklara: »Överste Broadys inblick i semitiska språk är vetenskapsmannens.»

Jag tänker på ännu en fråga, till vilken jag, under min seminarietid flera gånger hörde honom återkomma. Den var precis ingen lärofråga utan en av mera praktisk natur. Den angick vikten av att de, som skulle predika evangelium, borde därtill vara av Gud utkorade från ungdomen.

- Hör, du, yttrade han en gång vid en lektion till en av bröderna - dessa karlar, som bli omvända vid 40 à 45 års ålder och så börja predika, blir det någonsin predikanter av dem?

- Ja, svarade den tillsporde, det vill säga, om Gud får bevara dem.

- Om Gud får bevara dem! Han må bevara dem aldrig så - predikanter bli de i alla fall inte. Snusgubbar bli de, men icke predikanter.

På tal härom kan det erinras, att överste Broadys motvilja mot predikanters snus- och tobaksbruk gränsade nästan till avsky. Det hade en gång under pågående julferier kommit till hans kännedom, att någon av seminaristerna setts röka. Då vid feriernas slut samtliga skolans lärjungar återkommit, förständigades en var, som tagit någon som helst befattning med tobaksvanan att ge sig tillkänna. Det tal han höll till det fåtal, som befunnos skyldiga hade närmast formen av ett ultimatum. Lova att avstå från vanan absolut eller också......!

Det fanns nog icke en av de unga bröderna, som ej var övertygad om att åtgärden var förestavad av ett varmt personligt intresse för var och en av dem. Detta personliga intresse för individen var ett utmärkande drag hos Betelseminariets grundläggare och på samma gång det, som kanske mest bidragit till att man så mycket saknat honom. Blev någon av oss sjuk, så såg han till, att alla de åtgärder, som en sådan prövning ansåge kräva, blevo omedelbart vidtagna. Och det var i sådana stycken »ord och avsked.»

Då vi en gång suttit ned till lektion inför rektorn, saknades en av kamraterna. Dennes rumskamrat blev tillfrågad om orsaken till den andres frånvaro.

- Han är sjuk, blev svaret.

- Är han sjuk? Nå, men har du tillkallat doktorn?

- Nej, jag har erbjudit mig att göra det, men han vill inte.

- Vill inte! Brukar man då rätta sig efter en sjuk människas vilja?

Och därmed fick vår kamrat avtroppa för att tillkalla läkaren.

»Ord och avsked». »Ord och inga visor», det var vad K. O. Broady kunde ge och det inför vem det vara månde. Jag stod bredvid, då på en viss plats ute i landet översten var inbegripen i samtal med en av församlingens på platsen diakoner. Ja, d. v. s. samtalet fördes i det stora hela taget av den sistnämnde ensam. Överste Broady stod tyst och hörde på. Över hans ansikte vilade detta meningsfulla uttryck, som röjde, att diakonens framförda synpunkter i en avhandlad fråga icke tilltalade den högsinte gamle. Här redogjordes för ett allvarsamt förhållande, varav församlingen hotades. Den »ledande brodern» såg förhoppningsfullt på saken, »ty se,» sade han, »vi förstå oss här på litet diplomati».

Nu rätade den gamle ut sin imponerande gestalt till dess fulla längd, såg på mannen och sade med stort eftertryck: »Diplomati, min broder! Vet ni, vad diplomati är? Det är sattyg».

Intet begrepp kunde heller vara honom mera förhatligt än detta, då det var fråga om förhållandet till bröder, vilket förhållande enligt hans mening icke ordnades till frid och fromma annorledes än genom hälgd åt det öppna ärliga sanningskravet.

Den teckning jag här givit av Broady borde ha framställt honom som den i övervägande grad stränge läraren och ledaren. Det kan ej heller nekas, att det allmänna intrycket var just detta. Att bakom detta stränga och militäriska yttre fanns en rent av kvinnlig vekhet och ömhet är likväl ett faktum, men ett faktum, som företrädesvis kom till synes inom familjen och i den trängre vänkretsen.

Inom sin stora familj betraktades han in i det sista som den vördade patriarken och fadern och bland oss andra var han alltjämt »översten», huru mycket han än bjöd till att få anses som en broder bland bröder rätt och slätt. Denna hans broderlighet kunde likväl ej få missbrukas. Det har berättats mig - med vad grund lämnar jag därhän - att i Broadys hem en gång fanns en tjänsteflicka tillhörande baptistsamfundet, som ansåg sig fri att tilltala familjens överhuvud med det förtroliga »broder Broady.» Detta skall ha gett denne anledning att säga flickan: »Ja, min vän, inför Gud äro vi nog syskon, men i mitt hus är jag översten».

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/b09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free