Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Jag i A, och hvars berättigade hänförande till mig
just var det, som jag ville blifva viss om. För att
kunna blifva viss derom, att Jag i A verkligen var
mitt Jag, måste jag således först blifva viss derom,
att så var, och jag blefve dermed förd i en evig cirkel.
Vi hafva härmed bevisat, att om jag skall kunna
vara viss derom, att att Jag i A — d. v. s. jag sjelf
i ett föregående ögonblick — varit mitt Jag och icke
en annans, så måste jag känna ett Jag, efter hvilket
jag kan mäta och bedömma den saken. Det är just
detta Jag, till hvilket jag hänförer hvarje mitt
tidstillstånd, i och med det att jag kallar det mitt. Det
är hänförandet af ett tillstånd till det Jaget som gör,
att jag kallar det tillståndet mitt, äfven sedan det
tillståndet är ett förgånget. Vi hafva funnit, att detta
Jag icke kan vara detsamma som Jag i det
tidsögonblicket eller Jag i ett annat bestämdt ögonblick.
Det kunde icke heller vara sammanfattningen af flera
eller alla tidsögonblicks Jag. Ej heller kunde det
vara den gemensamma enheten för några eller alla
tidsögonblicks Jag. Men ett af dessa tre slags Jag
måste det vara, om det vore i tiden verkligt. Alltså
detta Jag, som jag måste känna för att kunna vara
viss på min egen identitet i olika ögonblick af min
tidsexistens, kan icke vara i tiden verkligt, eller om
det är verkligt, så kan det icke vara i tiden.
Nu kunde någon tänka: detta Jag, som för all
vetenskaps möjlighet är förutsatt och hvilket icke såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
